Gucci SS16

Gucci. Gucci Gucci. Gucci Gucci Gucci. Gucci Gucci Gucci Gucci. Åh Gucci, vart ska jag ens börja?

Gucci, älskade Gucci, är så himla bra nu. Det är det enda stora modemärket som (nu) verkligen vågar ta ut herrmodesvängarna. Som verkligen vågar röra vid det där som ofta kallas feminint.

Med den föregående herrkollektionen skedde någon slags indikation på hur märket skulle ändra på sig och komma att se ut. Vilken riktning det skulle ta framöver. Den här kollektionen, med hjälp av den nya chefsdesignern Alessandro Michele- totalbekräftar den indikationen. Och den här kollektionen. Den här kollektionen. Den här kollektionen är exakt så Gucci ska vara OCH är rakt av det finaste jag någonsin har sett i herrmodekollektionsväg.

En får se de mest perfekta silhuetterna i form av accentuerad midja- ni vet den där som män faktiskt också äger och har (midjan glöms så lätt bort i det lilla herrmodet) i kombination med stadigt klockat nertill. Snäva bootcut byxor med snäva toppar eller skjortor och romantiska blusar samt slimmade klassiska kostymer eller kostymer i pyjamasform vandrar längs med visningspodiet. Bländande rött möter ljusrosa och ljusblått som sedan idkar samlag med turkost, oranget och brunt. Det är glittrigt, broderat, blommönstrat, batikmönstrat och fullt med spets- en massa spets. Allt detta i äkta 70-tals anda.

Ja, kollektionen är gudomlig- den gör en ateist troende.

Men om jag släpper den lilla kärleksförklaringen nu, så måste jag säga skäms Gucci- inte en enda rasifierad modell hade castats till denna visning. Sen skulle det (i vanlig ordning) vara trevligt att se de där kläderna på en manskropp som gemene man faktiskt kan relatera till. Inte endast på den där taniga pojk-kroppen. Jag tänker mig att det i detta fall skulle kunna bli en slags skjuts för män att våga klä sig i det där ”kontroversiella” herrmodet, om de mer direkt kunde se sig själva och sin kropp i de där kläderna.

Ps. 70-talet var modemässigt generellt ganska feminiserat- modet domderades av de där tighta byxorna och de där tighta små tröjorna som ofta anses kvinnligt. I och med det kan en fundera lite över om det är 70-talsprägeln som gör det här Gucci-modet ”androgynt” eller om det är (som jag hoppas på) Guccis nya koncept- att det kommer att finnas med i Guccikollektioner framöver med eller utan 70-talsvibb.

Ida Klamborn hade till mångas förfäran ingen visning under stockholms modevecka i slutet av januari. Hon presenterade alltså inte sin A/W15 kollektion på ett visningspodie. Såhär i efterhand är det absolut inget att förfäras över då kollektionen istället visas upp för första gången via en väldigt vacker lookbook som talar mer än vad en visning någonsin hade kunnat göra. En kollektion som denna, som är något utöver det vanliga, hade inte kunnat göras rättvisa av en vanlig visning. På följande hänförande vis beskrivs kollektionen i ett pressmail: ”Kollektionen är intim och personlig, den började som en uppväckelse av en gammal kärlek, gick in i förälskelse för att avslutas med hjärtekross.”

Ni som nu förväntansfullt ska scrolla ner och titta på kollektionen varnar jag för just en påtaglig förälskelse. Titta bara om ni är redo att investera era hjärtan.

Ida Klamborn A/W15

Som jag har väntat. Väntat på exakt detta. Att Ida Klamborn ska göra exakt denna fulländade kollektion. Den är Klambornesk, men den är Ida Klamborn i en ny tappning- i en barnsligare tappning men samtidigt i en mognare tappning. Den är poetisk samtidigt som den är pragmatisk, den är hoppfull samtidigt som den är vemodig, den gör en upprymd samtidigt som den är så väldigt smärtsam. Den är allt, den är det där lilla extra, det en inte riktigt kan sätta fingret på- den är exakt som kärlek. Jag blev förälskad, jag blev kär- och slutligen älskar jag denna A/W15 kollektion.

Maison Margiela AW15

Så var stunden vi alla väntat på kommen, John Galliano visade sin allra första Ready-to-Wear kollektion för Maison Margiela- och jag ville bara sprattla med mina armar och ben och skrika rätt ut av lycka. Det känns nästan overkligt att Margiela nu (i och med Gallianos tillträde) verkar gå från ett märke vars visningar jag znoozar mig igenom till ett märke vars visningar jag blir alldeles alldeles pirrig i hela kroppen av.

