Guys. Det händer. Jag tror att det händer.

Idag mailade jag en kattuppfödare. Hon svarade inom en timme. Hon har två kullar med kattungar. Jag kanske kommer att bli kattmamma.

Så detta blogginlägg kommer alltså bli ett sånt inlägg där jag övertalar mig själv att jag är redo för denna förändring av mitt liv, samt där ni är mer än välkomna att skriva peppande kommentarer som ”heja heja” och ”you can do it”.

Jag har vuxit upp med perserkatt. Långhåriga, lugna innekatter. Jag vet hur de funkar. Jag funkar med dem. Antingen perser eller ingenting.

Jag har avstått i två år, för att jag flyttat runt med osäkra hyreskontrakt och bott på små ytor. Nu har jag fast bostad med flera rum. Har redan planerat på detaljnivå var jag ska ställa mat, vatten, bajslåda och klätterställning. Vet inte hur sunt det är.

Jag jobbar hemifrån. Kattjäveln skulle inte bli av med mig. Förutom när jag åker bort över dagen och föreläser, och då har jag flera vänner som redan erbjudit sig att kattvakta. Trots att där alltså ännu inte finns något att vakta. Jag och min bekantskapskrets är alla väldigt mentalt stabila individer.

Och dessutom har jag stöd hemifrån:

Och eftersom detta av någon anledning skapade enormt ståhej bland mina mentions på twitter vill jag tillägga: katthem är bäst! Adoptering av katter är jättebra! Att köpa sin katt från katthem är världens bästa insats!!! Alla människor, men vissa människor i synnerhet, borde tänka tjugosju varv extra innan de spontanköper katt. Men plz guys no shade för att vissa (jag hehe) vill köpa från uppfödare. Katthem brukar aldrig adoptera bort kattungar ensamma och jag har definitivt inte rum för två. Att adoptera en äldre katt som behövt flytta runt hos flera olika ägare och kanske till och med är traumatiserade innebär fett mycket jobb utöver det vanliga kattjobbet, som jag inte tror att jag kommer kunna klara av. Also: supersvårt att hitta perser på katthem. Men big ups till er som promotear kattadoption, är övertygad om att ni gör ett asbra jobb med era adopterade katter.

(Undrar om folk, som blir arga för att jag vill köpa från uppfödare, blir lika arga på folk som inte adopterar sina barn utan väljer att göra egna? Jag vet inte. Men det är intressant att tänka på.)

Nästa steg: ring kattmamman imorgon. Herregud. Har redan puls.

Klockan 0820 knackade det på dörren. Clara Henry, morgonrufsig i håret och med en kaffekopp i handen, gick ut i hallen för att öppna. Hon undrade vem som kom i denna tidiga timme. Med fötterna innanför dörrlisten öppnade hon och tittade ut. Där stod en kvinna med bister uppsyn och en katt i famnen.

– Ta henne, sa hon. Jag klarar inte mer.

Hon tryckte ifrån sig den vita, blåögda varelsen som Clara nätt och jämnt hann fånga, innan hon vände på klacken och med bestämda steg försvann ner i trapphuset.

Eller så kanske kvinnan bor granne med mig och frågade igår om jag kunde vara kattvakt en halvtimma medan de hade visning av sin lägenhet. Ingen vet. Välj story själva.

Här låg vi och myste. Katten och jag.

Vi hade så trevligt ihop. Myste och pratade. Skrattade och grät.

Vi älskade varandra.

Men få saker varar för evigt. Klockan 09 knackade det igen. Kvinnan hade ångrat sig. Eller så var visningen slut. Ingen vet.

Här ligger jag nu med hjärtont. Jag behöver en katt. Snälla ge mig en katt. Jag har swish.