Kompisar! Jag lever! Eller, alla delar av min kropp utom fötter, knäveck, ljumskar och ländrygg lever. Nyss nämnda områden är hyfsat döda alt. döende. Men jag, jaget, Clara, lever!

Be mig om mina spontana känslor såhär efteråt. Jo men gör det. Okej, min första känsla är aj. Tänker fy fan. Jobbigt. Min andra känsla är what. Som i wft-jag-klarade-det. Har aldrig sprungit mer än en mil och idag dubblade jag det. Utan problem. I am friggin proud.

Innan. Och efter.

Twittrade och instagrammade åt Göteborgsvarvet hela vägen runt. Vet inte hur många som ropade ”sluta smsa och kubba istället!”. Jag kände mest att well, det är jag som springer 21 kilometer och inte du. Dessutom jobbar jag. Får alltså betalt för att motionera idag. Sug på den en liten sekund.

Avenyn. Aj. Lätt jobbigaste biten. Så varmt att hela nyllet brände. Är glad att ögonen inte sitter i armarna så att jag sett hur jag såg ut. Kan inte ha varit en vacker syn.

Men fyra kilometer senare var jag i mål! Med genomblöta strumpor, leriga skor och världens mest efterlängtade medalj. Om jag har på mig medaljen nu, hemma i soffan, medan jag bloggar detta? …kanske.

Och så blev det thaimat. Tack gode gud för thai. Tack gode gud också för det faktum att jag inte blir dålig i magen av kyckling (som jag blir av rött kött pga inte ätit på sex år) för detta var den godaste fågel jag någonsin lagt på tungan.

Nu ska jag… nä. Skoja. Ska inte göra ett skit. Om godisätande och medaljpussande ingår i ”inte ett skit” är det precis vad jag ska göra.