Var på Splay. Stod och beklagade mig för foto-Teo och Fab Freddie om att jag aldrig kommer klara Göteborgsvarvet i år.

Jag: Jag är så jävla otränad. Var på gymmet igår. Lyfte nån jävla vikt i fem minuter, sen orkade jag inte mer, och idag har jag träningsvärk i lår, röv, armar, mage OCH muffin tops.

Fab: hahahaha

Jag: Hur fan får en ens träningsvärk i sina MUFFIN TOPS??

Teo: Men hur långt är Göteborgsvarvet då?

Jag: 21 kilometer. Det är fan svinlångt. Kommer aldrig funka.

Teo: Äsch! Det är klart att det kommer gå.

Jag: Ja, jag kommer gå.

:—)))))));)-);—))))

Gå. Kommer gå runt. Promenera. Fattar ni. Hehe.

Kompisar! Jag lever! Eller, alla delar av min kropp utom fötter, knäveck, ljumskar och ländrygg lever. Nyss nämnda områden är hyfsat döda alt. döende. Men jag, jaget, Clara, lever!

Be mig om mina spontana känslor såhär efteråt. Jo men gör det. Okej, min första känsla är aj. Tänker fy fan. Jobbigt. Min andra känsla är what. Som i wft-jag-klarade-det. Har aldrig sprungit mer än en mil och idag dubblade jag det. Utan problem. I am friggin proud.

Innan. Och efter.

Twittrade och instagrammade åt Göteborgsvarvet hela vägen runt. Vet inte hur många som ropade ”sluta smsa och kubba istället!”. Jag kände mest att well, det är jag som springer 21 kilometer och inte du. Dessutom jobbar jag. Får alltså betalt för att motionera idag. Sug på den en liten sekund.

Avenyn. Aj. Lätt jobbigaste biten. Så varmt att hela nyllet brände. Är glad att ögonen inte sitter i armarna så att jag sett hur jag såg ut. Kan inte ha varit en vacker syn.

Men fyra kilometer senare var jag i mål! Med genomblöta strumpor, leriga skor och världens mest efterlängtade medalj. Om jag har på mig medaljen nu, hemma i soffan, medan jag bloggar detta? …kanske.

Och så blev det thaimat. Tack gode gud för thai. Tack gode gud också för det faktum att jag inte blir dålig i magen av kyckling (som jag blir av rött kött pga inte ätit på sex år) för detta var den godaste fågel jag någonsin lagt på tungan.

Nu ska jag… nä. Skoja. Ska inte göra ett skit. Om godisätande och medaljpussande ingår i ”inte ett skit” är det precis vad jag ska göra.

Amigas y amigos. Idag är dagen jag ska springa över en mil för första gången någonsin.

Dubbla sträckan, till och med. Dubbla sträckan plus en kilometer, för att vara exakt. Göteborgsvarvet 21 kilometer. Världens största halvmara. Här kommer jag.

Sitter i köket och väntar på att åka. Är nervös så det står härliga till. Har ni tur är min mage så nervig att jag gör en Bajsmannen 2,0. Har jag tur gör jag inte det.

Mitt mål: under fyra timmar. Vilket är ett fantastiskt mål, för jag skulle kunna promenera runt på under fyra timmar. Härligt. Vet redan nu att jag kommer klara det. Tjoho.

Nu åker vi. Göteborgare, jag startar kl.1330, kom och ställ er nånstans längs med banan och heja på mig! Ni andra, wish me luck. Vi hörs ikväll om jag överlever. Hejdå.

Idag började jag träna inför Göteborgsvarvet!

Eller ja. Jag har ju zumbat och yogat och halvhjärtat lyft lite vikter hela vintern.

Men idag sprang jag! På riktigt! Årets fjärde löprunda!

Fem kilometer (två kilometer jogg, sen fick jag skoskav, gick en stund och körde mesiga haltande intervaller resterande sträcka) och jag ser ut som en deprimerad tomat. Känner mig som en också.

Göteborgsvarvet är 21 kilometer. Om tre veckor. Kämpa, Clara.

Run fast. Haha. My ass.