Hej, meine kleine gummiplommon. Mother gummiplommon här. Vem annars. Dålig stämning om det varit någon annan.

Idag åker jag till Göteborg! Ska hem och fira min födelsedag, äta räkor, träffa kömpizar, krama min familj och klappa min katt.

Sen åker jag till Trollhättan på tisdag och föreläser på två gymnasieskolor (dis one and dis one) (vilka kommer?) och till Lund på onsdag för att medverka i DETTA (vilka kommer?)

Kommer bli kul. Kolla mina naglar, förresten.

Snabbaste och mest omotiverade ämnesbytet någonsin. Hur som helst. Igår var jag och fixade mina naglar.

.

Jag har aldrig fixat mina naglar innan. Inte mer än att sitta hemma ungefär två timmar efter läggdags och tycka att det är en skitbra idé att lära sig måla ombrenaglar, i alla fall. När jag tänker på salongsfixade naglar ser jag framför mig tre centimeter långa lösnaglar med glitter på tippen. Det finns säkert jättemånga som tycker att detta är snyggt, men det är inte riktigt my cup of tea om vi säger så.

Men så, för kanske tre månader sedan, började jag följa en tjej som heter Celina på instagram. Som gör helt sjuka naglar. Och jag fick liksom… nagelcravings. Det var en helt ny känsla för mig. Jag blev lite rädd. Men så tänkte jag att det alltid är trevligt att ge sig själv födelsedagspresenter, plus att det är nayzz att ha coola naglar på Guldtuben…….. så jag impulsbokade en tid. Och nu känner jag mest HIELO LUK AT MY NAILS ERREEBODEE!!!!

Eftersom min webbkamera inte på långa vägar är lika bra som mina naglar, snor (läs: lånar) jag en bild från Celinas instagram:

ALLTSÅ. Jag är så nöjd. Har ni röstat på mig i Guldtuben än, förresten? Ni måste såklart inte. Ni ska ju självklart rösta på de som ni tycker bäst om. Men ni kanske tycker bäst om mig. Och då kan ni rösta HÄR. Om ni vill. Helt frivilligt såklart. *klappar Jante medhårs*

Nu ska jag gå och köpa någon mysig vegburgare att äta på tåget. Vi hörs. Hejdå.

Har bäddat ner mig i sängen (fortfarande i mina håliga, halvskabbiga mjukispäntz), tänt led-slingan, gnuggat skiten ur ögonen och nu känner jag mig helt redo att ge er veckans och årets allra sista rapport från Eftersnack. Weho. Let’s go.

Jag står hela sändningen till höger om scen, i ett litet bås där manusredaktör, innehållsmänniskor och stylister håller hus. Igår kväll stod jag och filade på manus – så mycket som det går att fila på i alla fall, när man inte vet vem som kommer vinna. Betting, publikundersökningar, medier och egna förutsägelser hintade dock om att det stod mellan Ace och Sanna, så jag hade förberett frågor till dem båda.

21:47 inväntas resultaten på röstningen och jag får ett sms från producent-Elin i sändningsbussen, där de får resultatet först: Ace vinner!!! Jag drar fram paden och skriver med världens jävla racerfart ner hennes frågor. Då plingar det igen. 21:49 – Nej! Det är ändrat. JAHA vad fan vänta nu är det helt säkert? Ska jag ta bort frågorna? Eller skriva om? Vem vinner???

Stolt fotobombare. Bild: Olle Kirchmeier/SVT

21:51 – Sanna vinner med två poäng!! TVÅ!!! Och där, nio minuter innan sändning (och x antal minuter innan övriga Sverige får veta – makten) raderar jag allt jag skrivit till Ace och får börja om på nytt.

Så fort jag är klar går jag in bakom scen. Rabblar påa och ava säkert tio gånger högt för mig själv. Sanna får chockad gå upp på scen och sjunga igen, och någonstans här inser jag att detta är det sista jag gör i Melodifestivalen 2014. Det är fan inte lätt att vara en emotionell människa när livets soundtrack för tillfället är en känslosam powerballad och samtidigt övar in hur man tar farväl av svenska folket och det roligaste man jobbat med i livet. Höll på att börja grina. Måste sett jätteroligt ut.

Sen gjorde jag Eftersnack.

Och jag tycker att det gick jättebra. Denna veckan också. Jag är så nöjd. Förutom över det faktum att jag tappade allt ljud i mina in-ears – det vill säga lurarna jag bär, där jag får veta allt jag måste veta (följdfrågor, när gå till Lina i green room, när se inslag, när säga hejdå till gäst, hur lång tid som är kvar, när ava programmet osv) och även hör mig själv och gästen. När Christer Björkman går på där mot slutet hör jag ingenting och blir smått bortkommen. Tappar bort mig i frågorna och har ingen aning om hur lång tid som är kvar. Den som tittar noga kan nog se min panikartade blick och huvudskakning mot studiomannen när jag inser att jag inte har en aning om vad jag ska göra.

Men som sagt. Det gick ju bra ändå. Vet inte ens om det märktes i rutan. Förhoppningsvis inte. Något jag dock hoppas märktes är min avslutningsfras. Känner ni igen den? Någon? Heheeeee