My Martens:

Det har varit ett känslomässigt kaos. Prövning efter prövning senaste året. När man tror att det inte kan bli värre så rasar det igen. Man kan tycka att om det stormar på ena hållet så kan det väl ändå få vara stabilt på andra hållet. Men inte.
Sorg, begravningar och allt det här som ni har kunnat läsa om tidigare. Vissa tycker att jag återupprepar mig, vissa att jag ältar.

[…]  Nu, nu står jag inför stora beslut, igen. Ett tungt, Väldig tungt som jag inte kommer att skriva om. //My

Det är en intressant fråga My tar upp här i sitt inlägg.
När blir bearbetningen bara till en enda stor gröt av ältande offerkoftor och slutar ha någon typ av ”sund” funktion?

Jag är en stark förespråkare av bearbetning, att trycka undan saker utan att ta tag i dem kommer med största sannolikhet en vacker komma tillbaka och ta ett stort bett av din så #nypeppade rumpa så att sticka huvudet i sanden är något vi alla kollektivt borde sluta med ”omedebums!”

Men det här?
Hur många gånger har vi inte hört det nu?

Nu, nu står jag inför stora beslut, igen. Ett tungt, Väldig tungt som jag inte kommer att skriva om.//My

Om du nu inte tänkt skriva om det – varför tar du då upp det i tid och otid? 
Jag är relativt säker på att det handlar om hennes son som nu flyger mellan Stockholm och Öland varje vecka då My och hennes ex har delad vårdnad, och om var han ska bo nu när han börjar skolan till hösten.
Det är inte raketforskning att lista ut att detta är det stora, tunga beslutet My måste fatta och hon har flertalet gånger sagt ifrån att hon inte vill diskutera personliga problem på sia offentliga plattformar.

Absolut – det köper jag men VARFÖR slänger du ut små fiskekrokar till läsarna att stup i kvarten nappa på?
Det är ju som att sitta och meta med mask och blir arg när det väl nappar eftersom fisken borde förstått att du ville ha din mask i fred och att du bara var ute och ”luftade” den lite.
”Just DENNA mask är inte för dig att nappa på men gärna en annan gång, typ..”

Det känns som en gammal LP-skiva som hakat upp sig och fastnat i exakt samma spår – om och om igen.
Det är som att My inte VET hur eller vad hon ska skriva om hon inte skriver på det här sättet.
Det sitter som en ren reflex och är någonting hon måste jobba med, jobba bort – och precis på samma sätt som man får verktyg mot ångest i KBT så kan man få verktyg till det här arbetet för det handlar i grund och botten om beteenden i båda fallen.

Det är okej att inte alltid må så bra men att gång på gång sätta krokben på sig själv och samtidigt bli förvånad när man faller är bara slöseri på energi som skulle kunna används till någonting betydligt mer produktivt. 
Kanske borde hon låta en vän – kanske Åzzzzza läsa igenom nästa inlägg när hon känner att det brakar iväg åt det här hållet – för att ge feedback och få henne att krypa ur och lämna över offerkoftan till Åza som sedan kan gömma längst in i något skåp eller nått.
Av podden att döma så har hon inga problem med att säga till My på skarpen, men då måste hon ju lyssna också och inte bara säga det klassiska:
”Mmmm…jag veeeet!!!” för att få slut på diskussionen.
Fast om du nu vet, varför gör du ingenting åt det?

Jag vet helt ärligt inte vad du tror att du ska få ut av det här inlägget om det inte hände förra gången du skrev en näst intill identisk text – så det är kanske dags att ifrågasätta syftet.

Just nu ser jag bara att situationen kan sluta på ett enda sätt och det är som i den där cellen på Fångarna på Fortet där deltagarna ska springa igång en gigantisk tvättmaskin som sakta fylls med skum.
Innan de vet ordet av är oftast en täckt av skum och vet knappt vad som är upp eller ner där de tumlar runt på rygg och allt de vill är att bara komma där ifrån.
”Hur kom jag hit? Hur blev det så här och hur tusan tar jag mig härifrån?”

Allt medan kompisen bara tittar på dem och undrar vad fan de håller på med. Upp med dig liksom! Gör som jag gör! SPRIIIING!!!!!