Jag gillar egentligen inte riktigt att prata om saker som kan uppfattas som skryt. Vilket gör mycket i mitt liv ganska svårt, med andra ord. Men ibland tror jag att vi måste sluta slicka Jantes röv och bara vara lite stolta – så det är vad jag tänker göra nu.

Vi satt på paneldiskussionen Suddenly a Star med virala videomakare som Miranda Sings, Glozell Green, Overly Attached Girlfriend, Smoukahontas, Rebecca Black och Paint/Jon Cozart. Vid ett tillfälle berättade Smoukahontas (eller Sara, som hon heter) om ett tillfälle när hon var i Stockholm och jag och Micke börjar, patriotiskt men diskret, fistpumpa i våra stolar på första raden.

Sara avbryter då sig själv, pekar på mig (omajgod) och säger Are you from Sweden?

Jag nickar och hon utbrister Oh my god, I love your videos! Give it up for Clara Henry, a phenomenal swedish vlogger varpå panelen och publiken börjar skratta, applådera och Overly Attached Girlfriend ställer sig upp och gör en slow clap.

Jag kände typ såhär:

Så, ja. Det där var dagens bästa ögonblick i alla fall.

På VidCon. Jag, Micke, Vigor och Victor har precis sett en paneldiskussion om självständighet på youtube.

Vigor: Så, alla med? Är vi klara?

Jag: Jag är Clara. Hehehe.

Vigor: Ha ha. Vigår då eller?

Jag: Japp. Micke bra ordvits förresten.

Micke: Victory. Let’s go.

Woooaah! Jag lever! Jag känner livet! Mmmhh, jag andas djuuupa andetag av atlantens adrenalin!

Fick precis störtkubba 12 våningar. Klockan är 01:00 här. Nice.

Det hela började med att jag låg och drömde ljuva drömmar om vilka fantastiska människor jag kommer träffa på VidCon. Är mitt inne i ett trevligt samtal om kaniner med Hannah Hart när en mystisk, ansiktslös man kommer och avbryter: ”Leave… the building…”. Nänänä, inte nu. ”Emergency… Leave…” Nähädu, sluta vara så jobbig??

An emergency has been detected in this building. Please evacuate immediately.

WHAT
Hoppar yr ur sängen, märker att Micke Victor Emanuel Vigor redan är uppe och ser ut att vara en go kombo av skeptiska och rädda, förundras över Victors snabba språng när han plötsligt bestämmer sig, greppar sin dator och kutar som han antagligen aldrig kutat förr. Jag, med mobilen i högsta hugg, fortfarande yr och nyvaken, bestämmer mig för att kuta efter. Får Victor att inse att hissen inte är en bra idé och spurtar istället ner i trapphuset på 12e våningen.

Kommer till våning 6 av livsfarligt springande i trappor. Wooooooooahhho. Vinglar till av chocken att ha tagit mig från sovande till Usain Bolt på 30 sekunder. Överväger om det är värt att brinna inne för att få gå sista trapporna. Springer lite till.

LA-brandbil!!! Med fyra brandmän/-kvinnor som jag inte direkt kan påstå hade superbråttom. Jag och de fyra andra var dessutom ensamma med att ha evacuated the building, förutom en dude i röd t-shirt som frågade Have I got any mail, man? till den svettige, vettskrämde dörrvakten – mer eller mindre omedveten om att en mansröst precis skrikit till hela byggnaden att vi måste springa ut fort som fan.

Så var det falskt alarm. Vet inte riktigt hur jag ska känna över det. Ska erkänna att jag är liiiite bitter, för att väcka mig när jag äntligen lyckats somna på det ljusa, lyhörda, bullriga loftet utan att där finns någon anledning annan än lite nattgympa…. näe. Bara näe.

Hej. Klockan är strax 21. Här sitter jag och Splay-Micke och är trötta eftersom klockan är, vadå, 06 i Sverige och vi har rest sedan klockan 11 igår. Svensk tid. Fast idag, local time. Va.

Väntar på Splay-Victor och Splay-Vigor (vilka alla kommer slippa sitt epitet i framtida inlägg) som hyr bil.

Där borta står de. Det går så himla långsamt. Varför går det alltid så långsamt att få ut en hyrbil en redan beställt och betalat för?

Förresten. Det är så synd att denna resan inte är en resa för Festivalsommar. Vi såg Pepsi-flyg när vi landade:

Usa har fan allt. Nu ska vi till hyreslägenheten och sova. Ska visa er den imorgon, bilderna på uthyrningshemsidan avslöjade att den var väldigt stor, väldigt New Girl och väldigt fantastic.