Jag brukar aldrig minnas mina drömmar.

Jag drömmer dem, och jag är alltid medveten om att jag drömmer, så jag tänker att ”detta måste jag skriva ner när jag vaknar!”, men så fort jag slår upp ögonen så är det borta. Gone. Om jag anstränger mig kan jag komma igår vissa snuttar av drömmen, men i övrigt är allt bara raderat ur hjärnan.

Inatt drömde jag något. Kan inte minnas vad, men jag drömde något. Och för cirka fem minuter sen kom jag ihåg en del av handlingen.

Jag var på ett engelskt postkontor. Där hade de ett brev (som egentligen inte var ett brev, utan mitt franska-verb-papper från i våras) som skulle levererars till en okänd person. Jag, som var något sorts supersnille, frågade vem mina verb skulle skickas till, men engelsmännen kunde inte uttalla namnet så jag läste det själv:

Lea Hoerschelmann

”But… I KNOW HER!” utbrast jag.

Jag är nämligen (på riktigt alltså) kompis med henne på facebook. Har ingen aning om vem hon är men jag tror att hon var en av tyskarna som var på läger i Nerja samtidigt som min klubb i april.

”You do?” frågade engelsmännen.

”Ja! We are das friendsch on facebooksch!”

Och där började nån form av förvandling. Jag kunde inte längre prata engelska. Först hade jag bara en oskyldig tysk brytning, men ju mer jag pratade desto tyskare blev språket. Till slut var det ren tyska, och postkontorsmännen fattade inte ett jota av vad jag sa.

Sen minns jag inte mer. Men jag var nog lycklig att jag kunde tyska i alla fall.