Aloha mina små trevliga bloggkompanjoner!

Eftersom jag vägrar blankt att kolla på den ångestframkallande ”Flight 93” som börjar på TV om fem minuter och chokladen från föregående inlägg redan tagit slut så har jag tagit massa bilder med webbkameran när jag äter chips och är allmänt jätterolig. Vill ni se? Klart ni vill.

Posar. Gör ett hjärta runt min Timo Räisänen-affisch (som egentligen är ett collage av bild + text ur GöteborgsPosten) men det blev lite suddigt.

Geishan är slut = ledsen Clara. Syster kom med ännu fler kalorier, denna gången på påse: Chakalakachips. FotbollsVM-chips. Jag var lite halvt skeptisk.

”Man skola icke förtära chips utan att icke veta huruvida de luktar gott” är min filosofi. De luktade inte så gott, så jag var fortfarande skeptisk.

Kimberly kom med på bild. Hon tyckte chipsen var jättegoda. Om man kollar på min min (haha, alltså mitt ansiktsuttryck – min MIN) så kan man tro att jag tyckte de var äckliga. Och tror man det så tror man helt rätt. Chakalakachips är ingenting för mig. jag håller mig till mina Salt ‘n’ vinegar-chip som det ändå bara är jag som gillar.

Adjö!

Klockan är 0955 och idag har jag hittils hunnit:

• Vakna och gå upp ur sängen (wow)
• Klä på mig, käka frulle, borsta tänder, fixa hår
• Få skjuts av en snäll far till Mölndals Sjukhus
• Sätta fast en sketen metallplopp som av någon anledning lossade från metallkäften när jag åt kyckling och potatis
• Ta spårvagnen från Mölndals Sjukhus till Korsvägen
• Köpa dricka på Korsvägens Pressbyrå
• Springa ut från Pressbyrån för att hinna med bussen hem
• Byta buss i centrum eftersom bussjäveln inte gick hela vägen hem
• Gå jättemycket längre från hållplatsen, som ligger typ en kilometer längre bort en den jag går av vid OM bussen går hela vägen hem
• Slå på datorn
• Logga in på devote

Slå det om ni kan. Och allt detta innan hälften av familjen vaknat. Jag är nästan stolt.

Ni anar inte vilken sjuk beslutsångest jag hade när jag vandrade ombord Röd Express till Göteborg imorse. Kort eller långt. Långt eller kort. Jävla hår, bli BRA bara!

Ja ni. Kan ju säga att det blev jävligt kort i alla fall.

Tror ni på övernaturliga väsen?

Spöken?
Andar?

Jag och Jessika är i mitt rum, jag sitter på sängen, hon i min fåtölj.

Vi har pratat om alla konstiga, oförklarliga saker som hänt i mitt rum.

Det är ungefär timme efteråt då känner jag något mot min fot, som hänger utanför sängen.

Jag säger inget, utan drar upp foten så att jag sitter skräddare i sängen.

Men så, tio sekunder efter min rörelse,

POW.

Något, någon, vad som känns som en knytnäve, slår till mig på undersidan av låret,

genom madrassen,

från under sängen.

Jag ställer mig upp i sängen.

Jag skriker.

Skriker.

Jessika skriker, frågar panikslaget vad som händer.

Ut, svarar jag, vi måste ut.

Snubblar ut ur rummet.

Chocktillstånd.

Pappa kommer och frågar vad jag skriker för.

Förklarar.

Pappa kollar under sängen.

Ingenting där.

Chock.

Chock.

Och om inte det där var ett övernaturligt väsen;

ett spöke;

en ande;

Då har jag fan ingen aning om vad det var.

Igår var jag och kollade synen, vilket verkligen var på tiden med tanke på att det visade sig att jag är lika långsynt som en halvblind kossa med nervryckningar. Blev ledd till det gigantiska glasögon-rummet med tiotusentals glasögon där en gammal kvinna langade mig 10 glasögon i sekunden att prova, som hon trodde skulle sitta finemang på mig. Stod och provade i en timma, och hittade till slut de perfekta bågarna.

Men, gott folk, eftersom jag ändå inte får brillorna förrän i nästa vecka (samtidigt som jag gärna flashar lite med mina briljanta GIMP-kunskaper) så har jag googlat runt efter några snygga bågar, så att ni kan få gissa vilka snyggingar jag kommer bära framöver. Bara en av de fyra följande bågarna är de rätta. Varsågoda att gissa.

NUMÉRO UN.

Bruna, mindre Ray-Ban’s med smalare bågar. Bra att ha när folk påstår att jag visst är brun: ”Jämför med brillorna – I AM SO FRIGGIN NOT BROWN!” kommer jag kunna svara.

NUMÉRO DEUX.

Röda, flashiga och superultramegamoderna pilotglasögon. Out of my way – Coola Clara coming through.

NUMÉRO TROIS.

Svarta wayfarers – förra sommarens go with the flow-måste. Även dessa ett utmärkt exempel för att öppet visa min albino-vita hud.

NUMÉRO QUATRE.

Vita/silverskimrande svanbrillor. Mitt sexåriga jag’s önskedröm.

Såja. Un, deux, trois eller quatre. En, två, tre eller fyra. Den eller dem som gissar rätt kan väl få en applåd eller något sånt. Visst är jag fyndig? Ja hi hi hi.