Klockan är tjugo över nio, det är måndag morgon, jag har med största sannolikhet gått upp en timma för tidigt (idag skulle vi filma hemma hos mig och de sa att de skulle komma tjugo minuter innan, vilket jag trodde var 0840, men icke) och jag blev precis mindblown.

I förrgår kväll åt jag upp halva mitt kylskåp. Eller inte kylskåpet, men innehållet. Jag var så brutalt hungrig. Knappt ens hungrig, bara sugen på något. Och med något menar jag halva kylskåpets innandöme.

Igår satt jag på bussen till set och mådde dåligt över allt. Stressad över boken, ilska över hatkommentarer, prestationsångest över inspelningen och vanlig ångest över cirka allt annat i mitt liv.

Igår kväll smsade jag med en person och stämde träff till idag. Personen var så motvillig, så irriterad. Det märktes så himla tydligt i sättet han skrev att han verkligen inte vill träffa mig. Vem väntar liksom sju minuter på att svara när jag själv svarade på tre? Han hatar mig.

Idag vaknade jag med samma ångest och motvilja inför allt jag ska göra idag. Och då bara slog det mig.

Jag har PMS.

Har inte haft PMS sedan innan jag började med p-piller (som jag började med för att minska min pms-ångest. Och sen slutade med för att jag fick allergiska reaktioner). Eller ja, inte mer än att vara lite svullen och trött i alla fall. Men det blev så självklart i samma sekund som jag insåg att jag har mens nästa vecka. Jag har PMS. Jag är en PMS-tant.

Så nu har jag ångest över exakt allt, utom att ha ångest över ångesten. Det är skönt i alla fall.