Fem minuter kvar till Eurovision-final. Jag och Simon har precis varit på livsmedelsbutiken runt hörnet och prepareat.

HEJA SANNA!!! Om Sverige vinner ikväll kommer vi se ut såhär:

Om Sverige kommer sist ikväll kommer vi se ut såhär:

Och om Sverige kommer var som helst där emellan kommer vi att se ut såhär:

Ha en trevlig esc-afton. Hejdå.

Min sista mellovlogg. Jag alternerar mellan att skratta och gråta och skriksnyftlola. Men det känns bra ändå. Jag lever. Och ni har massa backstage-material att kolla in. Yehaw.

https://www.youtube.com/watch?v=KC2caAD48J8″ width=640 height=360]

Har bäddat ner mig i sängen (fortfarande i mina håliga, halvskabbiga mjukispäntz), tänt led-slingan, gnuggat skiten ur ögonen och nu känner jag mig helt redo att ge er veckans och årets allra sista rapport från Eftersnack. Weho. Let’s go.

Jag står hela sändningen till höger om scen, i ett litet bås där manusredaktör, innehållsmänniskor och stylister håller hus. Igår kväll stod jag och filade på manus – så mycket som det går att fila på i alla fall, när man inte vet vem som kommer vinna. Betting, publikundersökningar, medier och egna förutsägelser hintade dock om att det stod mellan Ace och Sanna, så jag hade förberett frågor till dem båda.

21:47 inväntas resultaten på röstningen och jag får ett sms från producent-Elin i sändningsbussen, där de får resultatet först: Ace vinner!!! Jag drar fram paden och skriver med världens jävla racerfart ner hennes frågor. Då plingar det igen. 21:49 – Nej! Det är ändrat. JAHA vad fan vänta nu är det helt säkert? Ska jag ta bort frågorna? Eller skriva om? Vem vinner???

Stolt fotobombare. Bild: Olle Kirchmeier/SVT

21:51 – Sanna vinner med två poäng!! TVÅ!!! Och där, nio minuter innan sändning (och x antal minuter innan övriga Sverige får veta – makten) raderar jag allt jag skrivit till Ace och får börja om på nytt.

Så fort jag är klar går jag in bakom scen. Rabblar påa och ava säkert tio gånger högt för mig själv. Sanna får chockad gå upp på scen och sjunga igen, och någonstans här inser jag att detta är det sista jag gör i Melodifestivalen 2014. Det är fan inte lätt att vara en emotionell människa när livets soundtrack för tillfället är en känslosam powerballad och samtidigt övar in hur man tar farväl av svenska folket och det roligaste man jobbat med i livet. Höll på att börja grina. Måste sett jätteroligt ut.

Sen gjorde jag Eftersnack.

Och jag tycker att det gick jättebra. Denna veckan också. Jag är så nöjd. Förutom över det faktum att jag tappade allt ljud i mina in-ears – det vill säga lurarna jag bär, där jag får veta allt jag måste veta (följdfrågor, när gå till Lina i green room, när se inslag, när säga hejdå till gäst, hur lång tid som är kvar, när ava programmet osv) och även hör mig själv och gästen. När Christer Björkman går på där mot slutet hör jag ingenting och blir smått bortkommen. Tappar bort mig i frågorna och har ingen aning om hur lång tid som är kvar. Den som tittar noga kan nog se min panikartade blick och huvudskakning mot studiomannen när jag inser att jag inte har en aning om vad jag ska göra.

Men som sagt. Det gick ju bra ändå. Vet inte ens om det märktes i rutan. Förhoppningsvis inte. Något jag dock hoppas märktes är min avslutningsfras. Känner ni igen den? Någon? Heheeeee

Förde över bilderna till datorn, matade ut minneskortet – och nu är det borta. Minneskortet. Puts väck. Lade det bredvid mig i sängen men har nu länsat täcket, madrassen och golvet. Har jag haft fel i hela mitt liv som trott att dammråttor inte äter teknikprylar?

Medan jag letar mig svettig efter korthelvetet ska ni få se bilderna jag tog i Linköping. Jag har varit så jäkla duktig på att fota denna helgen! Ni borde vara stolta.

Ett stycke glad tjej på fredagsmorgonen. Glad för att jag slipper fixa håret sminka mig, eftersom det är vad någon annan kommer göra åt mig så fort jag kommer till arenan inför vlogginspelningen. Life is good.

Ett stycke kostymrum. Lämnade in min klänning för att få den insydd i midjan och fick på samma gång beskåda de helt sjuka ABBA-kläderna på galgarna till höger.

Ett stycke SAAAANNA NIELSEN *klapp-klapp, klapp klapp klapp*

… och ett stycke MAAAAARTIN STENMARCK *klapp-klapp, klapp klapp klapp*

Ett stycke världsgosig webbredaktion.

Ett stycke loge!!! MIN LOGE!!! Feelin like a proud mama

Gick man ut på balkongen – vilket jag gjorde under lördagsgenrepet – kunde man se det här. Baksidan av scenen, en hint av publik och en spegelvänd projicering av bilden på storskärmarna. Ser ni ljuset från projektorn? Jag kunde, utan att överdriva, sträcka ut handen och VIPS förstöra hela sändningen genom att göra diverse tecken med handen i ljuset. Så frestande att jag höll på att dö.

Sen var det efterfest. Hej Sanna Nielsen.

Och hej oskarpa men supergölliga Mark Levengood. Bra kväll! Fyra av fem nässprayar.

Hej bloggy! Jag är trött! Hungrig! Äcklig i håret! Lite svettig! Trött! Oj det hade jag redan sagt! Så kan det gå! Så jag och Simon tänkte äta tidig middag och sedan dö i sängen med sällskap av Da Vinci Koden (som jag tänkt att jag ska se ända sedan jag läste boken för några år sedan, gött att man är bra på att ta tag i saker).

Ni som missade Eftersnack kan klicka på bilden eller HÄR, så kan ni beskåda när jag bland annat kallar Sean Banan för ”lite småkåt”.

Har MASSA bilder och MASSA film som jag ska redigera, men det tar jag imorgon. Sov gott osv.