Kan vi alla bara ta en sekund och prata om att min vän Josef Johansson släppt singel som är SKITBRA???

https://www.youtube.com/watch?v=judKHka4Jnw” width=640 height=360]

Är så himla glad att jag lärde känna denna människa under Mello och är så stolt över hur begåvad han är. Josef är lite som en ung klon av Daniel Adams Ray, med Darins röst och Linnea Henrikssons melodier. Ah. Så stolt.

Jag gillar egentligen inte riktigt att prata om saker som kan uppfattas som skryt. Vilket gör mycket i mitt liv ganska svårt, med andra ord. Men ibland tror jag att vi måste sluta slicka Jantes röv och bara vara lite stolta – så det är vad jag tänker göra nu.

Vi satt på paneldiskussionen Suddenly a Star med virala videomakare som Miranda Sings, Glozell Green, Overly Attached Girlfriend, Smoukahontas, Rebecca Black och Paint/Jon Cozart. Vid ett tillfälle berättade Smoukahontas (eller Sara, som hon heter) om ett tillfälle när hon var i Stockholm och jag och Micke börjar, patriotiskt men diskret, fistpumpa i våra stolar på första raden.

Sara avbryter då sig själv, pekar på mig (omajgod) och säger Are you from Sweden?

Jag nickar och hon utbrister Oh my god, I love your videos! Give it up for Clara Henry, a phenomenal swedish vlogger varpå panelen och publiken börjar skratta, applådera och Overly Attached Girlfriend ställer sig upp och gör en slow clap.

Jag kände typ såhär:

Så, ja. Det där var dagens bästa ögonblick i alla fall.

Har bäddat ner mig i sängen (fortfarande i mina håliga, halvskabbiga mjukispäntz), tänt led-slingan, gnuggat skiten ur ögonen och nu känner jag mig helt redo att ge er veckans och årets allra sista rapport från Eftersnack. Weho. Let’s go.

Jag står hela sändningen till höger om scen, i ett litet bås där manusredaktör, innehållsmänniskor och stylister håller hus. Igår kväll stod jag och filade på manus – så mycket som det går att fila på i alla fall, när man inte vet vem som kommer vinna. Betting, publikundersökningar, medier och egna förutsägelser hintade dock om att det stod mellan Ace och Sanna, så jag hade förberett frågor till dem båda.

21:47 inväntas resultaten på röstningen och jag får ett sms från producent-Elin i sändningsbussen, där de får resultatet först: Ace vinner!!! Jag drar fram paden och skriver med världens jävla racerfart ner hennes frågor. Då plingar det igen. 21:49 – Nej! Det är ändrat. JAHA vad fan vänta nu är det helt säkert? Ska jag ta bort frågorna? Eller skriva om? Vem vinner???

Stolt fotobombare. Bild: Olle Kirchmeier/SVT

21:51 – Sanna vinner med två poäng!! TVÅ!!! Och där, nio minuter innan sändning (och x antal minuter innan övriga Sverige får veta – makten) raderar jag allt jag skrivit till Ace och får börja om på nytt.

Så fort jag är klar går jag in bakom scen. Rabblar påa och ava säkert tio gånger högt för mig själv. Sanna får chockad gå upp på scen och sjunga igen, och någonstans här inser jag att detta är det sista jag gör i Melodifestivalen 2014. Det är fan inte lätt att vara en emotionell människa när livets soundtrack för tillfället är en känslosam powerballad och samtidigt övar in hur man tar farväl av svenska folket och det roligaste man jobbat med i livet. Höll på att börja grina. Måste sett jätteroligt ut.

Sen gjorde jag Eftersnack.

Och jag tycker att det gick jättebra. Denna veckan också. Jag är så nöjd. Förutom över det faktum att jag tappade allt ljud i mina in-ears – det vill säga lurarna jag bär, där jag får veta allt jag måste veta (följdfrågor, när gå till Lina i green room, när se inslag, när säga hejdå till gäst, hur lång tid som är kvar, när ava programmet osv) och även hör mig själv och gästen. När Christer Björkman går på där mot slutet hör jag ingenting och blir smått bortkommen. Tappar bort mig i frågorna och har ingen aning om hur lång tid som är kvar. Den som tittar noga kan nog se min panikartade blick och huvudskakning mot studiomannen när jag inser att jag inte har en aning om vad jag ska göra.

Men som sagt. Det gick ju bra ändå. Vet inte ens om det märktes i rutan. Förhoppningsvis inte. Något jag dock hoppas märktes är min avslutningsfras. Känner ni igen den? Någon? Heheeeee

Tror inte jag har hunnit skriva det här är, men NI ÄR SÅ FÖRBANNAT BRA.

När jag gjort min webb-vlogg-green room-puff kände jag mig så himla besviken. Folk skrattade inte, ingen över 20 i arenan hade verkat förstå vad det ens var som hände och dessutom krånglade tekniken så slutbilden låg kvar alldeles för länge. Jag kände mig som Nour 2008 – bara väntade på att hatet och kritiken skulle börja trilla in.

Satte mig ner och öppnade twitter. Jag har ALDRIG i hela mitt twitter-aktiva liv fått så många mentions. Fick minst en ny i sekunden och kunde inte ens scrolla ner till där det började. Uppdaterade igen och hade fått minst lika många till. Uppdaterade igen och samma sak. Och det bästa? Alla var positiva. ”OMG DET ÄR EN VLOGG JAG DÖR <3” ”Detta är det bästa som hänt svensk tv” osv, osv. Jag skojar inte när jag säger att jag gick från besviken med ont i magen till svinglad, stolt och tacksam på en halv sekund.

Utan er hade jag haft ont i magen hela kvällen. Jag hade klarat Eftersnack, men det hade inte på långa vägar blivit lika bra som det faktiskt blev. Fick så oerhört mycket beröm efter Eftersnack-sändningen, från hela redaktionen men även från både familj och folk jag inte pratat med på hundra år. Jag är så himla stolt. Och utan ert mäktiga stöd hade jag tamefan aldrig pallat det.

Av någon anledning kan jag inte bädda in klippet, men klicka HÄR eller på bilden ovan så hittar ni direkt till Eftersnack från Malmö. Stor jävla puss och kram, och en klapp på kinden med min handsvett i lördags.