Min sista mellovlogg. Jag alternerar mellan att skratta och gråta och skriksnyftlola. Men det känns bra ändå. Jag lever. Och ni har massa backstage-material att kolla in. Yehaw.

https://www.youtube.com/watch?v=KC2caAD48J8″ width=640 height=360]

Om ni hade varit min kamera och hängt med mig i lördags hade ni fått beskåda detta trevliga. Och ja, jag lovar detta är det sista jag bloggar om Mello. Förutom mellovloggen som kommer någon gång i dagarna, så fort jag hinner filma vloggdelen någonstans in emellan Kanal 5-inspelningarna. Men annars – SISTA!

Innan genrepet mitt på dagen smet jag upp på läktaren och tog den här bilden. 28’000 människor får plats på alla dessa säten. Ta dessa säten gånger sju och ni får antalet prenumeranter jag har på youtube. Det underhöll jag mig med att tänka medan jag stod där uppe. Sedan halvsprang jag ner i fullskalig panik och verklighetsångest.

Ifall ni inte trodde mig förra veckan – här är veckans döda hit-men-inte-längre-gubbe. Finalen till ära var han sprängd. En arm fanns upptejpad på väggen fem meter fram. Den var dock lite svår att få med på bild.

Firade ett avklarat sista Eftersnack med en banan i logen. Bytte om till uppsnack-långklänningen till efterfesten. Den var så himla snygg. Är så brutalt lycklig över att jag får behålla alla kläder från turnén. Välkomna till mitt liv, alla skitsnygga klänningar.

Var såhär glad nöjd stolt lycklig.

Sen var det efterfest, från vilken jag har en endaste bild och det är ovanstående. Kom fram lagom till att Sanna sjöng sin vinnarlåt live på en scen som stod uppsmälld i mitten av lokalen. Hon är så himla duktig och så värd sin seger.

Sen hängde jag med min fina redaktion, HejaInternet, Melanie, Mahan Moin, Josef Johansson, Outtrigger, Oscar Zia och en av herr Ewalds dansare som prompt skulle påpeka samt klämma på mina gäddhäng, och be mig känna på hans egna icke-existerande. Det är där jag förvarar min ödmjukhet, ditt gubbslem.

Sedan åkte jag hem och sov. Det var skönt. Ännu ingen konstig tomhet över att det är över, men en viss vemodan över att jag inte får åka iväg nästa torsdag igen. Det har varit så jävla roligt. Tack igen för att ni har följt med hela vägen och varit så jäkla taggade och glada, även de veckor då det gått mindre bra. Jag är så glad att jag har er!

Nu mina kära bloggyvänner! Nu blir det efterfestbilder! Med vänlig hälsning, yours truly, mellomingelfotografen.

Inledde kvällen med att låta mig bli övertalad att ta kort ihop med Melodifestivalgurun G-son. Gick fram, tog i hand, hälsade och han utbrast ”Clara! Du har skämtat om mig varje vecka. Du är bäst.” Vilket, som ni kanske redan förstått, är anledningen till att jag är skitglad på bilden.

Outtrigger-John och Outtrigger-Simon såg att jag hade kamera och ville fotas. Den ene lite mer pose-benägen än den andra. Gissa vem.

Puss-benägna också (BADUM-TSH GÖTEBOOOOOOOORRRRRRRRG)

Här har vi Schlagerbloggen-Aftonbladet-Tobbe. Han är överallt. Som gud. Ser allt, hör allt, fotar allt och bloggar om det. ”Men Clara hade sin kamera i högsta hugg så hon har ju bara att hämnas på sin Youtube-kanal om hon känner att det behövs” skrev Tobbe på bloggen igår efter att ha postat skitcharmiga selfies på oss, så nu har jag letat igenom alla bilder från festen för att hitta någon rolig med honom men han har tamefan lyckats bli snygg på alla GOD DAMN IT

Outtrigger-John igen och min favorit, alls vår, krulltottguldlock-STEFAN KORO

En annan schlagerbloggare, Stefan från Eskilstuna-Kuriren, eller kanske mer känd som HOLY CRAP HAN GLITTRAR-mannen, var på festen. Han hade stylat webbreporter-Anton i en svartglittrig skjorta och matchande kavaj. Så stiligt och glittrigt och subtilt schlager att jag höll på att dö.

