Hej charmörer, såhär pigg och levnadsglad är jag idag:

Jag ber om ursäkt för att jag har varit värdelöst dålig på att blogga den senaste tiden men jag har äckligt mycket att göra i skolan. Nästa vecka och veckan därefter har jag döpt till Les Weeks Of Doom. 

Sätter man ”of doom” bakom substantiv blir de mycket mer läskiga, tänk er liksom the furry little hedgehog of doom. Jag blir i alla fall rädd.

Se bara hur hårt jag pluggar. Sjunger KäkäväväväKväveKväveväKäkävävä Kväve Kväve Kväää med melodin till Pippi’s tycker du som jag tycker du som jag så gör jag det en annan daaaag och ritar hur kväveatomer bildar kvävgas.

Kan ju inte lyfta på ena ögonbrynet av mig själv. Så behöver lite hjälp.

Ja hej det är jag.

Hej hej. Ja. Hej. Vlogg imorgon? Lovar inget. Kanske. Kanske inte. Hejdå.

Det här mailet fick jag precis på youtube:

Det är helt klart det finaste någon någonsin sagt till mig.

Har suttit och läst det med fransk dialekt, vilket gör det så himla mycket charmigare, och nu vill jag bara ha en egen liten parisare som kan sitta här i min säng och säga att jag sjunger bra och har snygga ögon och jag kan svara bonjour merci beaucoup mon petit rascal jätte- jätteromantiskt.

Idag har jag köpt skor!

Allvarligt talat, om någon från Nike läser detta så är mitt svar till att få hem gratisprodukter från er som jag sedan bloggar om ja. JA. JA TACK. JAG ÄLSKAR NIKE. Hör ni detta nu, readerz, KÖP NIKE-PRODUKTER FÖR DE ÄR BÄST osv.

Och jag fick inte ens betalt för att säga det där.

Madness.

Wordfeud har då aldrig hört talas om public service.

Här sitter jag i godan ro och smygspelar på lektionen, och vad slängs då upp i mitt bedårande ansikte om inte smygreklam?!

Svenska GPSer duger alltså inte: IrakGPS ska det tydligen vara nu.

Är irakiska GPSer bättre? Eller bara mer mångkulturella? Har undrat hela dagen.

Det är så underbart att mina facebookvänner kan svenska.

Hola amigos y amigas!

Fick fundera skitlänge på vad ”och” heter på spanska. Men jag kom på det. Y. Stolt.

Igår duschade jag och när jag gick ur duschen fick jag en sådan våldsam ångestattack av att se det som sitter på min skalle och som folk faktiskt kan med att kalla hår, så jag hämtade saxen.

En kam, en spegel och några klipp senare var handfatet fyllt av rödblont hår och jag fann mig själv i sängen med mobilkameran i högsta hugg, för egopics är fan det bästa när man ser ut som en fulare version av M.I.A i håret.

Och så plutar vi med läpparna and smize with les eyes (det där ska jag förresten vlogga om nån dag; vad fan, smize? Smize som i smile muddafucka cuz wat ur smellin is poop?) och så slänger vi ut det hela på den lille bloggen.

Påminn mig om att jag verkligen inte bör blogga när jag är trött. Gonatt.