Hugo & Paula:
Igår skrev jag ett inlägg om Lady Dahmers missriktade sympatier för oss barnfria och idag tänkte jag spinna vidare på det – ur just den synvinkeln jag skrev om igår. Alltså min egen.
För man kan ju bara utgå från det – hur man själv känner och tänker men för den sakens skull behöver man ju inte trycka upp den i ansiktet på någon annan. Läs gärna det inlägget först om ni verkligen vill hänga med här. =)
Både Hugo och Paula skriver inlägg om saker de saknar från tiden innan de fick barn och min spontana känsla när jag läste dem var att ”Huuuuuuuu, fy! Jag VILL verkligen aldrig ha barn!” och typ ”Stackars dem och alla andra som har barn” för att sedan komma ner till slutklämmen där de båda konstaterar att hur mycket de än saknar saker som sovmorgon, att få äta frukost i fred framför tvn eller att kunna vara spontant och dra på en resa lite hipp som happ så skulle de aldrig byta bort sina liv med Molly och Leonore, eller som Paula skriver:
Med facit i hand är mitt liv ultimat som det är i detta nu. Detta är sånt som jag kan sakna, men som jag aldrig skulle välja bort med det jag har idag. Kärleken är större och starkare.//Paula
Frågan jag ställer mig då är följande:
Tänk om det liksom är så här som jag känner man kan känna INNAN man får barn bara för att man inte VET hur ens liv kommer förändras av barn?
Att det inte betyder att jag inte vill ha egna barn utan att jag bara inte kan tänka längre än näsan räcker?
Katrin Zyto var ju MER än lovligt anti barn innan hon blev gravid med Ringo och nu kan hon säga att hon är så glad att hon ändrade sig och tryckte ut hela tre stycken småkillar.
Ni föräldrar där ute – hur var det för er?
Längtade ni efter barn med varenda cell i hela kroppen eller finns det någon som känner igen sig i det jag skriver? Att ni inte varken tänkt på eller längtat speciellt mycket efter barn men när ni väl blev gravida, att det ändrade sig?
Tänk om det skulle göra det för mig, eller än värre – tänk om det INTE skulle göra det och så står jag där gravid och förberedd på alla nya känslor och så kommer de inte.
Fast så känslokall är väl ingen? Inte ens jag!
Eller jo, vissa är kanske det, som typ Casey Anthony (True Crime) men de flesta människor är det förhoppningsvis inte.
Var det någon som hängde med i vad jag menar?
Är det Lady Dahmers inlägg som ändå krupit in under skinnet på mig eller är det bara min hjärna som i vanlig ordning spelar mig ett spratt?
Var fast besluten att ALDRIG skaffa barn tills jag plötsligt ändrade mig, vilket jag lyckligtvis aldrig ångrat (iaf inte på riktigt…) (iaf inte sedan de började sova hela nätter…). Svårt och ganska oåterkalleligt beslut!
Jag ville absolut inte ha barn! Nu har jag två. Och med facit i hand så absolut är det härligt. Men…. jag är övertygad om att mitt liv hade varit riktigt bra utan barn. Jag har svårt att känna med alla som säger ”mitt liv utan barn var så tomt, nu förstår jag verkligen vad meningen med livet är, vad gjorde jag innan jag hade dom, mina barn är mitt liv osvosv” missförstå mig rätt jag älskar mina barn och vill inte vara utan dom MEN jag vet även att jag hade haft ett rikt liv som barnlös. Och som sagt dessa himlastormande makalösa känslorna över det faktum att jag är mamma har aldrig kommit. Det e vad det är liksom, med både för och nackdelar, men inget vidare mirakel, alla lär sig gå, prata och skriva inget mer med de….
+ 1på det. Jag älskar mina barn men inte alltid den uppoffring det krävs att vara mamma. Jag tror verkligen att man kan ha ett toppenliv utan barn.
Känner precis likadant som du. Jag älskar mitt barn och har inte ångrat mig en sekund (eller, kanske bråkdelen av en sekund under någon kolikskriksnatt) men jag blev aldrig sådär ”swept away” bara av att bli mamma. Varken under graviditeten eller efter förlossningen. Allt har bara känts naturligt och inte alls sådär himlastormande som många har beskrivit det. Har haft jättedåligt samvete över att jag inte känt den där omg-wow-känslan som ”alla andra”. Skönt att läsa att jag inte är ensam om det.
jag är frivilligt barnfri och kommer så förbli. men nog tjatas och undrar alla och envar. var i väg med jobbet på kurs och vi pratade ett gäng som man gör när man inte träffats förut. två stycken började genast prata om sina barn och hit och dit och jag stod tyst eftersom jag inte hade något att bidra med och för att ämnen är noll intressant. då frågade den ena mig om jag har barn.
”nej jag vill inte ha några” sa jag. alltså minen hon gjorde och direkt utbrast hon ”men barn är ju meningen med livet. vad ska du då göra?” hade lust att säga till henne att medan du hänger på bup med din femtonåring så bor jag i london och rör mig bland kultureliten, har tre älskare och dricker rödvin på min takterrass.
i alla fall, tack för att du berättar detta. jag behövde höra det. för övrigt verkar det vara någon slags förbjuden känsla att vara förälder och inte känna just ”wow nu är mitt liv fulländat och har gett mig mening”. när min kompis var på ultraljud första gången var hon superchill och glad men inte så där crazy pepp. barnmorskan var däremot det och när min kompis inte var det så blev barnmorskan typ sur, eller trodde i alla fall att det var nåt fel på min kompis…
När jag var 17 hade jag bestämt mig för att jag vill inte ha barn. När jag var 25 tänkte jag ”händer det så händer det”, vid 27 blev jag gravid för första gången och det slutade i missfall.
Men det var den graviditeten som gjorde att det kändes som att livet hade en mening och att det var värt att gå igenom all skit i livet.
Jag ville inte ha barn. Eller, jag hade inte kommit dit i tanken när jag blev oplanerat och oönskat gravid med en kille jag inte var tillsammans med. Det barnet är tio nu. Gifte om mig med en man som hade barn på sin ”kravlista”. Jag var inte jättepepp men ville gärna ha mannen så det blev barn på smekmånaden. Det barnet är tre nu. Jag blev smashing tokkär i båda barnen efter en sekund när de föddes och de är mitt allt. Jag har alltså aldrig velat ha barn men har två som är lika självklara i mitt liv som mitt eget blod. Konstigt hur det kan bli.
Aldrig längtat. Var mest inne på karriär. En karriär dr inte barn platsade. Så jag tänkte att vid 45 kunde jag få första (min mamma fick sitt sista vid 45 så) sen mer eller mindre vaknade jag en morgon och hatade mitt jobb och bytte snabbt jobb, stad och träffade min sambo. Vi fick barn 2015 och då var jag 25 han 30+. Helt oplanerat ska tilläggas att det var.
Men älskar den där ungen så oerhört. Och livet med barn! Saknar inget och vi ska ha 1-2 till barn. Helst vill jag ha 6-7 st men pallar inte vara gravid så mkt + får bara föda med snitt och tror inte 6-7 snitt är så bra :p
Så har aldrig känt längtan. När jag blev gravid kände jag mest oj då. Men har världens finaste pappa till mitt barn, det är viktigt!
