” 8 oktober 2009. Torsdag.

Det är höst.

Jag och Förnamn glider ifrån varandra mer och mer. Från att ha varit en liten spricka i marken till en allt större klyfta, ner mot ond bråd död. Nästan.

Vet inte när han smsade senast och jag tänker inte smsa honom om inte han smsar mig. Har snackat med honom på msn EN GÅNG sedan vårt sommarprat, och då var det jag som skrev först. Tror han använde en enda smiley i hela konversationen och sa inte ens hejdå när han loggade ut.

På väg till stan ser jag Förnamn vänta på busshållplatsen.

Han är riktigt vacker med sin svarta kappa, rutiga halsduk och vågiga, underbara hår.

Han är riktigt vacker och magen står i uppror, men för att inte visa hur nära jag är på att ropa efter honom, rakt ut, så sitter jag tyst och tittar ut genom fönstret. Jag väntar på att han ska se mig, komma fram till mig.

Det gör han aldrig.

Jag ser hur han sätter sig i den främre delen, fem säten framför mig.

Magen är i uppror.

Hjärnan fattar att något inte är rätt.

Hjärtat bultar innanför mina två lager kläder.

Vill han inte träffa mig?
Tycker han inte om mig?
Såg han mig inte?
Men jävla idiot!

Han ville inte se mig.

Men nej.

Nu, fem timmar och 46 minuter efteråt, så tänker jag

Han såg mig inte.

På något vänster lyckades han missa mig, jag som så uppenbart satt där, ensam i den nästan helt tomma bussen.

Han måste ha missat mig, för Förnamn Efternamn skulle aldrig vara sån.
Förnamn Efternamn skulle aldrig göra något sådant som att ignorera.
Ja.

Så måste det vara.

Så måste det vara.”

deadmethod