Idag var jag och Johanna på yoga. Jag gillar yoga. Inte för att jag är skitspirituell och tror på att planeternas placering skulle kunna påverka mitt liv det minsta, utan för att vi har världens bästa yogaledare.

Tänker inte nämna några namn, men X som lär ut Power Yoga vid Hötoget är det bästa som hänt mig i träningsväg.

Höll på att skriva träningsvärk istället för träningsväg. He he.

Idag satt vi i någon slags häcklöpningsliknande position med blicken fokuserad på tårna. Detta är min yogaledares exakta ord:

Drishti på stortån. Beundra din stortå. Din vackra stortå. Du har en, jag har en. Alla har vi en stortå.

Egoboost, Blondinbella? HAH. Yoga med X ger mig allt självförtroende jag någonsin behövt.

Såhär ser förresten min stortå ut för er som undrar:

Lite flammig med avskavt nagellack. Så vacker.

The sjukling of Oden Street says hello

Jag tog en promenad tidigare idag. Bara jättekort runt kvarteret, för att få lite luft och påbörja min årliga avel av fräknar, men passade på att smita in om ica och köpa godis.

Bara det att jag inte är en godismänniska. Jag tror att jag är det, för jag får det där sötsuget och känner MMMH en liten godispåse nu yes pliz, men jag är ändå ingen godismänniska. Kan äta tre-fyra godisbitar och sen blir det äckligt. Jag är en chipsmänniska. Och för fem minuter sedan hade jag närmast chips-abstinens.

Det var fruktansvärt. Tungan krullade sig och magen knorrade efter chips. Pringles, lättsaltade, ugnsbakade, salt and vinegar – vad som helst. Varför är ingen hemma och kan köpa chips till denna sjukling?!?!

Men då, under the most crucial moment, slog det mig: vi fick chips i våra gamla goodiebags från Finest Awards. SPRANG TILL SKAFFERIET.

Nu ska jag äta chips och se film. Hejdå.