Vilken karriär menar du att barn inte passar i? Är bara nyfiken, ska själv in i en tuff bransch efter min utbildning och i och med att du endast var 25 när du insåg att det sög så blir man ju lite orolig..
Officer i försvarsmakten. Passar inte att vara gravid iom att jag hade en tuff tjänst. Nöter man skrivbord så kan man såklart vara gravid i försvarsmakten med men en sån tjänst hade jag inte. Hade inte fått jobba en enda dag under graviditeten pga säkerhetsskäl så gravid + sen mammaledig hade jag tappat ca 2 år karriär = No good.
Jag var för övrigt 23 när jag avslutade karriären 🙂 25 var jag när jag fick mitt första barn 🙂
3 snitt är väl maxantalet? Har en vän som är snittad tre gånger och hon får inte bli gravid flera gånger då hennes livmoder riskerar att spricka i de gamla snitten…
Nej, tre snitt var tidigare max. Numera görs bedömning om det är lämpligt med fler efter varje snitt. Har gjort tre och fick tummen upp för ett till om jag vill.
Jag var egentligen inte speciellt sugen på barn men som enda barnet till mina föräldrar och en del gliringar om när de skulle få barnbarn så kände jag att jag mer eller mindre var tvungen. Hade jag haft syskon som skaffade barn hade jag nog förblivit barnlös. Jag har idag en son och en dotter ligger på jäsning i magen. Ångrar jag mig? Nej, det vill jag inte påstå. Däremot tycker jag inte att det är så fantastiskt roligt att ha barn många andra verkar tycka. Kanske blir det roligare när barnen blir lite större och man kan göra mer saker tillsammans, prata med varandra och när de kan vara ensamma en stund och jag inte måste vara i samma rum och ha koll precis hela tiden. Kanske känns det lite extra jobbigt för mig eftersom min sambo jobbar utomlands och är borta ganska lång tid åt gången så jag har ansvar för allt själv.
Nu blev det lite rörigt skrivet märker jag, men som sammanfattning kan jag skriva att jag ångrar mig inte, men jag hade nog inte skaffat barn om jag inte hade känt mig ”tvungen”. Låter kanske motsägelsefullt men jag hoppas någon förstår hur jag menar.
Var helt säker att jag aldrig skulle ha barn, mamma hade gett upp hoppet om att få bli mormor och ingen ifrågasatte ens om jag skulle ändra mig.
Vid 35 så slog det ner som en bomb -jag vill ha barn. Som tur är gick det fort och har nu två. För mig har det berikat mitt liv något enormt. Att resa med barn och att upptäcka världen genom deras ögon är häftigt.
Hade du redan en partner som också var pepp på barn då? Eller hur gjorde du? Om det är för personligt ber jag om ursäkt för de närgångna frågorna, är bara så himla nyfiken eftersom jag själv är rädd för att vakna upp som 35-årig singel och vara sugen på barn..
Längtar så himla mycket efter barn 😔 Men först måste jag och min sambo gå klart våra högskoleutbildningar! Men hade jag blivit gravid nu hade det väl löst sig på nåt sätt. Är lite orolig över att jag inte skulle kunna få barn, för då måste jag hitta en ny mening med livet. Tycker det är hemskt att känna såhär men det problemet får jag ta då om det skulle komma! Ibland önskar jag att jag inte ville ha barn så jag kunde sluta oroa mig.
Finns folk som är öppna med att de ångrat att de fått barn. Samtidigt är det det största tabuämnet i samhället så det finns nog otroligt många som ångrar sig lite men ljuger om det för att inte dömas av omgivningen.
Finns ganska många historier om folk som ångrar att de skaffade barn. Detta, till exempel, var riktigt intressant: http://www.marieclaire.com/culture/a22189/i-regret-having-kids/
tack för länken!
Jag var inte så intresserad av barn, få vänner som var det också. Jag gillade att resa och klubba och äta gott. När jag var 35+ blev jag helt plötsligt sugen för att det kändes rätt med killen (eller, vi slutade iaf att INTE försöka), och nu har vi ett barn och ett till på väg. Det är jobbigt och ansträngande och alldeles alldeles underbart. Kärleken till ens barn är störst, och man inser att att förlora ett barn är helt ojämförligt det värsta man kan råka ut för. Min dotter är mitt ALLT, plats 1-100, sen kommer resten. Det är verkligen heaven and lite hell men alltid, alltid värt det.
”Kärleken till ens barn är störst”
Tyvärr är det inte alltid så.
Jag växte upp med en mamma som inte stod ut med min existens. Det var ett misstag att jag blev till, sa hon. Jag var som en förlängning av hennes kropp som hon bestämde över totalt och jag fick alltid sätta henne framför mig själv. Det var inte jag som var prio ett i mitt eller i hennes liv utan hon var det i bådas liv. Jag var jättesnäll och lydig och gjorde alltid som hon sa men hon tyckte inte om mig och kunde inte stå ut med mig. Jag blev psykiskt misshandlad av henne tills den dagen jag samlat mod, med hjälp av terapi, och sa upp kontakten med henne (var runt 30 år då).
Nånstans längs vägen tappade jag bort mig själv helt och hållet och fick gå i terapi i flera år för att lappa ihop mitt psyke. Jag har kvar några tillkortakommanden men får leva med dem. Detta plus min bakgrund gör att jag har valt att inte ha barn. Inte för att jag hade haft nån jättelängtan efter barn. Har väl högst tänkt, när jag var yngre, ”det vore nog roligt att ha barn”. Men sen har verkligheten hunnit ikapp och nej. Jag tror inte att jag återigen skulle palla att sätta nån annan och dess behov som prio ett i mitt liv när jag själv äntligen är prio ett i mitt liv. Ju mer tid har gått, desto säkrare har jag blivit i mitt beslut och är idag jävligt glad att jag inte har några barn.
Nej gud det förstår jag. Det är ju alltför vanligt med föräldrar som aldrig borde blivit föräldrar… Faktum är att jag väntade så länge för jag visste/trodde inte att jag var kapabel att känna den kärleken ett barn förtjänar. All ❤ till dig
Har upplevt exakt samma. Landat i att min mamma har patologisk narcissistisk personlighetsstörning. Vidrigt att växa upp med en sån förälder. Ville inte ha barn av samma anledning, men blev till slut ett iaf. Har vart uppochner av samma anledning som du säger, och har ångrat det massa gånger. Men mycket lättare nu när barnet närmar sig tre. Ska bara ha ett barn av de här anledningarna. Ångrar det inte nu men skulle också vart lycklig och kanske levt lättare utan att vara förälder. Men det kan funka att bryta mönster och fast vi är ”skadat gods” bli en ok förälder OM man (av min erfarenhet iaf) har en partner som tar MINST 50% eller mer <3
Kunde aldrig tänka mig att få barn förrän jag träffade min sambo. Han kände likadant, ville inte ha barn före han träffade mig. Nu har det visserligen inte blivit några ännu då vi vill ha köpt hus först, men jag längtar järnet.. och håller tummarna för att det går bra såklart 😇
Har noll längtan efter barn. Älskar att resa, att jobba, att ha nära vänskapsrelationer och ett förhållande som gör mitt liv fantastiskt varje dag.
