goddagens, nu tänkte jag vara lite filosofisk. eller, nej, men jag önskar att jag kunde vara det. tänk att kunna snacka helt obegripligt med massa långa, krångliga ord som ingen mer än man själv och några ryska skalbaggeforskare förstår, hade inte det varit helt underbart? mmh.

nej, som sagt tänker jag inte vara filosofisk. jag tänker istället berätta om den hemska, blodisande sekunden när jag torkade av borden på restaurangen idag. okej, inte, men det var gulligt. okje. (underbar svenska jag har, men vi skyller allt på min engelsk-språkiga pappa. eller jag vet – varför inte på judarna? :D)

jag gick hur som helst runt och torkade av borden där det inte satt folk (förresten, vi hade 120 gäster idag!!!! jag är trött nu) och så gick jag förbi en gubbe som satt och drack kaffe (eller läsk, eller saft eller vadfan som helst, men jag antar att det var kaffe). han måste varit typ 90 år gammal, helt rosa i ansiktet, fjällig på skallen och utstående, blå ögon. skrynklig var han också. tänkte att hjälp gubbe lilla, sätt inte i halsen bara, för då dör du, bombsäkert! hur som helst. jag gick förbi, tralala, han tittade upp och kollade rätt i ögonen på mig. (dam-dam-dam-dam-dam-dam – spänningen stiger!) sen log han. och sen dog jag. detta låter bara löjligt, men när han log så gick smajlet ända upp till öronen och ansiktet blev ännu mer skrynkligt och ögonen stod ut mer än nånsin, men han var bara så underbart gullig och jag kunde inte låta bli att le tillbaka. Hej, jag heter Clara och jag faller för skrynkliga gubbar på 90 bast.

och ännu mer: Hej, jag heter Clara och jag går för en tia!  jag och GP-emil var nämligen och blev sminkade igår, hos en makeup artist. själv såg man ut som en hora slash prostituerad slash transvestit. läs tidningen om en vecka eller två så får ni se själva.

nu ska jag ut och ha snöbollsfajt med min söta apa. oj, förlåt, min söta bror. för det har nämligen snöat, ungefär en sisådär två decimeter. ja, jag försäkrar dig, det är mars när jag skriver detta. inte januari, eller nåt.

yallyhoe.