Okej bloggen. Mitt liv har förändrats. Mitt liv är något jag aldrig trodde att det skulle bli. Nu ska ni få höra.

Det hela började med att jag fick jobb som melloprogramledare. Wow, tänkte jag. Very sweet. Many nice. Och så började jag fundera på vilka de bästa sätten att förbereda sig är.

Så eftersom vi kommer både dansa och sjunga varje vecka, och eftersom jag tror att en stark kropp bidrar till ett starkt sinne, så bokade jag in mig hos en PT. Elin heter hon, har varit hos henne två gånger och tycker hon verkar toppenbra. PT-Elin gillar att träna med kettlebells. PT-Elin har skrivit styrkepass åt mig som jag kan köra hemma, som involverar kettlebells. PT-Elin tyckte att jag skulle köpa hem ett par kettlebells.

Så nu har jag blivit en sån människa som har vikter på vardagsrumsgolvet.

Ni vet precis vilken typ av människa jag menar. En sån människa som har gymselfies på tinder och som gillar kvarg.

Inte för att det är något fel på den här typen av människa. Den är bara hyfsat långt från hur jag är. Eller, hur jag var. Hur jag trodde att jag var.

Har, som ni märker, fullt upp med att försöka hantera denna existentiella kris. Samtidigt som jag har fet träningsvärk i låren för igår slängde jag 8-kilos-kettlebellen hundra gånger på tid och det var fett jobbigt. Ugh.

Aja. Så länge jag får kondition nog att hoppa runt på scen inför halva svenska folket i februari, så. Heja mig.

Ställen jag har soleksem på: bröstkorgen. Halsen. Underarmar. Lår. Knän. Händer. Fötter. 

Lösning: banga stranden och åk till flygplatsen för där finns tydligen en utkikspunkt tjugo meter från landningsbanan ifall en känner för att nästan dö osv.

Danger – please keep away from aircraft blast. Visste ni att Skiathos har Europas kortaste landningsbana? Och att det är hav inom femtio meter både norr och söder om den? Nu vet ni.

Såhär såg det ut. Duckade i ren skräck när planen kom in. Sen skrattade jag hysteriskt för att vi slapp dö. Det var hemskt.

Efter att skadeglatt ha garvat åt en tant som föll omkull av vinddraget, promenerade vi till andra ändan av landningsbanan. Där fanns en strand som en tydligen kunde sola på.

Och det var det vi gjorde idag. Vet verkligen inte hur jag bäst ska kommentera detta. Är mest glad att jag lever.

Ello blög. How u doin.

För någon vecka sedan, när jag frågade er vad ni ville läsa mer om här, så var ni några som skrev att ni ville ha fler konversationer. Alltså fler nedskrivna samtal där min pappa sagt något knäppt/roligt/totalt olämpligt. Det vill jag med! Pappa är en citatmaskin. Problemet är bara att jag bor i Stockholm och han i Landvetter. Så. Ja.

Tänkte dock skriva om pappa nu ändå. Han reser ganska mycket i jobbet och för ett tag sedan var han i Sydkorea. Då kom han hem med det här:

Tecknade papp-gubbar som svettas.

Eller te. Som det brukar kallas i Sydkorea.

Fyra av fem nässprayar. Örtigt med en hint av pepparmint. Plus i kanten för den vackra utsikten.

Hej blogg!

Har nu haft en fingertatuering i 78 timmar. Det går bra. Har fått panik två gånger hittills: första gången när jag dragit på en fet H&M-ring på långfingret som folk definitivt pillat på i butiken med bacillhänder. Andra gången när jag tvättade händerna JÄTTENOGA och duttade försiktigt med tvål för att göra rent tatueringssåret, och sen torkade händerna med en ofräsch handduk.

Lovade er en bättre bild. Titta på denna då:

En tat, en jag och en Blob.

Älskar förresten hur tröjans tyg har lagt sig. Det ser ut som att jag inte har ett bröst. Alltså som att det går inåt istället för utåt. Ser ni? Lol. Roligt.

Hej bloggen. Det har hänt något sjukt.

Jag har tappat en bit av min tand.

Eller ja. För att ta allt från början: jag hade räls mellan åren 2009-2012. När de tog ur tandställningen limmade de fast en ståltråd bakom tänderna för att hålla dem på plats, som de sa skulle sitta där i 30 år.

Limmet och tråden går att känna tydligt med tungan, och de senaste dagarna har limmet på en av tänderna i underkäken känts lite konstigt. Och idag… föll det ut. En bit av limmet. Som suttit på min tand i ganska exakt fyra år.  Som därför, med viss fantasi, går att räkna som en del av min tand.

Jag sörjer limbiten. Vi har varit med om så mycket ihop. Som förra året, när jag bet mig i underläppen så många gånger samma kväll att hela läppen svullnade upp och det rann asmycket blod över limmet. Eller i Filippinerna i december, när jag åt mitt livs godaste vegetariska middag – då var limbiten med.

Vi har haft fyra magiska år tillsammans. Du lämnade mig alldeles för tidigt. Resten av limmet saknar dig.

R.I.P. Limmet.