Allt det måste jag vara villig att offra om jag ska ha barn. Det är bara att se hur många relationer som spricker i småbarnsåren.
Och jo, det finns gott om folk som ångrar att de skaffade barn. Som resonerade som du gör CamCam och tänkte att ”längtan kommer sen”. Men sen gjorde den inte det. Att ta in en ny människa i världen med jobbet att ”nu ska du göra mig hel och förändra hela sättet jag ser på livet” är en jävligt tung börda för ett litet barn.
Förstår inte hur du menar, varför måste du vara beredd att offra allt det du skrev?
Tycker det är lite härskarteknik över ditt svar. Även om man inte håller med så är det inte så svårt att förstå att man offrar både jobb (föräldraledighet), vänskapsrelationer (alla vittnesmål om barnfria vs småbarnspar som slutat umgås kan inte ha gått dig förbi), att resa med barn blir ju helt annorlunda och ens relation ändras helt. (Inte nödvändigtvis till det sämre men likväl.)
Så nej, jag tror inte riktigt du inte förstod påståendet. I stället för att trycka till med ett låtsat oförstående tycker jag det är bättre att skriva ”jag håller inte med och allt det kan faktiskt bli bättre än innan barn” eller något liknande. Just my 2 cents
Fast jag förstår inte riktigt heller varför det ena nödvändigtvis måste utesluta det andra (och mitt syfte är inte att vara dryg eller använda härskarteknik).
Jag har studerat på min masterutbildning samtidigt som jag varit föräldraledig och har även arbetat emellanåt. Umgås ofta med mina vänner (utan barnen) och anser mig ha en nära vänskapskrets. Går ofta ut och äter med dem och planerar nu en weekend tillsammans med dom.
Dock har vår relation förändrats. Vi har gått igenom blodiga förlossningar och vinterkräksjukor tillsammans. Vi har prövats i olika situationer som jag skulle påstå gjort oss mycket starkare och mer ödmjuka inför varandra. Därför kan jag inte nödvändigtvis se att dessa saker som nämndes skulle påverkas negativt bara för en väljer att skaffa barn?
Jag frågar av ren nyfikenhet för att jag inte förstår tanken. Livet blir ganska mycket vad man gör det till. Blev själv befordrad innan jag gick på ledighet och resor har vi gjort flera stycken, men det krävs lite mer planering. Så jag frågade för det lät sorgligt och för att jag inte känner igen bilden av hur hon tror det ska bli.
Min relation blev bättre efter barnen. Starkare, djupare och säkrare. Jag gick upp 11.000kr/mån i lön genom att vara hemma med barn i nästan fyra år. Kompirelationerna finns också kvar om än on hold just nu pga ammar liten bebis på kvällarna.
Livet förändras definitivt men behöver absolut inte bli till det sämre.
Du måste inte ge upp karriären bara för att du blir mamma, hur många pappor tänker så tror du? Det får ni komma överrens om du och pappan, hur ni ska dela upp ledigheten. Vi delade exempelvis 50/50 från några månaders ålder. Samma sak vad gäller vänner, har ni en jämställd relation så är det väl bara träffa vännerna någon gång i veckan utan barnet. Sen går det ju faktiskt att träffa folk med barnet.
Mitt liv har iallafall inte förändrats sådär drastiskt som många skräckscenarion beskriver. Det blir vad man gör det till 🙂
Jag har alltid velat ha barn o så blev det 🙂
Har dock varit ensamstående med delad vårdnad i 10 år o det däremot har varit ett helvete eftersom man inte skaffar barn för att bara ha dom på halvtid 🙁 min äldsta har lindrig Aspergers o det har varit o är jävligt tufft för lillsyrran blir oxå drabbad på olika sätt. Men ångrar mig inte en sekund <3 kärleken till sitt eget barn kan man inte förstå förrän man får ett 🙂 är övertygad att du kmr känna kärlek om d blir så men oxå att du kan ha ett rikt liv utan 🙂
Frihet får man tillbaka. Mina två pojkar är det bästa som finns. Är det några jag vill resa med så är det min 12-åring och min 15-åring. Vi har genuit roligt och trevligt ihop även ifall jag får styra upp dem på förälders vis till och från. Pojkarna och våra två katter är min familj <3
Jag hade ingen särskild barnlängtan. Först när jag träffade min man kändes det överhuvudtaget aktuellt, det fanns ingen separat längtan innan liksom. Vi hade ett väldigt bra och trivsamt liv men långsamt längtade jag efter en familj med honom. Vi och två barn. Jag funderade på allt jag skulle ge upp, men jag kände att jag haft all den där friheten så länge att det var okej att ge upp den ett tag. När jag tänkte på att vara fri hela livet, kändes det plötsligt rätt tråkigt. Att vara 70 år och bara haft ett slags liv liksom. Så vi körde på. När jag skriver det här sitter min tvååring i mitt knä och livet är bra mycket jobbigare men framför allt roligare! Hon har humor, vi skrattar mycket ihop och kärleken är så oändligt mycket större än jag någonsin kunnat förstå. Samtidigt som hon är till salu för en billig peng när det blir skrik och skrål från morgon till kväll, vilket händer då och då. Nu försöker vi få en tvåa, blir mer jobb men satsar på att det blir mer av det roliga också.
Det jag saknar mest innan barnen var att få vara SJUK. Det finns ingen tid för det, oavsett om jag är magsjuk eller yrar med feber – barn tar ingen hänsyn till det. 😉 Bara få ligga två dagar i soffan & verkligen VILA. Wow… SÅ skönt det hade varit!
Annars känner jag mest att vad GÖR barnlösa med all sin fritid? 😉 Jag älskar att ha barn!
Vi har hundar! 😂
Lägger all min lediga tid på dem. ❤️
EXAKT! Kan inte minnas vad jag gjorde av dagarna? Typ fikade och låg i sängen är allt jag minns.
Saknar också att kunna bli sjuk, haha. Vet dock att den tiden kommer (har 2 stora barn och 1 bebis). Njuter mer av bebis tiden denna gång.
Åhhh jag med! Sa det förra veckan att jag saknar att faktiskt få vara sjuk, bara bädda ner sig och ta det lugnt. Samtidigt inser man ju hur jäkla mycket styrka och ork det finns i en, man bara kör på oavsett.
Har aldrig varit en av den som varit säker på att jag vill ha barn. Aldrig speciellt intresserad av andras barn. Helt säker på att det är supertufft och att barn INTE är en garanti för lycka. Som 35-åring (förra året) i ett fantastiskt förhållande med en underbar man där jag var nöjd med ALLT började tanken ändå komma- inte för att förbättra något men för att det var något nytt och för att vi ihop är tillräckligt bra för att klara utmaningen.
Nu somnade precis vår nio veckor gamla dotter på min bröst, älskar henne mer än jag på riktigt trodde var möjligt och jag är lycklig med både mitt liv innan henne och med henne. Vill inte ändra något.
Fast Katrin Zyto verkar ju sådär nöjd med att ha skaffat tre.
http://katrinz.se/katrins-snapshots-3357/
Var neutralt inställd till barn innan jag träffade deras palla. När vi flyttade hop fick jag världens längtan (var 21). Nu har vi tre. Älskar dom sjukt mycket och skulle kunna skaffa tre till. Har aldrig sett mig som en sådan person, men ja… kanske är det så att man inte vet förrän man väl är gravid osv. Ingen aning.
