Jag är generellt sett ganska blåmärkesbenägen. Nu har jag dock fått ett skitkonstigt blåmärke:

I lördags var jag och Johanna ute, och jag slog i mitt knä rätt hårt i ett bordsben. Tänkte aj, nu kommer mitt knä vara svart imorgon. Knät blev dock bara lite svagt lila, medan ett blåmärke stort som en lillfingernagel ploppade upp i knävecket på andra benet.

Jag har tre möjliga förklaringar:

1. Någon har pokeat mig på facebook i ett parallellt universum och så blev det en riktig irl-poke i vårt egna universum.

2. Jag har omedvetet försökt stabba mig själv med en blyertspenna.

3. … jag vet inte. Jag har ingen aning. Kan inte komma på fler logiska förklaringar.

Gokväll readurz!

Idag var jag och fyra femtedelar av familjen (eftersom den femte och yngsta föredrog att sova till 12 och vara klassisk trotsig tonåring) på vårt sommar-stammis-ställe: Åsa!

Så vem är Åsa, kanske ni undrar? Det undrar jag också. I tjugo år har jag undrat vem Åsa är döpt efter. Alltså stället. Vem platsen är döpt efter. Jag insåg precis att allt blir så mycket krångligare när platser har människonamn. Precis som människor som har djurnamn. Min morbrors förra hund hette Oliver, och i hela mitt liv har jag haft skitsvårt att ta folk som heter Oliver på allvar eftersom de heter ett frickin hundnamn.

Här låg vi och hade det gött i alla fall. Mitt i Åsas varma och kärleksfulla livmoder.

Jag hade såhär kul. Ser ni att jag blivit lite brun?! Haleluja! Preach it! Ginger power, huzzah!

Kimba hade såhär kul. Hon är alltid brun. Hon fick, precis som den sovande femtedelen som låg kvar hemma, mammas och pappas gener för gött och solvänligt pigment. Vems gener har jag fått??? Är min pappa verkligen min pappa? Har brevbäraren en viktig roll i mitt oskuldsfulla och lyckligt ovetande liv? To be continued.

Nu ska jag gå ut och springa eftersom detta är enda tiden på dygnet som det är möjligt utan att dö av värmeslag. Gonatt.

Godmorgon! Vi ska ut och paddla kajak!!!

Paddlat kanot har jag gjort, men aldrig kajak. Känns livsfarligt. Jag är dessutom kanske lite smårädd för djupt vatten och är dödligt nojig för att trilla i, så vi har tillbringat hela morgonen med att packa det vi har med oss i små vattentäta påsar.

Insåg dock precis att om vi kapsejsar så kommer mina grejer med största sannolikhet att sjunka ändå. Vad fan.

Well. Håll tummarna att vi överlever. Hejdå.

Kan vi prata lite om Snapchat?

Jag älskar snapchat. Bästa appen som finns. Snapar typ bara med tre människor – Johanna (kompis) Anton (webbreporter på mello) och Kimberly (syster) – men ändå.

Detta gjorde jag klockan halv elva igårkväll:

Fem år yngre, med andra ord.

Imorse klockan tio knackade TT på dörren. Vi hade bokat in ett hemma hos-reportage och jag öppnade, oduschad i trosor och pyjamas-tshirt, eftersom jag helt lyckats glömma bort intervjun och istället underhöll mig med att tillverka den här:

Neeej vem är det som knackar på och stör nu? Jag är ju MITT UPPE i att rita prickar på min hår-sjöstjärna…..

Och då snapar jag, 90% av gångerna, från min pad. Ett sånt konstverk hade tagit lång tid bara på en liten mobilskärm. Fattar ni hur engagerad snapchatare jag är? I’m just sayin.

Hej bloggy.

Idag var jag hos optikern. A small step geographically, a giant leap for me.

Har märkt att jag, oftare och oftare, inser att jag ser som en kratta på långt håll. När jag var liten kunde jag läsa skyltar på hundra meters håll, medan jag nu ibland kommer på mig själv med att undra om 8oOgpmäIm verkligen är en destination. Jag kände att det var dags för ögonprov. Och inte glosförhör, utan nationella proven. I naturkunskap. Så ni fattar ungefär hur allvarligt jag ser på det här.

Det gick bra. Jag hade bättre syn än förväntat. Ser som en kratta eftersom jag sitter löjligt mycket vid datorn och spänner ögonen för att kunna se bra på nära håll, och därför inte orkar spänna åt andra hållet när jag ska se långt bort.

Å andra sidan har jag haft läsglasögon i drygt fyra år.

Som sitter löst och åker ner varje gång jag tittar mer än 180 grader framåt. Som får mig att känna mig som en 51-årig lärarinna i biologi. Som inte får mig att känna mig 20, ung, cool och fräsch. Vilka är anledningar nog till att jag skulle vilja uppdatera mig på läsglasögonfronten.

Nu har jag inte fått hem brillorna ännu, men eftersom vi lever i TEKNIKENS ÅRHUNDRADE och det går att göra fantastiska saker på internet – som att prova sina nya brillor virtuellt – har jag ett montage på hur jag kommer att se ut när jag läser, bloggar och klipper i framtiden:

Tadaaa! De är inte snea i verkligheten. Lovar. De är svinsnygga. Bruna, halvt transparenta som fadear ut i transparens nertill. Vad tycker ni?

Och just det, bäst för er att ni tyckte de var snygga för nu har jag inte råd att köpa nya. Just putting it out there.