Igår var så himla mysigt. Jag landade på Landvetter flygplats klockan halv fem. Sen tog jag mina fyra helvetestunga väskor och åkte hem, slängde in dem på mitt rum, tog första bästa buss till stan, mötte Simon på centralstationen, tog hans väska och åkte första bästa buss hem, slängde in väskan på mitt rum, kastade i oss mat och åkte till stan.

Vi gick till Henriksberg med finaste utsikten.

Det var jag och Simon och Sonja och Asta, och flera andra som jag inte träffat på hur länge som helst. Henriksberg hade Håkan Hellström-kväll och de spelade så gott som enbart Håkanlåtar, och vi köpte Håkandrinkar döpta efter Känn ingen Sorg och Kär i en ängel, med Håkanpins på sugrören.

Med andra ord: saknade jag Göteborg minsta lilla medan jag var i Stockholm, så är hemstadskvoten numera uppfylld och skitnöjd efter igårkväll.

Jag har alltid levt med filosofin att jag vill unvika reklaminlägg i min blogg till största möjliga mån – såvida inte jag själv vill promotea något som jag gillar.

Minns ni caseable, företaget som gör mobilskal och datorfodral, som jag hade en tävling ihop med för några veckor sedan? Idag fick jag hem detta från dem:

Ett superfint fodral med axelrem och med min namnteckning på (for that personal touch yeah) och jag vill bara säga till er alla att om ni är sugna på ett nytt mobilskal eller liknande, kolla in caseable. Skitsnygga grejer och världens bästa kundbemötande, jag är så tacksam över allt de hjälpt mig med!

Godkväll readerz,

idag har varit en bra dag! Min barndomsvän Mikael har kommit upp från Göteborg till Stockholm. Här har ni denne stiliga herre:

Vi gick på Gröna Lund för första gången i mitt liv och vann en sån här. Jag fick skitmånga, fastän det egentligen var Mikael som vann, för han äter tydligen inte choklad. Gott.

Sen hände det bästa och finaste och finaste och bästa jag varit med om på länge.

Vi stod och tittade på Sommarkrysset. Stod rätt långt fram i publiken men utanför ett sånt avspärrningsstaket. Så i reklampausen kommer plötsligt en vakt, öppnar staketet och frågar om vi vill komma in för det finns lediga bänkplatser. Så vi går in, banar väg fram till bänken och plötsligt hör vi hur folk skriker.

Jag kollar upp. Och så ser jag det här:

Ett fyrtiotal tjejer som vinkar, visslar och skriker CLARAAAAAAA. Jag blev helt mållös. Vinkade tillbaka och de skrek ännu mer. Hybris level: 1000000. Kommer sova så jävla gott inatt.

Hej readerz,

ikväll var jag på galapremiär för nya filmen Känn Ingen Sorg. Igår var det världspremiär i Göteborg och idag var det Stockholms tur. Representing GBG in the audience med andra ord.

Vi var på Rigoletto och det var såååå mycket folk där och filmen var så BRA och jag kände fan igen mig HELA TIDEN på alla ställen och det var så SNYGGT med världens största bländardjup i alla alla alla scener och de hade lyckats väva in alla Håkan-låtar så himla FINT och om vi ska bortse från att den var så ångestfylld att jag fick ont i huvudet så skulle jag absolut kunna gå och se den en gång till.

Sen applåderade vi regissörerna, manusförfattarinnan och skådespelarna.

KÄNDISALERT DING DING DING

Stod alltså och småpratade med Adam Lundgren efteråt (hur känns det). Han sken tydligen upp när vi sa att vi var från Göteborg, meddelade Kimberly, jag såg inte för jag hade fullt upp med att panikartat stänga av autofokus på min kamera.

Nu ska jag sova. Godnatt.

Det här är lite insane in the brain, men denna videon lade Simon upp idag för exakt och på pricken ett år sedan. Spola till 2:18 om ni är rastlösa.

Och nu är vi man och hustru med två barn och en liten jävlig katt som fäller hår överallt. Typ ungefär nästan. Det trodde vi minsann inte för exakt ett år sen.