Har bäddat ner mig i sängen (fortfarande i mina håliga, halvskabbiga mjukispäntz), tänt led-slingan, gnuggat skiten ur ögonen och nu känner jag mig helt redo att ge er veckans och årets allra sista rapport från Eftersnack. Weho. Let’s go.
Jag står hela sändningen till höger om scen, i ett litet bås där manusredaktör, innehållsmänniskor och stylister håller hus. Igår kväll stod jag och filade på manus – så mycket som det går att fila på i alla fall, när man inte vet vem som kommer vinna. Betting, publikundersökningar, medier och egna förutsägelser hintade dock om att det stod mellan Ace och Sanna, så jag hade förberett frågor till dem båda.
21:47 inväntas resultaten på röstningen och jag får ett sms från producent-Elin i sändningsbussen, där de får resultatet först: Ace vinner!!! Jag drar fram paden och skriver med världens jävla racerfart ner hennes frågor. Då plingar det igen. 21:49 – Nej! Det är ändrat. JAHA vad fan vänta nu är det helt säkert? Ska jag ta bort frågorna? Eller skriva om? Vem vinner???
21:51 – Sanna vinner med två poäng!! TVÅ!!! Och där, nio minuter innan sändning (och x antal minuter innan övriga Sverige får veta – makten) raderar jag allt jag skrivit till Ace och får börja om på nytt.
Så fort jag är klar går jag in bakom scen. Rabblar påa och ava säkert tio gånger högt för mig själv. Sanna får chockad gå upp på scen och sjunga igen, och någonstans här inser jag att detta är det sista jag gör i Melodifestivalen 2014. Det är fan inte lätt att vara en emotionell människa när livets soundtrack för tillfället är en känslosam powerballad och samtidigt övar in hur man tar farväl av svenska folket och det roligaste man jobbat med i livet. Höll på att börja grina. Måste sett jätteroligt ut.
Sen gjorde jag Eftersnack.
Och jag tycker att det gick jättebra. Denna veckan också. Jag är så nöjd. Förutom över det faktum att jag tappade allt ljud i mina in-ears – det vill säga lurarna jag bär, där jag får veta allt jag måste veta (följdfrågor, när gå till Lina i green room, när se inslag, när säga hejdå till gäst, hur lång tid som är kvar, när ava programmet osv) och även hör mig själv och gästen. När Christer Björkman går på där mot slutet hör jag ingenting och blir smått bortkommen. Tappar bort mig i frågorna och har ingen aning om hur lång tid som är kvar. Den som tittar noga kan nog se min panikartade blick och huvudskakning mot studiomannen när jag inser att jag inte har en aning om vad jag ska göra.
Men som sagt. Det gick ju bra ändå. Vet inte ens om det märktes i rutan. Förhoppningsvis inte. Något jag dock hoppas märktes är min avslutningsfras. Känner ni igen den? Någon? Heheeeee