Det jobbigaste med att få barn var inte att vardagen ändras osv, utan det psykiska. Relationen till mina egna föräldrar vändes helt upp och ner då min far och hans fru bröt ner mig rätt rejält hela uppväxten. Det var efter att jag fick min dotter jag började bearbeta allt det. Jätteont gör det. Man ser sina egna barn och begriper inte hur man som vuxen kan göra det min pappa gjorde.
Deras pappa *
Barn är en gåva, jag har 2 fina barn som ger mig så mycket. Frågan kvarstår, är världen idag en gåva till våra barn? Jag har all respekt för dem som inte skaffar barn o för dem som gör det. Det är ett sånt samhälle vi har idag….”Vaaaaa vill du inte ha barn, vad är du för en människa”….livet blir bara komplett om du gör dig hel själv, med eller utan barn. ❤
Längtar efter barn med varenda cell i min kropp, och har gjort sen jag var 10 år gammal. Nu 19, och nästa år planerar vi att börja försöka❤
Jag var inte sugen på barn innan jag blev gravid, första barnet kände jag, och känner, de där himlastormande kärlekskänslorna för.
Andra barnet var 8 månader när jag blev lämnad och där är känslorna lite mer komplicerade. Visst älskar jag hen men ibland tänker jag på hur mycket lättare det varit om jag inte haft hen. Pappan tar inte särskilt mkt ansvar och jag lider av en kronisk smärtsjukdom som gör saker ännu tyngre. Jag känner att första barnet inte får det hen behöver av mig för att andra barnet är så fruktansvärt intensivt och kräver så mycket av mig.
Klart jag har skuldkänslor av mina tankar och är livrädd att något ska hända den yngsta, liksom att universum ba ”ja, du funderar ju på att det hade varit lättare utan hen, here you go”
Men det gäller nog att stå ut till hen är äldre. Då blir allt bättre. Hoppas jag.
Jag känner som du. Min man o jag pratar öppet med varandra att det hade varit mkt lättare utan sladdisen som är en liten galen virvelvind. Tänker som du, att nån naturkraft ska skada vårt älskade barn för att vi tänker så.
Jag ville aldrig ha barn. Jag tyckte inte ens speciellt mycket om barn och förstod aldrig dem tjejer som blev helt till sig för en bebis.
Sen blev jag oplanerat gravid med den siste på denna jord som var en lämplig pappa. Kan väl säga så som jag levde då var jag ingen lämplig mamma heller. När jag upptäckte att jag var gravid så ringde jag min mamma och grät och skrek att livet var förstört ( fick veta i vecka 16). När jag vräkt ur mig la jag om mitt liv och sedan den dagen har jag aldrig ångrat mig. Har den mest underbara son som jag älskar så jag går sönder. Och sedan några år jobbar jag med barn.
Så man kan väl säga att jag blev omvänd.
Är ensambarn själv och har aldrig varit uppvuxen med andra barn.
Har aldrig varit intresserad av barn och när kollegor kom till jobbet med sina nyfödda hade jag haft mer glädje av att se färg torka än att sitta där med ett främmande spädbarn i min famn.
Men någonstans fanns det ett intresse att ha någon som kan föra arvet vidare. Har en son på snart 3 som jag älskar över allt annat men känslorna på andras barn är fortfarande desamma, mao inget intresse. Förhoppningsvis får sonen bli storebror i framtiden. Det bästa av allt är att det jag var rädd för, att karriären skulle bli lidande, har blivit tvärtom. Har blivit befordrad till chef sen han kom men har lärt mig att jobba dygnet runt är inte värt längre.
Att ha barn är det bästa som finns. Den rika bottenlösa kärleken går inte att få på annat sätt. Livet blir så mycket roligare och meningsfullare. Är så lycklig och tacksam för min unge. Han har gjort mig till en mer ödmjuk, varmare mindre självisk människa.
Tycker dock det är bra att man inte skaffar barn om man inte har en stark längtan efter det livet.
Jag har aldrig gillat barn. Aldrig velat ha barn. På grund av slarv med preventivmedel kom de, och mitt liv hade varit rätt uselt utan dem, det är ju bara att konstatera. Men det fattar man ju inte förrän barnen är där.
Önskar att du kunde skriva lite mindre om LD. Hon är jävligt ointressant. Där snackar vi nån som bara vill starta gräl med allt och alla för att få uppmärksamhet och bli sedd. Oskön.
Det går nog aldrig att sätta sig in i hur andra känner och upplever allt runt barnfrågan.
Däremot tror jag att ytterst få verkligen ångrar att de skaffade barn – flertalet ångrar nog snarare att de INTE skaffade barn innan det var för sent.
Googlade på ”Ångrar att jag inte skaffade barn” och fick upp EN tråd med folk som ångrar barnlösheten och SJU trådar med folk som ångrar att de skaffade barn. Dra inte slutsatser utan att underbygga de. Tror det finns de som ångrar åt båda hållen med en stor mörkersiffra av folk som ångrar sitt föräldrarskap då det är tabu.
Tycker din kommentar att du tror att det är ytterst få som ångrar sitt föräldrarskap dessutom bidrar till
tabun. Tala inte för andra när du bara har dina egna känslor att utgå ifrån. //Gift och frivilligt barnlös
Nä så kan det ju vara. Det man kan säga är väl att om man inte skaffat barn så vet man helt enkelt inte hur det hade blivit – typ att ångra det man inte gjorde snarare än det man gjorde (men kanske dumt att chansa). Sen tror nog jag att de flesta inte ångrar barn, kärleken infinner sig och är för stark för det. Men visst finns det de som gör det.
@Izabella
Blev tvungen att provgoogla och det dyker ju upp jättemånga träffar som handlar om att man ångrar att man inte skaffat barn. Eller att man inte gjort det tidigare.
@A Absolut, det finns många artiklar om ångrad barnlöshet. Det var de absoluta toppresultaten jag reagerade på. Första var en tråd som handlade om en ångrad barnlöshet följt av fem trådar med folk som ångrade sitt föräldrarskap. Och åtminstone varannan artikel på första sidan handlade om folk som ångrat sitt föräldrarskap.
Jag tror inte heller folk ångrar sina barn. Däremot tror jag det finns en hel del som ångrar sitt föräldrarskap.
En sån här diskussion är egentligen så otroligt ointressant då en annan persons val att skaffa barn eller inte, inte på något sett påverkar någon annan. Så många tår man kan trampa på i en sån här diskussion dessutom (De frivilligt barnlösas, de frivilligt barnlösa som ångrat sig, de ofrivilligt barnlösas, de med barn som ångrar sitt föräldrarskap etc etc).
Nej jag hade inte som syfte att trycka ner någon med min åsikt om det hela.
JAG tror helt enkelt att man sällan ångrar barnet som kom till världen.
Däremot att man KAN sörja valet att inte skaffa barn.
Sedan finns det ytterligare en stor grupp som faktiskt inte vill ha barn alls och det är en annan femma ❤️
Jag skulle aldrig få för mig att ifrågasätta dessa personer och deras val.
Lätt man misstolkar/misstolkas i text 😅
Ja det är hemskt hur lätt man kan misstolka en text egentligen!