Den allra första kollektion Galliano gjorde för Margiela, Haute Couture SS15, var inget annat än en utmärkt premiärkollektion. Den var allt det jag (och många andra modebevakare) ville att den skulle vara- en perfekt kombination av Margiela och Galliano. Att hans premiärkollektion gjorde sån succé banar givetvis väg för möjligheten att den nästkommande inte blir fullt så bra, men (bevis ovan) så blev det absolut inte.

Kollektionen är hundra procent fulsnygg, den är varken modern eller omodern, den är varken fin eller ful vilket gör den helt rätt och på något omänskligt vis modernare och finare än allt annat som någonsin görs eller gjorts. Vi får se äkta svårt, sansat, melankoliskt, dekonstruerat och pretentiöst (enligt mig) Margiela möta klassiskt fullständigt galet, teatraliskt, ohämmat och lustfyllt Galliano. Vi får alltså se två säregna helt vitt skilda estetiker mötas, idka samlag och föda det mest geniala som hänt modevärlden rent designmässigt de senaste 20 åren. 

Avslutningsvis: kan vi alla snälla skaka i hand på att skorna är de snyggaste skor som vandrat ner för ett visningspodie på mycket mycket länge?

Lamija AW15 (foto: Kristian Löveborg)

Modeveckans sista visning stod debutanten och säsongens utvalda designer för Peroni Designer Collaborations Lamija Suljevic för. Lamija Suljevic föddes i Bosnien men flyttade till sverige som femåring där hon studerat på både Tillskärarakademin och Beckmans Designhögskola- som hon tog examen från i maj 2013.

För sin AW15 kollektion har hon inspirerats av Sarajevo och folkdräkter från Balkan samt använt sig av klassiskt bosniskt hantverk. Det är inte ofta en ser så välarbetat och perfekt konstruerat mode, jag blev därför nästan tårögd när jag fick se den felfria och grymt avancerade konstruktionen av Lamijas plagg, det var äkta hantverk. Att någon så skickligt broderat alla plagg för hand kändes så oerhört kärleksfullt, vilket genast genomsyrar själva kollektionen och får en själv att direkt känna kärlek för den.

Utöver det bosniska hantverket och den bosniska inspirationen, som verkligen syntes i kollektionen, kunde en hitta så mycket mer. Jag skulle vilja säga att kollektionen var som ett möte av Bosnien, Sverige och Italien- folkdräkter från Balkan som möter svensk minimalism som sedan möter 90-talets sexiga Gianni Versace. Vilket verkligen kändes nyskapande och väldigt spännande men framförallt väldigt estetiskt tilltalande.

BACK AW15

Igår kväll presenterade BACK sin AW15 kollektion för ungefär 20-30 personer på konstakademien. Bland gamla statyer stod runda bord prydda med BACK-dukar (se bild ovan) utplacerade där en fick sitta och sörpla på BACK’s egna vin (Back in a Bottle) och avnjuta mat från Restaurang Frantzén(!). Mitt i maten (och sörplandet) visades kollektionen samtidigt som musik i form av en kvinna som sjöng falskt till I’m Your Lady av Celine Dion spelades. Gästerna kunde inte hjälpa att brista ut i skratt, vilket fortsatte kontinuerligt under visningens gång.

Vad som säkert skulle kunnat vara en rätt bajsnödig tillställning- var motsatsen till det. Denna mer ”sansade” presentation av kollektionen var på något vis ännu galnare och ännu mer BACK än vad någon av de tidigare kontroversiella visningarna varit. Något som kanske summerar situationen och stämningen rätt bra är att alla dukar från borden snoddes med av några av gästerna innan de gick därifrån (förmodat ganska ostadigt med tanke på ovannämnda vinintag).

Kollektionen liksom tillställningen var som någon slags överklassparodi med de Céline/Hermès-scarf-inspirerade printsen och allt det pepitarutiga. Överklassvibben, som Ann-Sofie själv omnämnt som ”heritage-tant”, var rätt oväntat som gjord för BACK. Alldeles som gjord för BACK. Utöver östermalmsdamsvibben var kollektionen som en enda stor tillbakablick till allt det bästa hon gjort under de senaste åren. Stickat med fransar, byggarbetsbyxor, assymetriska låga kjolar, plagg snedknäppta med tryckknappar osv. En tillbakablick som på något omöjligt vis inte innehöll någonting en redan sett förut.

Att Ann-Sofie Back skulle överträffa sig själv var inget jag hade förväntat mig (trots att hon gör det gång på gång på gång) men ja- hon gjorde det ytterligare en gång varpå det enda jag kan göra är att fascineras, beundra och njuta.