Jag sitter i soffan och pillar med le upcoming vlog. Syster och bror kommer och sätter sig bredvid och är rent generellt väldigt irriterande. 

Moi: … och varför kom ni ens hit?!

Syster: Vi ville se vad du gjorde.

Moi: Men snälla. Ni är bara i vägen, snälla, bara… rulla iväg någon annan stans.

Syster och bror börjar gå. Halvvägs ut vänder sig bror om: 

Bror: Vänta, sa du rulla?

Moi: Eh… jo.

Bror: Okej!

Både syster och bror lägger sig ner och rullar ut ur rummet. 

Syster: They see me rollin, they hatin…

Bror: We are the rolling stones!

Syster: Come on brutha. Let’s roll.

Helö my little rascals.

Idag har jag konverterat till man.

Jag har nämligen blivit bajsnödigt o-vig och kan på fullaste allvar inte få upp mitt ben högre än vad bilden visar utan att skrika högt. Om mitt ansikte hade kommit med på bilden hade ni förstått vilka oerhörda smärtor det krävs för mig att lyfta knät 75 grader. Sen tar det liksom stopp.

Mina gissningar cirkulerar kring om jag kan ha dragit sönder något i ljumsken under gårdagens träning. Detta känns i och för sig ganska omöjligt, då träningen till största del bestod av armstyrka.

Eller så är jag helt enkelt jävligt amazing och klarar vad som helst.

Hej Devotes startsida:

och hej Devotes topplista över humorbloggar:

och hej Lisaplace som etta på Devotes topplista över humorbloggar.

Eh. Ja. Hej.

Och HEJ på er också! 

Hoppas ni har haft en fet och flottig måndag för det har jag haft (med flottig som ett undantag). Jag har ätit geléråttor, njutit av att lämna in årets sista uppsats och tränat armarna så hårt att de snart går av på mitten.

Tänkte bara meddela er en liten sak som jag väljer att låta twitter framföra:

Jag vet att ni älskar min ljuva stämma och mina glittrande ögon, men vet ni hur jävla många timmar det tar att göra en videoblogg?

Först ska jag komma på en bra idé. Sen ska jag skriva manus. Sen ska jag rigga kamera och ljus. Sen ska jag spela in. Sen ska den skitstora filen matas över i datorn. Sen ska det klippas och klistras tills perfektionisten herself är nöjd, och det är ett jävla helvete när man jobbar i Windows Moviemaker ska ni veta. Sen ska den ännu större filen laddas över till youtube och till sist kan ni få se det slutgiltiga resultatet.

Hur som helst.

Om ni lovar att inte tjata mer så ska jag göra en vlogg på onsdag efter skolavslutningen.

Now, my children, behave.

Bonjour mitt herrskap.

Här sitter jag i min Musse Pigg-tröja och skriver på mina händer.

Planerar en framtida tattoo. Kanske inte precis där jag har ritat på bilden, men det var första bästa rit-bara ställe som dök upp när min estetiska sida började ställa cravings såhär på kvällskvisten.

Texten lyder tá gcónaí súil och är irländska för ”det finns alltid hopp”.

Och nej, mitt forever grön-guld-vita hjärta till trots fick jag faktiskt använda Google translate för att översätta eftersom det enda min irländska släkt hittills lärt mig säga är póg mo thóin.

Översätt det om ni vågar.

Den här artikeln tänker jag slänga upp i fejset på folk som vill förbjuda Teletubbies för att det innehåller homosexuella anspelningar:

GT 17 december 2011 

Bloody hell, Barbamamma! Lägg undan kniven och ställ dig i skamvrån!