Jag tror inte heller folk ångrar sina barn. Däremot tror jag att det finns en hel del som ångrar föräldraskapet, alltså att man älskar sina barn mest av allt men inte livet som förälder.
Därför tycker jag den här diskussionen på något sätt är så onödig och triggande. En persons val att skaffa barn eller inte påverkar ju ingen annan och finns så många personer som kan ta illa vid sig när vi sitter här och diskuterar huruvida folk är nöjda med sina val eller inte. Det viktigaste är att man är nöjd med sitt eget val alternativt att det finns en förståelse för de som inte är det. Måste vara så tufft att ångra sig när det är försent, vare sig det är barnlösheten eller föräldrarskapet.
Alltså tror att vi alla är olika, både före och efter barn. Jag älskar mitt lilla barn mer än allt. Men jag hade ett bra liv innan honom också. Han är hela mitt min värld men inte hela mitt liv, does that make sense? Jag känner inte att ”vaaad gjorde jag innan mitt barn! Barn är mening med livet o innan det vet man inte vad kärlek är!”
Tror absolut att man kan leva ett bra liv utan barn, och man kanske inte ångrar sig. Men det där med att man ”aldrig får vara sjuk, ingen sovmorgon” etc… Det är ju bara så i kanske 15 år, sen klarar de sig själva o tonåringar sover ju helst bort hela dagen 🤷🏼♀️ Då får man ju tillbaka de möjligheterna igen :p
Som barnfri får jag med jämna mellanrum höra föräldrar säga att de ångrar att de skaffade barn. Tror att man öppnar upp sig till mig då jag bedöms att inte döma dem på samma sätt som andra föräldrar kan göra pga enormt tabu. Den röda tråden är att de älskar sina barn, men gillar inte att vara förälder. Att de saknar den person som de var innan de fick barn.
Själv är jag gift sedan 15 år tillbaka och vi ångrar aldrig att vi har valt bort barn. Ett tag vacklade jag när alla våra kompisar fick barn för man hamnar verkligen utanför ett tag under småbarnsåren. Medvetet eller omedvetet umgås småbarnsföräldrar helst med varandra och man blir bortglömd ett tag. Men, min man och jag har så himla bra relation och roligt tillsammans att vi har aldrig saknat eller längtat efter barn. ”Tomrummet” har aldrig uppstått, om ni förstår vad jag menar.
Inte intresserad av barn, föredrar djur, vill jag skaffa barn adopterar jag, blir ingen asoption av så får det vara. Tycker inte folk ska trycka ut en massa ungar när det redan finns hundratusentals barn som behöver hem. Själviskhet på en större nivå.
Om din orsak att adoptera är att göra någotslags god gärning blir du nog inte godkänd.
Fast det finns inte hundra tusentals barn att adoptera, personer som blivit godkända för adoption idag får ibland vänta flera år på barnbesked då det är ‘brist’ på barn att adoptera. Sen finns det extremt många hemlösa stackars barn, men man kan tyvärr inte adoptera vem som helst.
Fast det handlar inte om brist på barn, det handlar om att de som adopterar går igenom en extremt lång process och att de blivande föräldrarna vill ha spädbarn. Finns hur många familjelösa och hemlösa barn i världen i alla åldrar som inga organisationer tar hand om.
Ojojoj, nu har du verkligen öppnat a can of worms.. Nu kommer det komma tusen kommentarer från morsor som aaaaldrig kunde förståååå hur fattigt livet var innan de fick sina baaarn.
Om jag, som frivilligt barnfri, får ännu en kommentar i det dagliga livet om hur mycket jag, missar, ja då syr jag fan igen hela verkstaden där nere.
Jag har alltid velat haft barn, tyvärr haft svårt att bli med barn, och har nu två stycken. Älskar dem över allt annat och ångrar absolut ingenting. Dock har jag aldrig sett barn som meningen med livet, utan tror såklart att mitt liv hade varit precis lika meningsfullt utan. Jag hade till exempel kunnat lägga mycket mer tid och energi på samhällsfrågor, och det kan lite äckla mig ibland, att jag är så låst till hemmet just nu och en del år framöver (OBS menar ej bokstavligt). Men jag vill ju vara det, vill ha mycket tid med barnen när de är små. Väldigt dubbelt allting.
Mycket välskriven text för övrigt, Camilla!
Jag ville absolut ha barn i framtiden men inte då när jag väl blev gravid. Jag festade, träffade killar, reste.
Då träffade jag min nyvarande sambo. Jag slutade med p-piller eftersom jag inte mådde bra. Vi försökte med kondom men slarvade (idiotisk ja!!) blev gravid och slutade med (utomkvedshavandeskap) fick då veta att jag har mindre chans att bli gravid framtiden + psco. Det var då jag fick känslan att jag ville ha barn. Jag trodde aldrig att jag skulle bli gravid igen och blev det efter ett Halv år. Idag har vi en son. Jag älskar familjelivet, saknar sovmorgon och vara spontan. Men jag går fortfarande ut ibland med mina vänner, samma med sambon. Så vi har ändå våran frihet. Ibland kommer saker i mellan, exempel skulle sambon och jag ut och fira en kompis men sonen blev idag magsjuk. Så det blir att ta hand om ett sjukt barn istället. Men det är så värt. Den kärlek jag känner för den ungen.
Jag har känt att det är självklart att jag ska ha barn sedan jag var liten, men nu är det inte så självklart längre – både min sambo och jag lider av olika sorters psykisk ohälsa och om inte båda mår betydligt bättre i framtiden så ska vi inte ha något kid, det vore inte etiskt försvarbart.
Jag har aldrig längtat efter att bli mamma eller så, men jag tycker att människor är det roligaste som finns och hade älskat att ha en liten person att se utvecklingen på. Att ha skapat en individ med massa tankar och känslor, och att få hjälpa någon med att förstå hur världen fungerar, vore det coolaste någonsin.
Som väl är har jag tre bröder, förhoppningsvis får de barn så jag åtminstone kan få hänga med i några barns utveckling.
Kram till dig! Min kille lider av psykisk ohälsa och var svårt deprimerad när vårt första barn föddes. Det var verkligen tufft och han åkte in och ut på psyket tills barnet var 2 ungefär, då fick han rätt mediciner. Han är fortfarande inte helt bra (det blir han kanske aldrig) men mycket bättre, så pass bra att vi vågade få ett barn till. Jag förstår att ni inte vill eller vågar om ni båda mår dåligt, allting har liksom alltid hängt på mig och det har varit tungt, men jag är hyggligt stabil och har känt att jag klarar det. Hoppas att ni båda mår bättre snart så att ni kan bilda familj om det är vad ni vill.
Tyra är i sin blogg arg på sjukvården som inte skriver ut Cocillana åt henne, en morfinbaserad hostmedicin. Hon undrar hur de kan tro att hon skulle knarka på den.
De kanske har läst denna artikeln från 2014, eller i hennes blogg tidigare? De följer bara riktlinjer som säger att man inte bör skriva ut detta till patienter med läkemedelsmissbruk.
Tyra skrev 2014:
”Mitt liv kretsar åt att få tag på tabletter och att se till att de finns hemma. Har jag inte haft dem en dag så har jag fått klunka upp en hel flaska hostmedicin för att få i sig kodeinet som är det man är beroende av”, skriver Tyra.
