Hai pepul,

igår var jag, Simon och Emil Beer på galapremiären av formel 1-filmen Rush.

Därför presenterar jag härmed för er:

FILM: RUSH

En recension av Clara Henry.

Filmen handlar om en sjukt hunkig britt som heter något så klassiskt som James och hans fiende i världen, österrikaren Niki Lauda som kallar allt och alla för arschel. Båda två är formel 1-förare och sjuka vinnarskallar medan James är party dude slash playboy och Lauda ska framställas som en pedantisk besserwisser, fastän jag sympatiserade mest med honom eftersom han, trots hans lite-för-psykopatiska självförtroende, ändå hade vettigast åsikter och hade rätt i allt han sa trots att 1. ingen höll med för att alla hatade honom, och 2. han, som sagt, skulle framställas som någon man helst inte ska heja på.

Så filmen går ut på en hel del vroom-vroom, mycket närbilder på däck som snurrar, ögon genom visir och formel 1-bilar som skväller upp grus framför kameran i kurvor samtidigt som man får följa dessa två sjuttiotalsdudes medan de är världens sämsta förlorare mot varandra. Sen trappas allt upp när en av dem är med om vääärldens krasch (hade kunnat avslöja vem för det får man se i trailern men ni hade väl hatat mig) och bilen börjar brinna och hade det varit en Bond-film hade den även exploderat men det gjorde den inte och föraren åker in på sjukhus med feta brännskador och får lårhud fastsytt i pannan och sen kommer han tillbaka och så racear de igen och en av de vinner världsmästerskapen och snipp snapp snut så var denna verklighetsbaserade vroomvroom-story slut.

Så för att sammanfatta det hela tyckte jag att filmen var helt okej. Ja. Det sammanfattar väldigt bra. Tre av fem nässprayar.