Godkväll readerz!

Okej, ni undrar hur underbart, fantastiskt och awesome det känns utan räls? Well, såhär ungefär:

Vissa undrade vad det gröna var som jag hade i munnen i slutet på vloggen: det var geggamoja. De gjorde ett avtryck på tänderna för att kunna tillverka en plastskena som jag ska ha på natten för att hålla tänderna på plats.

Sen är det skitkul att man börjar dreggla asmycket när man har räls. Min mun tycker fortfarande om att producera cirka tvåhundra gånger mer saliv än vanligt trots att jag tagit bort mitt blingbling, så när jag skulle ta ut skenan för att kunna äta middag sa det SPLASH och så var jag + matbord alldeles neddränkt i dreggel. Supermysigt.

Skrev just klart artikeln där jag intervjuat William Spetz, fyra dagar innan den ska vara inlämnad.

Great. Friggin. Success.

Ifall ni undrar är detta jag i mitt rum just nu:

(tack Kajsa, @_disponibel_!) 

Hej mina bebisar, välkomna ner från vinden!

Funderar på att göra ett inlägg om mina åtta par Converse. Hade det varit något?

Nu kommer ett såntdär nostalgiskt inlägg som ni inte kommer förstå alls, men som jag måste skriva för i mitt huvud är det åtminstone skitvackert.

Sonja. Asta. Jag. Popadelica 2011.

Visst sjunger jag fint? Tack, jag vet, tack, lugna er nu vänner.

Kolla vem jag pratade med ikväll då.

William M. Spetz, lillabloggen, youtubefenomenet, humorguden, Tengil vår befriare i egen hög person.

Är ni avundsjuka?

Jag är tamefan lite avis på mig själv.

Anledningen till att jag fick äran att skypea med denne snygging är följande:

1. Jag pluggar journalistik, ska göra en skoltidning, behövde intervjua bloggare till reportage om bloggvärlden.
2. Vi är homies.
3. Han tycker jag är skitcool och bad på sina bara knän att jag skulle intervjua honom.

Okej, en av anledingarna är ljug. Men jag tänker inte säga vilken.