Woooaah! Jag lever! Jag känner livet! Mmmhh, jag andas djuuupa andetag av atlantens adrenalin!

Fick precis störtkubba 12 våningar. Klockan är 01:00 här. Nice.

Det hela började med att jag låg och drömde ljuva drömmar om vilka fantastiska människor jag kommer träffa på VidCon. Är mitt inne i ett trevligt samtal om kaniner med Hannah Hart när en mystisk, ansiktslös man kommer och avbryter: ”Leave… the building…”. Nänänä, inte nu. ”Emergency… Leave…” Nähädu, sluta vara så jobbig??

An emergency has been detected in this building. Please evacuate immediately.

WHAT
Hoppar yr ur sängen, märker att Micke Victor Emanuel Vigor redan är uppe och ser ut att vara en go kombo av skeptiska och rädda, förundras över Victors snabba språng när han plötsligt bestämmer sig, greppar sin dator och kutar som han antagligen aldrig kutat förr. Jag, med mobilen i högsta hugg, fortfarande yr och nyvaken, bestämmer mig för att kuta efter. Får Victor att inse att hissen inte är en bra idé och spurtar istället ner i trapphuset på 12e våningen.

Kommer till våning 6 av livsfarligt springande i trappor. Wooooooooahhho. Vinglar till av chocken att ha tagit mig från sovande till Usain Bolt på 30 sekunder. Överväger om det är värt att brinna inne för att få gå sista trapporna. Springer lite till.

LA-brandbil!!! Med fyra brandmän/-kvinnor som jag inte direkt kan påstå hade superbråttom. Jag och de fyra andra var dessutom ensamma med att ha evacuated the building, förutom en dude i röd t-shirt som frågade Have I got any mail, man? till den svettige, vettskrämde dörrvakten – mer eller mindre omedveten om att en mansröst precis skrikit till hela byggnaden att vi måste springa ut fort som fan.

Så var det falskt alarm. Vet inte riktigt hur jag ska känna över det. Ska erkänna att jag är liiiite bitter, för att väcka mig när jag äntligen lyckats somna på det ljusa, lyhörda, bullriga loftet utan att där finns någon anledning annan än lite nattgympa…. näe. Bara näe.