Nu mina kära bloggyvänner! Nu blir det efterfestbilder! Med vänlig hälsning, yours truly, mellomingelfotografen.

Inledde kvällen med att låta mig bli övertalad att ta kort ihop med Melodifestivalgurun G-son. Gick fram, tog i hand, hälsade och han utbrast ”Clara! Du har skämtat om mig varje vecka. Du är bäst.” Vilket, som ni kanske redan förstått, är anledningen till att jag är skitglad på bilden.

Outtrigger-John och Outtrigger-Simon såg att jag hade kamera och ville fotas. Den ene lite mer pose-benägen än den andra. Gissa vem.

Puss-benägna också (BADUM-TSH GÖTEBOOOOOOOORRRRRRRRG)

Här har vi Schlagerbloggen-Aftonbladet-Tobbe. Han är överallt. Som gud. Ser allt, hör allt, fotar allt och bloggar om det. ”Men Clara hade sin kamera i högsta hugg så hon har ju bara att hämnas på sin Youtube-kanal om hon känner att det behövs” skrev Tobbe på bloggen igår efter att ha postat skitcharmiga selfies på oss, så nu har jag letat igenom alla bilder från festen för att hitta någon rolig med honom men han har tamefan lyckats bli snygg på alla GOD DAMN IT

Outtrigger-John igen och min favorit, alls vår, krulltottguldlock-STEFAN KORO

En annan schlagerbloggare, Stefan från Eskilstuna-Kuriren, eller kanske mer känd som HOLY CRAP HAN GLITTRAR-mannen, var på festen. Han hade stylat webbreporter-Anton i en svartglittrig skjorta och matchande kavaj. Så stiligt och glittrigt och subtilt schlager att jag höll på att dö.

Sen var festen slut och vi blev inbjudna till State Of Drama-Sebastians hotellrum. Tänk er 25 pers som knör i ett tvåmannarum. Det var olidligt spännande. Där fanns en gitarr och en sån liten låda man kan trumma på och vi höll allsång till klockan 05. Muy trevlig si si.

Sen sov jag några timmar och sen åkte vi hem och sen var Andra Chansen-sagan slut. Nu ska jag träffa stylist om en kvart och planera finalkläder. Taggar final så mycket att jag nästan inte ens vet vad jag ska skriva. Så jag skiter i det. Hejdå.

NU MINA VÄNNER! Nu är väskan uppackad! Bilderna är pillade på! Fingrarna är i sitt bästa bloggmode! Nuuuu KÖÖÖÖR VIIIIIII

Eller, ja. Hade så himla många bilder och kan inte bestämma mig vilka jag måste välja bort av de 32 jag redigerat, så vi tar detta i två etapper – lördag dag och lördag kväll – så får min beslutsångest en lite mildare uppgift att utföra.

Låt mig få presentera: LÖRDAG I LIDKÖPING

Vi börjar med en selfie. Alla blogginlägg blir bäst om man börjar med en selfie. Här är jag på hotellrummet, nyduschad och utvilad och med badgen redo på magen. Mot nya äventyr osv.

Någon, vet inte vem, vilket jag är jätteledsen över, har varje vecka suttit och tejpat såna här gubbar på golvet bakom scenen. Han dör på olika sätt varje lördag. I Örnsköldsvik blev han halshuggen, en annan vecka förblödde han. Här tror jag han får någon form av stöt? Budskapet var lite mer dolt denna veckan, men han är tecknet för hit men inte längre – såvida du inte vill bli ihjälsprungen av en stressad kameraman eller en sprintande dansare. Observera jättegärna vilken sida av varningen jag står på.

Ammotrack spelade. Var första band ut och jag tänkte shit vilken bra plats jag har här bredvid scenen, nu ska jag fota alla bidrag.

Lol. Nä. Det gjorde jag inte alls. Fota och att komma ihåg saker är inte egenskaper jag har på cv’t. Nästa gång jag tog upp kameran var en timma senare när Outtrigger spelade. Lokalpatrioten i mig vaknade och skrek HÄRRYDA KOMMUUUUUN med corna-nävar i luften.

Sedan, när min patriotism lugnat ner sig, kom jag plötsligt till insikt med vad som var på väg att hända. Dimman. Den närmade sig. Jag stelnade till. Var detta slutet? Vart kunde jag ta vägen? Hur får man snabbast ut tusentals människor ur en arena? Sedan insåg jag att jag inte var med i Hunger Games och att röken inte skulle ge mig dödliga kramper vid kroppskontakt. Då var det lugnt.

Sedan spelade Emmelie de Forest hennes nya låt Rainmaker. Det har regnat i Stockholm idag. Coincidence? I think not.

Och avslutningsvis från min lördag i Lidköping får ni en bild på mig och Lina, som ni som sett Eftersnack känner igen. Green room-reporten numero uno. Hon har alltid skitsnygga naglar. Avundsjuk.

Snart kommer bilderna från lördag kväll och efterfesten! C ya lateroz

Ps. Det var alltså Martin Stenmarck som gömde sig i Björne i förra inlägget. Grattis alla rättgissare! Ni ALLA får flera liter ära. Här. Ta för er.

Lördag kväll. Efterfest.
Target: Stefan Koro.
Orsak: Vill ta en bild och kramas lite och visa att jag kanske skämtar om hans fluffiga frisyr i nationell TV men verkligen no hard feelings.

Kl. 00:46. Producent-Elin och jag står i lokalen efterfesten äger rum i. Har precis skakat hand på att inleda jakten på Koro. Oscar Zia dyker upp. Oscar, har du sett Stefan Koro?

Nähä, jag tolkar det som ett nej. Jakten fortsätter. Jag spanar ut över folkhavet. Var är Koro?

Kl. 01:12. Möter Outtriggers sångare Simon Peyron i baren. Simon, har du sett Stefan Koro?

Ett nej där också. Nedrans. Med påfyllda glas tränger vi oss genom folkhopen. Ingen Koro någonstans.

Kl. 02:34. Springer in i min favorit-efterfest-kompis Thobias Thorwid. Thobias! Var är Stefan Koro?

Thobias vet inte. Jag och Elin börjar tappa hopp. Modet sviker. Vi bestämmer oss för att söka igenom lokalen ännu noggrannare. Jakten på Koro kan inte sluta så här.

Kl. 02:46. Jag stelnar till. Vem står framför mig, om inte Koros bandkollega, State of Drama-Sebastian Halifax?! Jag rusar fram. Nu är vi nära. Sebastian! Var är Stefan Koro?!

Sebastian vet inte. Men även han verkar hitta något jättespännande på min kind.

Besvikelsen är maximal. Festen slutar om lite drygt en timma och vår target är ännu inte lokaliserad. Jag går och sörjer med webbredaktionen och Thobias Thorwids solfjäder.

Nu är det sent. Jag och Elin hänger med våra huvuden. Vi har gått en hel kväll och inte sett skymten av Stefan Koros väna lockar.

Eller? Plötsligt ser jag något i andra änden av lokalen. Jag ser ett hårsvall som når lite högre än alla andras. Ett hårsvall lite krulligare än alla andras. Lite bättre än alla andras.

Med kameran som ett spädbarn i famnen rusar jag fram innan håret hinner försvinna. Jag armbågar mig igenom folkhopen och utstöter ett litet skrik av glädje när jag ser vem som uppenbarar sig framför mig. Stefan Koro.

STEFAN KORO ÄR FUNNEN!

Mission accomplished. Sedan sov jag skitgott.