Jag längtar mera efter att träffa en kille som jag känner att det är rätt med. Med flera förhållanden bakom men aldrig något som känts hundra. Alltid slutat med att jag sårat mig själv och ibland även killen. Svårt att ta sig vidare.
Sedan vet man ju inte om man kan få barn heller. Det är inget jag vill ta förgivet.
Har en tuff period i livet och alla pengar går åt att ta hand om mig själv och bli frisk. Svårt att se att jag skulle kunna ta hand om ett barn… Men kanske. Älskar att röra på mih och byta kulturer i den bransch jag vill in i. Ibland tänker jag att bara för att jag är kvinna, om jag träffar en kille de känns rätt med, måste jag lägga min examen åt sidan? Svårt att ha andra att relatera, men det är ju en stor del av vem man är.
Kämpade för att bli gravida. Vet idag att jag klarat mig utmärkt utan barn. Visst älskar jag dom och vill aldrig byta bort dom men fan vad livet var lätt utan dom.
Var säker på att jag skulle leva ett barnfritt liv. Allt ändrades när jag träffade min man, från att inte ha önskat barn känner jag nu en längtan. Problemet är bara att vi troligtvis inte kan få barn. Vi fick beskedet för några månader sen och jag håller fortfarande på att komma fram till hur jag känner kring det. Min man är fantastisk och peppar mig, han säger ofta till mig att våra liv kommer vara lika bra även utan barn. Och ja, visst kommer det vara det! Det är bara lite jobbigt när vi kommer på oss själva med att prata om en framtid där barn är inkluderade.
Aldrig varit barnkär men ändå velat ha barn för att jag inte ska bli ensam när jag blir gammal (vilket det inte finns någon garanti för förstås). Har en 1,5-åring som det tog tid att få det där bandet till. Inte några lyckotårar när han föddes, kände inte den där villkorslösa kärleken på flera månader. Men nu älskar jag ju honom typ mest av allt förstås. Även om han driver mig till vansinne flera ggr/dag. Men nej, det skulle inte vara lika roligt utan honom, fast säkert ändå roligt.
Planerar en 2:a snart, först dock Spanienresa, sen blir det till att ligga!
Har trott att jag nog inte vill ha barn till jag träffade min sambo. Plötsligt stack det liksom i mig när andra fick barn, han ville först inte men sen kom vi överens och då blev jag gravid på första försöket. Då kände jag verkligen woow vänta lite här nu… kände mig inte alls redo, kan inget om barn, längtar såklart efter den här lille rackarn men har ingen jävla aning om hur livet kommer bli. Tänket att man förmodligen kommer att älska den på samma sätt som hundjäveln trots att den är jobbig. Och ja, jag jämförde just mitt barn med min hund men fan vad jag älskar den hunden.
Jag har en dotter på snart 3 månader och jag kände typ likadant! Vi började prata om att kanske försöka få barn och ba ojdå på första försöket. Gick hela graviditeten utan att riktigt fatta att det var ett barn tror jag, kände inte mycket alls, men gud vad jag älskar min lilla plutt nu när hon äntligen ploppat ut. Nu kanske jag fortfarande är inne i nån bebisbubbla men jag känner sådär klyschigt att hon gjort mig hel. Hon kanske inte är meningen med livet och jag kan inte säga att jag älskar henne mycket mer än vad jag älskar andra, men det är på ett helt annat sätt. Jag älskar fortfarande min familj, mina katter och min sambo lika mycket men hon är något annorlunda. Jag är lycklig på riktigt nu, kan inte minnas sist jag mådde såhär bra.
Jag fick mitt första barn när jag var 22 år och för mig var min son min räddning. Han fick mig att ta tag i mitt liv som på den tiden var väldigt destruktivt. Jag tog min examen och har idag ett bra jobb och ett jätte bra liv fylld med glädje. Nu har jag även en dotter på ett år och mina barn betyder allt för mig!
Men jag förstår de som väljer att inte skaffa barn för det är väldigt tufft vissa perioder och inte alltid så roligt.
Denna helg är vi barnlediga och vi njuter för fullt! Att kunna ha sex utan att bli avbrutna av att bebis gråter. Att kunna ta sovmorgon och sen ligga i soffan och bara sega, så skönt!
Nu ska vi gå träna tillsammans, förstår ni vilken lyx gaaah!
Längtade aldrig efter barn och hade ingen barnvana men visste ändå att jag ville. Fick första och det är verkligen det bästa som hänt mig och har gett mitt liv en helt annan mening, trots att jag inte hade ett dåligt liv innan. En efterlängtad tvåa var på väg men det avslutades tyvärr plötsligt nu i veckan och det är en oerhörd sorg, nu när man visste vad som väntade. Ni som aldrig skaffar barn vet verkligen inte vad ni går miste om, men vad spelar det för roll, så länge ni är trygga och lyckliga i det valet.
Så sjukt tröttsamt med det förminskande argumentet. Som om vi inte vet vårt eget bästa. Skärp dig.
Tror inte det är menat på det sättet faktiskt. Om man är glad o lycklig utan barn är väl det perfekt, men jag tror att vi som har barn o liksom ”blivit omvända” genom vår kärlek till barnet liksom vill hojta ”du vet inte vad du missar”.
Fast det är bullshit som inte går att bevisa. Ni försöker genom att antyda något icke falsifierbart skapa en osäkerhet hos dem som mycket medvetet valt bort barn, det är ohederligt och fult. Sluta med det. Var nöjd med din unge och respektera att den som valt bort barn kan ha ett minst lika meningsfullt liv utan.
Men det är väl självklart? Ingen ”vet vad de missar” med massa saker i livet! Annars måste ju alla göra alla saker i världen och det går ju inte. Backpacka i Indien t.ex., det gör många men jag tycker det låter väldigt jobbigt, de kanske skulle säga ”du vet inte vad du…,” Välj det ni är sugna på bara och skit i att kommentera andra.
Är snart 40 och har levt med min man i 10 år. Vi har inga barn och de flesta i vår umgängeskrets har valt det samma (inga barn). De flesta av oss är högutbildade (disputerade) och vi lever ett rikt liv. Vi är som en extended family oss vänner emellan, ses ofta, reser och har många fritidsaktiviteter. I vår krets är frivillig barnlöshet det normala. Det finns en press i samhället att par ska skaffa barn, men vi väljer att främst umgås med människor som valt samma liv som oss. Tror beslutet att inte skaffa barn hade varit mycket svårare om alla i ens omgivning haft barn och det setts som det normala.
Låter underbart! 😊👍🏻
(Önskar jag kunde ha samma slags liv, men är inte helt säker på att jag inte vill ha barn. Önskar att jag var mer säker åt ena hållet, helst det barnfria).
låter som drömlivet!
Har alltid trott att barnlängtan kommer säkert sen, typ när jag träffar den rätte osv. Nu är det 4 år sedan jag träffade mannen i mitt liv men fortfarande känner jag inte önskan eller längtan efter barn. Inte ens när vi av misstag blev gravid (trots preventivmedel) kände varken han eller jag att vi ville behålla det. Jag är mest rädd att barnlängtan skall slå till när det är för sent (är 34 idag) vad gör man Då? Eller skaffar man barn just för att säkra upp så att man inte ångrar sig sen? Misstänker ju att även om jag inte vill ha barn så skulle man ju inte ångra sig om man väl fick ett?