Sen var festen slut och vi blev inbjudna till State Of Drama-Sebastians hotellrum. Tänk er 25 pers som knör i ett tvåmannarum. Det var olidligt spännande. Där fanns en gitarr och en sån liten låda man kan trumma på och vi höll allsång till klockan 05. Muy trevlig si si.

Sen sov jag några timmar och sen åkte vi hem och sen var Andra Chansen-sagan slut. Nu ska jag träffa stylist om en kvart och planera finalkläder. Taggar final så mycket att jag nästan inte ens vet vad jag ska skriva. Så jag skiter i det. Hejdå.

Lördag kväll. Efterfest.
Target: Stefan Koro.
Orsak: Vill ta en bild och kramas lite och visa att jag kanske skämtar om hans fluffiga frisyr i nationell TV men verkligen no hard feelings.

Kl. 00:46. Producent-Elin och jag står i lokalen efterfesten äger rum i. Har precis skakat hand på att inleda jakten på Koro. Oscar Zia dyker upp. Oscar, har du sett Stefan Koro?

Nähä, jag tolkar det som ett nej. Jakten fortsätter. Jag spanar ut över folkhavet. Var är Koro?

Kl. 01:12. Möter Outtriggers sångare Simon Peyron i baren. Simon, har du sett Stefan Koro?

Ett nej där också. Nedrans. Med påfyllda glas tränger vi oss genom folkhopen. Ingen Koro någonstans.

Kl. 02:34. Springer in i min favorit-efterfest-kompis Thobias Thorwid. Thobias! Var är Stefan Koro?

Thobias vet inte. Jag och Elin börjar tappa hopp. Modet sviker. Vi bestämmer oss för att söka igenom lokalen ännu noggrannare. Jakten på Koro kan inte sluta så här.

Kl. 02:46. Jag stelnar till. Vem står framför mig, om inte Koros bandkollega, State of Drama-Sebastian Halifax?! Jag rusar fram. Nu är vi nära. Sebastian! Var är Stefan Koro?!

Sebastian vet inte. Men även han verkar hitta något jättespännande på min kind.

Besvikelsen är maximal. Festen slutar om lite drygt en timma och vår target är ännu inte lokaliserad. Jag går och sörjer med webbredaktionen och Thobias Thorwids solfjäder.

Nu är det sent. Jag och Elin hänger med våra huvuden. Vi har gått en hel kväll och inte sett skymten av Stefan Koros väna lockar.

Eller? Plötsligt ser jag något i andra änden av lokalen. Jag ser ett hårsvall som når lite högre än alla andras. Ett hårsvall lite krulligare än alla andras. Lite bättre än alla andras.

Med kameran som ett spädbarn i famnen rusar jag fram innan håret hinner försvinna. Jag armbågar mig igenom folkhopen och utstöter ett litet skrik av glädje när jag ser vem som uppenbarar sig framför mig. Stefan Koro.

STEFAN KORO ÄR FUNNEN!

Mission accomplished. Sedan sov jag skitgott.

ÅHEJ jag har ätit middag och är lätt illamående (igen…) så här får ni bilderna jag lovade er från helgen:

Såhär snyggelitos var jag i fredags när vi bandade vloggen under genrepet.

Linus Svenning rocking the dancefloor. Nästan. Nöjd med den helt oredigerade bilden i alla fall.

För er som inte trodde mig när jag i Eftersnack sa att golvet var lika glittrigt som vampyrerna i Twilight. Det var det.

Kände att ”om jag någon gång ska hångla upp sångfågeln, då är det fan nu”

En SKITGO liten tjej kom fram efteråt och ville ha autograf, och hon hade skrivit mitt namn på sina naglar!!! Alltså HUR SÖT!!! Tur att mamma och pappa tänkte på att folk måste kunna skriva mitt namn på sina naglar när de döpte mig till ett namn med tio bokstäver.

Och sist men inte minst får ni en kass bild från lördagens efterfest, men jag MÅSTE bara credda Mahan Moin för att vara en sån UNDERBAR människa. Så glad och trevlig och ödmjuk! Och då hade hon trots allt åkt ut. Kvällens stjärna.