Gomorron!

Imorse hade jag en telefonintervju om das kleine nya radioprogram Clara Henry i P3 som börjar sändas om en vecka och en helg. Journalisten frågade hur många program vi ska sända. Jag svarade 50. Hon säger:

– Oj! Du kommer ju vara blekast i landet.

På skämt, såklart. Men ändå ilar ett sting av panik genom kroppen, för jag vet ju att hon har rätt, jag jobbar inomhus hela sommaren och ve den vite som fortfarande har ljus hy i augusti.

Jag har alltid varit blek. Vit-rosa hy, som blir knallröd i solen, som sedan utvecklar fräknar, som sedan blir vit igen. Har masskonsumerat brun utan sol de senaste åren för att ens orka stå ut med alla ”här, jämför din arm med min?” efter att alla andra pressat ohälsosamt många timmar i sträck på balkongen.

Jag vet att jag har svårt för att bli brun. Jag vet att solen gör mer skada än nytta för mitt pigment. Jag vet att jag definitivt är i riskzonen för hudcancer, med alla mina hundratals födelsemärken, och att SPF 50+ bör vara min bästa vän. Men ändå får jag fullkomlig panne av vetskapen att mina soltimmar i sommar är lika med noll. Jag vill också bli brun. En måste ju bli brun.

Varje år försöker jag intala mig att embracea mitt pigment. Det går bättre och bättre. I år tänker jag sitta där i min kvava radiostudio och sända Sveriges bästa radioprogram och tänka ”haha. Det är inte jag som får cancer. Suckers.”

Hälsningar från skuggan.

PS. Följ @cissiwallin på instagram! Hon har postat flera inlägg om ämnet på sistone. Preachar nu henne för att göra saken mindre hetsig.