Åh det är samma här, är 33, bra jobb, sambo sedan många år, bra ekonomi osv osv. Blev gravid av misstag för ett år sedan och fick bara sån jävla ångest och kände NEJ NEJ NEJ. (Behöll det inte). Men samtidigt så vill jag vilja ha barn. Tror det handlar till viss del om min enorma förlossningsrädsla också…
Det där tror jag faktiskt bara är en myt, att man skulle ändra sig om man INTE skaffade barn. Visst kanske en del gör det, men om man inte har känt någon längtan efter det när man är över 30 (eller tidigare, för den delen!) så tror jag man ska gå på den känslan. Att skaffa barn bara för att man ”kanske kommer ångra sig annars” är ju inte en särskilt bra anledning, speciellt mot barnet, och särskilt om det visar sig att man hade rätt innan…
Fast det verkar vara många – som jag t.ex. – som kom på att vi nog ville ändå när vi var över 35. Man sticker inte ut i Sthlm iaf 🙂
Tänker att det är lite samma som förhållande: har man alltid varit singel o levt gott på det viset saknar man inte att inte ha en partner. Har man väl upplevt tvåsamhet o att leva tillsammans med nån annan kan singellivet upplevas som ”fattigt”. På samma sätt tror jag att den som inte har några barn liksom inte vet vad de saknar.
Har själv 2 barn, o tänker att med barn får man verkligen uppleva livet fullt ut, alla känslor o alla upplevelserna. Det var drivkraften för mig, att jag var så jäkla nyfiken på hur livet med barn skulle bli, jag ville uppleva det själv liksom. Det är fantastiskt, slår allt trots vakna nätter o mat på golvet.
Men återigen detta förminskande! Fattar du inte hur trött man blir på detta: ”ni vet inte vad ni missar”, ”ni kan aldrig uppleva livet fullt ut” osv. Som att alla med barn har facit på det ”rätta livet”. Ursäkta att jag blir arg, men det är så oerhört förminskande av andras liv och val. Det GÅR att leva ett fullständigt tillfredsställt och perfekt liv utan barn, hur svårt ska det vara att fatta!!
Vilken usel människosyn du verkar ha S. Du ser ner på människor som valt singellivet eller frivilllig barnlöshet. Är glad att jag inte har människor som dig omkring mig.
Jag gillade inte barn. Alls. Jag undvek dem faktiskt.
Blev gravid av misstag, bestämde mig för att inte göra abort. Fick missfall ganska tidigt, innan jag berättat för någon annan än de närmsta.
Misstänker att det skakade liv i hormonerna för sedan ville jag verkligen ha barn. Blev gravid omgående igen. Eftersom jag inte visste något om vare sig barnafödande eller barnuppfostran gjorde jag som jag brukade. Läste allt biblioteket hade i ämnena (ett par meterhöga travar). Sedan gick det jättelätt. Har idag två vuxna barn och hade gärna haft fler, enda hindret är att jag tycker att det är *dyrt* att ha barn.
Jag ångrar inte barnen en enda sekund, däremot ångrar jag papporna jag valde. Den förste ägnade mycket tid åt att göra livet surt för mig innan han äntligen dog. Den andre blev sjuk efter att vi separerat och idag känner jag mig som hans mamma mer är något annat.
Lustigt nog känns det som barn nummer ett som fick växa upp i mer eller mindre krig och terror mellan två människor, är en mycket harmonisk och omtänksam människa. Barn nummer två som fick leva i kärlek och harmoni är aningen egocentrisk. För övrigt anser bägge två att morsan är en fantastisk problemlösare om än bindgalen. Troligen en rätt bra analys.
Jag antar att det är som vissa säger. Det som inte dödar, det härdar.
Min sambo och jag är inte så intresserade av våra karriärer. Vi har halvintressanta jobb som betalar räkningarna liksom. Vi reser typ aldrig och vi festar definitivt inte. Vi vill inte ha barn ändå
+1
Jag ville ha barn till VARJE pris när jag var kring 20.. hade ett långt förhållande på fem år men jag blev aldrig gravid med min dåvarande.
Spolade tanken & accepterade att jag kanske aldrig skulle få barn.
Träffade min fästman & efter fem månader så visade sig plusset.
Jag var så kluven & rädd..
Han hade aldrig haft något längre förhållande & jag var så inställd på att jag aldrig skulle bli mamma.
Nu sitter jag här med en underbar son på 1,5 år & är dessutom gravid i v9.
Jag är lycklig, absolut, men med handen på hjärtat så saknar jag mitt gamla liv, men samtidigt inte..
jag förlorade tyvärr större delen av min umgängeskrets (för att det var tydligen jobbigt att vi hade barn..?) trots att jag verkligen försökte vårda mina vänskapsrelationer också..
Så jag saknar mina vänner men jag ångrar inte att jag valt att ha barn. Kärleken man får av sitt barn är helt obeskrivligt & villkorslöst.
jag förstår människor som inte vill ha barn.
Det är ju trots allt upp till var & en hur man vill göra 🙂
Jag är glad över att jag inte har någon barnlängtan. Mitt självhat är för stort för att jag skulle utsätta en annan person, ett barn, för mina gener.
Jag har alltid tänkt att jag vill ha barn någon gång men har aldrig haft någon längtan. Gjorde abort för många år sedan som misslyckades så fick göra om den och blev sjuk och inlagd fick då ett papper i handen att 1 av 1000 inte kan få barn sedan? Detta har gnagt i mig i alla år. Tänk om det är så?
Har varit ihop med min man i 8 år och gift i 3 år! När vi bestämde oss för att försöka så blev jag gravid direkt så jag fattade inte att jag var gravid förrens i vecka 9! Haha. Eftersom jag har hästar och tävlar har det känts svårt att ta det beslutet om att skaffa barn men nu tänker jag att allt löser sig kan andra ha tid med häst och barn så kan jag! 3 månader kvar till bf, känns både spännande och lite läskigt att man inte vet vad som väntar.
Jag var aldrig så sugen på att skaffa barn. Var inte speciellt intresserad av andras barn heller, kände mig inte som en ”barnmänniska” helt enkelt. Ändrade mig dock, och det är jag glad för eftersom mitt liv är typ 100 % bättre sedan jag blev mamma. Saknar ingenting från det liv jag levde innan. Känner inte heller igen mig i att det skulle vara så himla jobbigt och kämpigt med barn som typ alla säger. Det är fantastiskt och superroligt med barn och jag är så glad att jag fick 2 barn och har ett till på väg!
Efter att jag fick barn blev jag rädd för att dö. Min bästa kompis upplevde motsatsen, hans dödsångest försvann…
För mig har det, så länge jag kan minnas, känts helt absurt och konstigt att skaffa barn (för min egen del vill säga) och jag kan inte alls tänka mig att ha barn. Det är för ointressant helt enkelt!
Jag har aldrig velat ha barn. Bara inte intresserad av det, precis som andra inte vill ha hund, noll sug liksom. Barn var mest jobbigt.
En dag blev jag gravid och jag beslutade mig för abort, vilket även såhär i efterhand känns som rätt beslut. Det satte dock igång lite tankar och efter något år bestämde vi oss för att sluta med preventivmedel och sen fick det gå som det gick.
