Jag saknar Landvetter ibland. Typ när jag inte träffat mina vänner på ett tag, eller längtar efter min familj.

Eller när det är skitvarmt, vindstilla, jag har en timmas dötid och tillbringar den på min minimala innergård ihop med tre manliga byggarbetare.

Tar smygselfies underifrån och drömmer mig tillbaka till de goda dagarna innan en flyttade hemifrån och hade en hel jävla trädgård att bre ut sig i  när en kände för en solstund.

Svettigt. Topp tre ställen jag svettas mest på just nu: Magen. Nacken. Mellan brösten.

Hade ju velat ta av mig bh:n också, men någonting säger mig att det dessvärre inte är rätt tillfälle att free the nipple. Får bli nästa gång.

Här sitter vi. På några klippor på Långholmen ett par hundra meter från lägenheten. Badar i svinkallt vatten och njuter av den skräckblandade förtjusningen i att inte kunna se botten på det djupa, grumliga vattnet.

Njuuuuter av sommaren och vår ledighet.

Och då. Då plötsligt. Händer det som inte får hända.

Simon ska ta en fotbild och MISSAR att där helt out of nowhere står en jävla AND precis bredvid hans fot och är för långsam med att ta bilden så att ANDEN HINNER GÅ…….

– Fota, Simon!!!!!! skrek jag, men det var försent. Fotbildsögonblicket hade försvunnit och ankan närmade sig mig på min högra sida.

– Bits de?! frågade Simon förskräckt.

– Ingen aning, men fota mig! Nu! Snabbt!!!

Tadaa. Dagens bästa bild. Som ser ut som en selfie men inte ens är det. Nöjd.

Gokväll readurz!

Idag var jag och fyra femtedelar av familjen (eftersom den femte och yngsta föredrog att sova till 12 och vara klassisk trotsig tonåring) på vårt sommar-stammis-ställe: Åsa!

Så vem är Åsa, kanske ni undrar? Det undrar jag också. I tjugo år har jag undrat vem Åsa är döpt efter. Alltså stället. Vem platsen är döpt efter. Jag insåg precis att allt blir så mycket krångligare när platser har människonamn. Precis som människor som har djurnamn. Min morbrors förra hund hette Oliver, och i hela mitt liv har jag haft skitsvårt att ta folk som heter Oliver på allvar eftersom de heter ett frickin hundnamn.

Här låg vi och hade det gött i alla fall. Mitt i Åsas varma och kärleksfulla livmoder.

Jag hade såhär kul. Ser ni att jag blivit lite brun?! Haleluja! Preach it! Ginger power, huzzah!

Kimba hade såhär kul. Hon är alltid brun. Hon fick, precis som den sovande femtedelen som låg kvar hemma, mammas och pappas gener för gött och solvänligt pigment. Vems gener har jag fått??? Är min pappa verkligen min pappa? Har brevbäraren en viktig roll i mitt oskuldsfulla och lyckligt ovetande liv? To be continued.

Nu ska jag gå ut och springa eftersom detta är enda tiden på dygnet som det är möjligt utan att dö av värmeslag. Gonatt.

Jag blev också röd när jag var liten, säger alltid mamma för att trösta mig, familjens enda amost-albino. Jag hade jättedåligt pigment och var blek som ett lakan. Brände mig jättelätt och blev bara röd. Men det växte jag ur. Plötsligt blev jag jättebrun.

Tack för trösten mamma, men nä. Det tror jag inte på. Inte att jag kommer göra samma pigmentala resa som du, i alla fall. Kanske när jag var 7 och började undra varför jag var den enda i familjen som behövde lägga mig under parasoll efter en halvtimma i solen, men inte när jag är 20 och fortfarande bränner mig lättare än risgrynsgröt i en varm kastrull.

Bikiniväder, wehå!!! tänkte jag imorse och sprang ut på altanen. Well, fuck me då.

Min tröja tycker samma om detta som jag gör.

This one goes out to all you gingerpigmentare out there. Årets värsta säsong har börjat.

Idag satt jag med familjen på verandan och åt lunch. Bar linne med nedvikta axelband och satt i solen. Utan solskyddsfaktor. Med vinterblek hy som inte smekts av solljus på åtta månader.

Hej, ocharmigt svidande brännrand. Smörjer in mig med återfuktande kräm ca hela tiden men känns som att det hjälper ungefär lika mycket som schampo i ögonen lindrar ögoninflammation. Kommer inte kunna sova på mage inatt. Hoppas du är nöjd nu, soldjävul.