Hej mina gummiplommon. Nu kommer ett långt inlägg som jag gärna vill att ni läser. Åtminstone lite grann. Början, i alla fall. Det hade varit snällt.
Jag har varit jättedålig på att blogga på senaste tiden, känns det som. Jag vill skriva saker, men min hjärna säger nej och undviker helt att klicka på snabblänken till WordPress. Jag får upp inlägg, ändå, men känner att det inte händer något. Det är bara tråkigt. Jag blir inte glad av att skriva och jag har inget roligt att skriva om. Den senaste veckan har hela min kropp bara skrikit att bloggen inte känns så jävla kul ändå.
Jag får dippar ibland. Det får alla. Men denna dippen har en orsak, som jag fram tills idag inte skrivit om. Jag vet att flera av er vet, eller i alla fall tror er veta, för jag har fått enormt mycket kommentarer om det på senaste tiden. Jättemånga frågar om jag och Simon fortfarande är tillsammans. Svaret är nej.
Vi pratade förra veckan. Det kändes liksom inte bra. Ingenting kändes bra. Har inte heller känts bra, på ett bra tag. Vi bodde tillsammans, men vi var inte längre det där skitsöta paret som skulle vara ihop för alltid, och jag har ingen aning om vart det där paret tog vägen. Så vi pratade, och bestämde att det bästa vore om vi flyttade isär.
Det är astungt. Att göra slut är alltid svårt som fan, men ingen av oss har riktigt någonstans att ta vägen här i Stockholm eftersom vi har våra familjer kvar i Göteborg och Skåne, vilket gör hela grejen ungefär tjugofem gånger svårare. Jag flyttade ut och bodde hos familjevänner över helgen, och nu har jag haft världens tur och fått låna en etta av en bekant som är hemma och hälsar på hos sina föräldrar ett par veckor. Jag har boende december ut, men sedan vet jag inte vad jag gör (HINT: om någon vet någon som hyr ut rum eller lägenhet i sthlm-området, vad som helst, är jag väldigt intresserad).
Allt detta har satt sig i hjärnan. Å ena sidan känner jag mig lättad, för jag mår inte längre dåligt över att Simon mår dåligt (över att jag mår dåligt över att han mår dåligt) men allt med boendesituationen gör att jag känner mig som stressens mamma och är typ konstant frånvarande i allt jag gör. Har vaknat med kramp i magen de senaste nätterna. Det är inte kul. Undvik det om ni kan.
Så, ja. Förlåt att jag inte bloggar lika bra som jag gjort tidigare. Även om det känns jättekonstigt så mår jag inte dåligt över att jag och Simon inte längre är tillsammans och jag vet att han också känner att det var rätt beslut, så oroa er inte, men det vore skönt med lite överseende med att allt jag lägger ut kanske inte är det roligaste ni läst i era liv. För jag vill liksom inte heller sluta blogga och vlogga, det är två av de saker jag mår bäst av, som jag blir glad av att göra. Men nu vet ni hur allt ligger till, i alla fall.
Vill inte svara på frågor om vad som hänt och varför, men cyberkramar tar jag gärna emot.
Love u all.