Efter ytterligare något år blev jag gravid och nu är sonen 5 år. Älskar honom mest i av allt i hela världen och skulle inte kunna fortsätta leva om något hände honom.
MEN även såhär i efterhand känner jag att hade jag inte blivit gravid hade jag fortfarande levt ett fullgott liv så att säga.
Jag har aldrig längtat efter barn och aldrig varit den som gullar med första bästa unge inom bekantskapskretsen. Dock vet jag att jag kommer skaffa barn, någon gång. Jag har sett ”båda sidorna av myntet” och jag vill inte vara barnlös och ensam längre fram i livet (fyller 21 i år).
Jag har dock aldrig förstått de unga kvinnorna som stressar med barn och har längtat i ”fleraaaa ååår”, och som kanske skaffar ungar när de inte ens har hunnit utbilda sig och inkomsten står på noll. Barn kostar pengar! Jag är själv uppväxt i en familj med bra ekonomi och mina föräldrar har kunnat unna mig och min bror det mesta. Våra morföräldrar och kusiner har även funnits med under hela vår uppväxt, vilken skapat en sammanhörighet som är värd guld!
Som sagt, en dag skaffar jag barn, men innan dess så ska jag bland annat studera utomlands, satsa på karriären, resa och bara njuta av livet (som barnlös… 😉).
Fattiga bör inte skaffa barn alltså. Alla kan inte utbilda sig, nån måste städa också.
En tankevurpa som många gör att man på något sätt likställer barnfrihet med ensamhet. Det finns så många nyanser och lager av familjekonstellationer och vänner där man är allt annat än ensam oavsett ålder. Barn är dessutom ingen garanti mot ensamhet. Ett barn är en individ som går vidare och lever sitt eget liv. Som kanske får en egen familj, flyttat till andra sidan jordklotet eller bara väljer ett liv som inte gör att de kommer att finnas där forever.
Har en dotter på 1,5 och nästa på väg.
Lever precis som innan. Det enda som har ändrats egentligen är logistiken kring alla förehavanden. Ska jag storhandla får jag göra det med mitt ”kid-kitt” nära till hands. (Blöjor, våtservetter, snacks och andra mutor)
Har hästar vilket betyder att jag lägger en hel del tid i stallet, avkomman är med och får allt hjälpa till. Hon gör det med glädje! När hon var mindre låg hon i vagnen medans jag red.
Min dotter har nog tråkigt ibland och hon vet vad ordet nej betyder. Ser dock inte det som något negativt.
Så nej livet är inte annorlunda, man måste bara bli sin egna logistikkoordinator.
Jag vill inte ha barn. Har verkligen känt att jag inte vill. Och oj vad dömd jag är för det. En jämnårig kvinna sa till mig på största allvar att det är något biologiskt fel på mig. Vart jag än kommit så har min frivilliga barnlöshet i mitt äktenskap provocerat oerhört många.
Min man däremot, som är av samma inställning, möter inget annat än nickar när han säger samma sak.
Ingen skulle någonsin påstå att det är biologiskt fel på honom. Nope och nej.
Jag har aldrig vart nå extra barnkär, mer än man tycker dom kan va gulliga, och var osäker in i det sista innan jag var gravid, och en bit in i graviditeten, och en bit in i första månaderna med bebis när man inte får sova haha!
Nej skämt åsido! Har en 1,5 åring härhemma som kräver ALLT men som gör mig hel<3
Man kan bara inte sätta sig in innan man har barn, 'men visst saknar man friheten och enkelheten i livet! Allt är lite omständigare nu!
Mina äggstockar har aldrig gått igång på bebisar och min första reaktion när jag blev gravid för fyra år sen var att lägga mig under täcket och gråta. Jag älskade mitt liv innan barn, var oerhört karriärsinriktad och levde för jobb och högt tempo. Men sen kom han och livet förändrades – till det bättre trots allt! Och allt det jag trodde skulle försvinna med barn, karriär, tempo, socialt liv har bara fortsatt fast med en ytterligare dimension. Skitjobbigt ibland, men det vägs upp gånger tusen av hur jäkla roliga barn är (OBS endast ens eget barn, jämför därför inte känslorna för andras barn – de är aldrig lika gulliga och roliga som ens egna). Med det sagt, man ska aldrig behöva bli dömd för sina egna val men det är också helt okej att ändra sig! Ps. När jag velade om abort eller inte så funderade jag över känslan över att då helt plötsligt INTE vara gravid längre, och kände då en pytteliten ledsamhet och insåg då att jag kanske var lite glad trots allt. Även de minsta tecknen kan vara värda att lyssna på! Puss!
Jag känner ingen som ångrar att de skaffade barn, men jag känner flera som ångrar att de inte skaffade barn… Och jag känner även flera som är frivilligt barnlösa och sjukt nöjda med det.
Ingen kan säga vad som är rätt eller fel för dig, det är det bara du som kan känna.
Men JAG TROR att om du är tveksam, så har du något inom dig som vill ha barn, och då borde du skaffa… De som är nöjda utan är de som varit bergsäkra alltid på att de inte vill ha.
Tycker att det är en supersvår fråga! Jag har alltid velat ha barn men livet förändras på ett sätt som ingen kan vara beredd på. Plötsligt kommer du själv, din partner, dina intressen, hens intressen, erat förhållande i andra hand. Det kan vara svårt att hantera, det har det iallafall varit för oss. Men idag har vi 2 små tjejer, 4 resp 1 år och även om småbarnslivet verkligen inte är lätt alla gånger så ger dom här tjejerna så mycket tillbaka, den här gränslösa kärleken är obeskrivlig. Dom är så himla roliga och fantastiska små personer. Jag säger som Bingo Rimér -”Man ångrar aldrig ett barn” Det tror jag stenhårt på.
Jag har aldrig varit sugen på egna barn och aldrig varit i den typen av relation som skulle gjort det aktuellt. Jag har en hög med syskonbarn som jag älskar och det har gjort att jag vet att barn finns ju i mitt liv i alla fall. Men så träffade jag en man som inger hellre att än att ha familj. Han berättade hur han kände och jag berättade hur jag kände. Vi bestämde oss för barn och nu sitter jag här med min 11 dagar gamla dotter. Jag tror att jag skulle kunnat leva att alldeles perfekt och lyckligt liv om hon aldrig funnits. Men jag skulle inte idag överleva om något hände henne nu när hon finns. Barn är inte för alla. Man ska göra med sitt liv, precis så som man känner, inte hur resten av samhället känner.
Ville inte ha barn. Var inte intresserad av andras barn. Förstod inte hur man skulle kunna älska ett snorigt barn som skrek på stan eller spillde mat. XD
Men så fick syrran barn och jag tror jag blev medvetet slarvig. För hennes son var så speciell. Jag tyckte om honom.
Jag blev gravid och grinade mig igenom hela graviditeten för jag var rädd att jag inte skulle kunna älska ett barn tillräckligt.
Men när min son kom ut. Kärlek. Har nu tre söner och är sugen på en till. (Om jag kan övertyga mannen!)
Förändrades helt. 🙂 trivs jättebra som mamma och tycker livet känns mer menibgsfullt äcen om jag ibland saknar egentiden.