Högst oklart hur en påbörjar ett blogginlägg som ska tillkännagiva att en ska bli förälder.

Jag ska bli mamma. Kattmamma, närmare bestämt. Det är spikat nu. Den 6 juni får jag hem en bebis. Herregud.

Lelle Bob. Bobbi. Boob. Bubben. Babsan. Hälsade på idag igen och bestämde mig för att det vore helt vansinnigt från min sida att gå därifrån och säga nej tack.

Hon låg i mitt knä, helt still, medan jag pratade med uppfödaren. Och när jag höll upp henne mot bröstkorgen bara satt hon där. Tar det som ett tecken på att vi är livets soulmates som äntligen funnit varann.

Ska ägna maj månad åt att beställa kattsand och matskålar och allt som behövs, så enda återstående frågan är hur jag ska palla vänta fem veckor tills hon får följa med mig hem. Kommer hinna mögla innan dess. Totally worth it.

UPDATE PÅ KATTFRONTEN: igår hälsade jag på. Hos en kattmamma. Med kattbebisar. Det var fantastiskt.

Som ni vet har jag ju bestämt mig för att bli med katt. Tog tag i saken häromveckan när jag ringde en kattuppfödare och bokade dejt. Och igår var det dags!!! Tog med mig Johanna och promenerade tio minuter från min lägenhet till en annan lägenhet på Södermalm. En kvinna öppnade dörren och på två sekunder stod typ tjugo perserkatter i dörröppningen och blängde på oss med deras platta små face. Så jävla gulligt.

Var där för att titta på en sju veckor gammal hankatt. Har redan visat bild på honom för halva Splaykontoret. Hett tips om ni gillar att se kontorsfolk lose their collective minds: visa bild på valfri fluffig kattbebis och säg att du kanske ska köpa den. Men så hände det som händer ibland och jag blev kär i en honkatt istället.

LILLEN!!!! Bubbe. Bobby. Plutti. Baby. Ett urval av alla saker jag kallade henne medan hon begravde sina sylvassa kattungeklor i min högra stortå.

Jag ska tillbaka på nytt besök på fredag. Då ska jag ha bestämt mig. Tills dess: ge mig era bästa kattnamn! Bob är mitt bästa, för vi kallar alltid Kasey för Bobby i ren gudvadsöt-affekt. Och namn behöver ju inte vara könade, eller hur!? Asta och Sonja röstar för Snoop Bob. Har försökt tjej-ifiera Bob också. Bobba. Som i Bobba Fett. Annan Star Wars-referens: Yoda. Hon ser ut som en fluffig Yoda.

Guys. Det händer. Jag tror att det händer.

Idag mailade jag en kattuppfödare. Hon svarade inom en timme. Hon har två kullar med kattungar. Jag kanske kommer att bli kattmamma.

Så detta blogginlägg kommer alltså bli ett sånt inlägg där jag övertalar mig själv att jag är redo för denna förändring av mitt liv, samt där ni är mer än välkomna att skriva peppande kommentarer som ”heja heja” och ”you can do it”.

Jag har vuxit upp med perserkatt. Långhåriga, lugna innekatter. Jag vet hur de funkar. Jag funkar med dem. Antingen perser eller ingenting.

Jag har avstått i två år, för att jag flyttat runt med osäkra hyreskontrakt och bott på små ytor. Nu har jag fast bostad med flera rum. Har redan planerat på detaljnivå var jag ska ställa mat, vatten, bajslåda och klätterställning. Vet inte hur sunt det är.

Jag jobbar hemifrån. Kattjäveln skulle inte bli av med mig. Förutom när jag åker bort över dagen och föreläser, och då har jag flera vänner som redan erbjudit sig att kattvakta. Trots att där alltså ännu inte finns något att vakta. Jag och min bekantskapskrets är alla väldigt mentalt stabila individer.

Och dessutom har jag stöd hemifrån:

Och eftersom detta av någon anledning skapade enormt ståhej bland mina mentions på twitter vill jag tillägga: katthem är bäst! Adoptering av katter är jättebra! Att köpa sin katt från katthem är världens bästa insats!!! Alla människor, men vissa människor i synnerhet, borde tänka tjugosju varv extra innan de spontanköper katt. Men plz guys no shade för att vissa (jag hehe) vill köpa från uppfödare. Katthem brukar aldrig adoptera bort kattungar ensamma och jag har definitivt inte rum för två. Att adoptera en äldre katt som behövt flytta runt hos flera olika ägare och kanske till och med är traumatiserade innebär fett mycket jobb utöver det vanliga kattjobbet, som jag inte tror att jag kommer kunna klara av. Also: supersvårt att hitta perser på katthem. Men big ups till er som promotear kattadoption, är övertygad om att ni gör ett asbra jobb med era adopterade katter.

(Undrar om folk, som blir arga för att jag vill köpa från uppfödare, blir lika arga på folk som inte adopterar sina barn utan väljer att göra egna? Jag vet inte. Men det är intressant att tänka på.)

Nästa steg: ring kattmamman imorgon. Herregud. Har redan puls.

APRIL APRIL!!!!!

There. I said it. Let’s move on.

Gomorron gummiplommon! Idag vaknade jag klockan halv åtta. Skulle ringa upp en författare för en intervju. Ringde tre gånger inom loppet av 35 minuter innan jag insåg att jag ringde fel nummer. Hehe. April april?

Fick förresten ett jätteroligt pressutskick för fem minuter sedan. Jag är töntig och brukar sällan skriva om pressutskick jag får, såvida jag inte gillar det väldigt väldigt mycket, men kolla detta.

Som ni säkert sett om ni är True Stalkers har jag samarbetat med If och deras offline o’clock-kampanj kring att stänga av skärmar klockan 22 på kvällen för bättre sömn. Nu har Pressbyrån typ kapat hela kampanjen och ba ”nu när du släcker ner skärmar och får massa egentid kommer du gilla våra egentidningar”

Så nyss knackade det på dörren och jag fick ett fint inslaget paket med BlankSpot, Icon, the gentlewoman och öronproppar.

Det är kul. Jag tycker det. Det är faktiskt jätteroligt. Till och med katten gillar det. Bra jobbat, Pressbyrån. Årets bästa pressutskick hittills. Det är sånhär skit som jag definitivt kan tänka mig att blogga om.

Klockan 0820 knackade det på dörren. Clara Henry, morgonrufsig i håret och med en kaffekopp i handen, gick ut i hallen för att öppna. Hon undrade vem som kom i denna tidiga timme. Med fötterna innanför dörrlisten öppnade hon och tittade ut. Där stod en kvinna med bister uppsyn och en katt i famnen.

– Ta henne, sa hon. Jag klarar inte mer.

Hon tryckte ifrån sig den vita, blåögda varelsen som Clara nätt och jämnt hann fånga, innan hon vände på klacken och med bestämda steg försvann ner i trapphuset.

Eller så kanske kvinnan bor granne med mig och frågade igår om jag kunde vara kattvakt en halvtimma medan de hade visning av sin lägenhet. Ingen vet. Välj story själva.

Här låg vi och myste. Katten och jag.

Vi hade så trevligt ihop. Myste och pratade. Skrattade och grät.

Vi älskade varandra.

Men få saker varar för evigt. Klockan 09 knackade det igen. Kvinnan hade ångrat sig. Eller så var visningen slut. Ingen vet.

Här ligger jag nu med hjärtont. Jag behöver en katt. Snälla ge mig en katt. Jag har swish.