Nu: Ut i solen med en bit av Clara & Kimba’s world famous berry-pie. Tänker lägga upp receptet ikväll eller imorgon, för den pajen är typ det godaste som finns på sommaren.
Simma lugnt, människor!
Jag brukar aldrig minnas mina drömmar.
Jag drömmer dem, och jag är alltid medveten om att jag drömmer, så jag tänker att ”detta måste jag skriva ner när jag vaknar!”, men så fort jag slår upp ögonen så är det borta. Gone. Om jag anstränger mig kan jag komma igår vissa snuttar av drömmen, men i övrigt är allt bara raderat ur hjärnan.
Inatt drömde jag något. Kan inte minnas vad, men jag drömde något. Och för cirka fem minuter sen kom jag ihåg en del av handlingen.
Jag var på ett engelskt postkontor. Där hade de ett brev (som egentligen inte var ett brev, utan mitt franska-verb-papper från i våras) som skulle levererars till en okänd person. Jag, som var något sorts supersnille, frågade vem mina verb skulle skickas till, men engelsmännen kunde inte uttalla namnet så jag läste det själv:
Lea Hoerschelmann
”But… I KNOW HER!” utbrast jag.
Jag är nämligen (på riktigt alltså) kompis med henne på facebook. Har ingen aning om vem hon är men jag tror att hon var en av tyskarna som var på läger i Nerja samtidigt som min klubb i april.
”You do?” frågade engelsmännen.
”Ja! We are das friendsch on facebooksch!”
Och där började nån form av förvandling. Jag kunde inte längre prata engelska. Först hade jag bara en oskyldig tysk brytning, men ju mer jag pratade desto tyskare blev språket. Till slut var det ren tyska, och postkontorsmännen fattade inte ett jota av vad jag sa.
Sen minns jag inte mer. Men jag var nog lycklig att jag kunde tyska i alla fall.
” 8 oktober 2009. Torsdag.
Det är höst.
Jag och Förnamn glider ifrån varandra mer och mer. Från att ha varit en liten spricka i marken till en allt större klyfta, ner mot ond bråd död. Nästan.
Vet inte när han smsade senast och jag tänker inte smsa honom om inte han smsar mig. Har snackat med honom på msn EN GÅNG sedan vårt sommarprat, och då var det jag som skrev först. Tror han använde en enda smiley i hela konversationen och sa inte ens hejdå när han loggade ut.
På väg till stan ser jag Förnamn vänta på busshållplatsen.
Han är riktigt vacker med sin svarta kappa, rutiga halsduk och vågiga, underbara hår.
Han är riktigt vacker och magen står i uppror, men för att inte visa hur nära jag är på att ropa efter honom, rakt ut, så sitter jag tyst och tittar ut genom fönstret. Jag väntar på att han ska se mig, komma fram till mig.
Det gör han aldrig.
Jag ser hur han sätter sig i den främre delen, fem säten framför mig.
Magen är i uppror.
Hjärnan fattar att något inte är rätt.
Hjärtat bultar innanför mina två lager kläder.
Vill han inte träffa mig?
Tycker han inte om mig?
Såg han mig inte?
Men jävla idiot!
Han ville inte se mig.
Men nej.
Nu, fem timmar och 46 minuter efteråt, så tänker jag
Han såg mig inte.
På något vänster lyckades han missa mig, jag som så uppenbart satt där, ensam i den nästan helt tomma bussen.
Han måste ha missat mig, för Förnamn Efternamn skulle aldrig vara sån.
Förnamn Efternamn skulle aldrig göra något sådant som att ignorera.
Ja.
Så måste det vara.
Så måste det vara.”
Checka bilden,
jag ser inte bara sinnessjukt deprimerad ut
(beklagar – orkar inte le när man blivit brutalt väckt klockan tio av att ens bror vägrar svara i telefon, och att personen som ringer vägrar lägga på)
utan det ser också ut som att jag jätte- jättekort hår.
Men nope.
Jag är inte nyklippt.
Inte ens några dagar gammal-klippt.
Jag har bara håret i knut.
Eller, jag har i alla fall försökt sätta upp det i knut. Men underhåret är jävligt envetet och vill inte ens sitta uppe med hjälp av hårspännen, så det bara hänger där lite fult.
Men, det jag vill säga är att har man kort hår som man kan sätta upp i knut, då har man låtit det växa lite för länge.
Fast igår kom en snubbe fram till mig och sa beklagande
”Shit vad jobbigt att du har kortare hår än mig…”
så jag antar att läget i alla fall inte är akut.
Än så länge.
BOOOOM
sa det i november
och vips så hade alla tjejer sådana här skor:
Man behövde inte göra mycket mer än att sänka blicken för att hitta ett tiotal par.
Jag erkänner att jag aldrig tyckt att de var snygga.
Ridstövlar?
Mocka-skit-i-stallet-skor?
Naee.
Dock är det ju upp till var och en vad man vill pryda fötterna med, och om dagens moderiktiga människor vill ha på sig klumpedumpe-hästbajs-skor så ska inte jag förstöra glädjen.
Men idag när jag satt vid Korsvägen och väntade på bussen hem, en dag med 30 grader och strålande sol, så såg jag minst fem personer med dessa nymodigheter på. Linne, shorts, solbrillor. Och hästbajsskor.
Fem ord:
NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ!
Gladiatorsandaler är fula nog, men när folk vandrar omkring och svettas i hästbajsskor i juli, då har det gått för långt.
Flickor flickor.
Köp er ett par vita Converse om ni nu absolut vill vara som alla andra, men släng upp era hästbajsskor på vinden. Det är där de hör hemma såhär års.
Får väl hoppas att jag inte blir mordhotad av soeeet_flikka_95@hotmail.com efter att jag publicerat detta.
Här har ni förresten anledningen till varför jag inte bloggar om mode. Jag förstår mig helt enkelt inte på det.
|
|
