(fan vad jag är fin på att komma på klyschiga rubriker)

Först av allt vill jag bara säga att jag är lycklig för:
1. Jag har fått en ny prenumerant (velkom to dis najs plejs!)
2. Nyhetsboks-helvetet är färdigt och jag behöver inte bekymra mig mer över det.
3. Jag såg en asgullig kille på spårvagnen och jag tror jag vet vem det var. Dock inte lika lycklig över att han inte accepterat mig på fejjan än. Pinsamt om det inte är han. Men jag tänker fortsätta leva i mitt lilla lyckorus, stör ej tack.

Idag på träningen så står vi i en ring och ser lagom fina ut med ena benet ut åt sidan (vilket förresten gör så in i helvete ont, testa inte det hemma!) och Lena plågar oss ytterligare genom att vi ska sparka fem gånger, och sen stå kvar i samma position! Okej, visst att Lena är en före detta konståkerska/ballettdansös men att låta det gå ut över oss, vi groteska och osmidiga knubbsälar!? Nej där går gränsen.
(ta inte illa upp, någon: it’s called sarcasm.)

Sedan säger Lena att Ja man ser ju vem som är häcklöperska här och jag tittar på Vendela, men så tittar Lena på mig och jag blir konfunderad och frågar vem hon menar, och då pekar hon på mig. Alltså, mig? MOI? Okej visst att jag har sprungit häck lite då och då, men att mitt ben är 20 grader högre än alla andras? Njeet. Tror jag inte. Jag är ungefär lika smidig som min morfar.

Så, om du läste allt detta utan att falla av stolen av tristess så ska du ha
en éloge för det.
Merci et au revoir.