Jaha. Nu är det kväll igen. Och om kvällarna blir jag impulsiv.

Ville bara meddela att Mårten Andersson må göra mig förbannad, men han ger mig tydligen även målmedvetenhet och jävlar anamma. Jag har nu anmält mig till en stand up-kurs i sommar. Håll tummarna att jag kommer in.

God natt.

En tanke:

Jag sitter och läser Karin Adelskölds blogginlägg om klubbägaren och standup-komikern Mårten Anderssons uttalande om att, enligt honom, kvinnliga komiker drar mindre publik för att de är just kvinnor. Blir arg. Ledsen. Upprörd. Som fan.

Jag ser mig själv som ganska kul. Skitrolig emellanåt. Har flera gånger funderat på standup, men känner att jag inte vågar.

För det första: undrar varför. (Ja, readers, spot on ironi, right there.)

För det andra: jag är inte ensam av att inte våga. Tror knappast heller att Mårtens sätt och åsikter gör att fler kvinnor vågar våga. Och vad händer när kvinnliga komiska genier inte vill ge sig in i standup-världen?

Retorisk fråga. Människor som inte kan tänka längre än näsan räcker fortsätter såklart att tro att det är för att det kvinnliga släktet medfött är tråkigare än de medfött roliga, sköna, avslappnade männen.

Det är för sent på kvällen för att jag ska orka skriva något längre och uppröra mig själv ytterligare. Men fan i helvete vad trött jag blir på män med makt ibland.