Okej.

Andas, Clara.
Andas.

Runt 100 läsare om dagen tyckte jag var ganska lagom.

Sedan postade jag Apotekarne-vloggen.

(Och här någonstans bestämmer jag mig för att ge fan i att verka lugn och moralisk:)

HOLY FRIGGIN CHRIST JAG HAR HAFT 1200 BESÖKARE IDAG!!!!!!!!!!!!!!!!!! 

Det här är sjukt. Bara sjukt. Och ja, ni kommer få höra mig tjata om den där jävla Arne ett bra tag framöver. Kan liksom inte släppa det.

För tre dagar sedan postade jag min senaste vlogg om Apotekarnes julmust.

Sedan dess har jag fått:

• Tjugoen delningar av klippet på facebook
• Elva nya subscribers på YouTube (vilket är jävligt stort då jag gått från 14 till 25 på tre dagar)
• Nio nya prenumeranter via Bloglovin’
• En snygg recension på min skolas skvallerblogg (<- länk)
• Mail från folk jag aldrig pratat med som säger att de älskar min blogg
• … och en stabil statistik med drygt 100 fler läsare om dagen (vilket bara är sjukt).

Och allt jag gjorde var att snacka om julmust.

People, please.

Ni ger mig hybris.

Vad gör vi?

Nu kör vi!

Nu ska jag berätta för er om hur jag precis förbättrat mitt liv med ungefär 849 procent.

I alla år (eller åtminstone sedan jag började gymnasiet för 1,5 år sedan) har jag, när jag tränat i Friidrottens Hus, knallat från min lilla skola vid Heden de ~600 metrarna till Korsvägen för att ta åttans spårvagn mot Marklandsgatan.

Observera att jag gått från Heden till Korsvägen även vid regn, snö, åska och hagel.

Men nu, mina damer och herrar, nu har livet revolutionerats och jag känner att en tyngd lyfts från mitt bröst. Jag har nämligen upptäckt att sjuans vagn går till Markland från Valand, på lika lång tid som det tar för åttan att ta sig dit från Korsvägen.

Valand ligger inte ens 100 meter från skolan.

Heja mig!

För bästa stämning rekommenderas detta inlägg att läsas till låten nedan.

Alltså.

Readerz.

CLARASLIFE + ER = SANT <3 

Jag måste tacka så jävla helvetes mycket för era fina kommentarer som ni ger mig dageligen. Jag blir så glad när ni skrattar åt mig. Nej, när ni skrattar MED mig! (För ja, ibland skrattar jag ju faktiskt åt mig själv. För att jag blottar mig så fullständigt i den lille bloggen och är allmänt patetisk som har ett så stort bekräftelsebegär.)

Men i vilket fall. Era fina ord till senaste videobloggen gjorde mig så glad, trots att jag inte ens svarade på dem alla (fastän att det bara var typ sju och jag tror att jag är värsta Blondinbella).

Vad jag vill säga är alltså:

NO READERZ = NO BLOG

Och ta nu verkligen åt er av värmen, kärleken och alla gosiga små hjärtan som finns inbäddat i följande ord:

Tack.