Därför grinar jag till Skärgårdsdoktorn-introt

12:55 20 Nov 2019

Två riktigt bra serier jag sett på sistone är Game och Thrones och Succession för dom är verkligen så himla…SNARK. Berätta gärna om vilka bra serier du sett. Jag är så spänd på din unika smak. 

Jag har så svårt att bry mig. Känna nåt. På riktigt. Jag vill därför denna onsdagkväll i novembermörkret GONA ner mig i nostalgi och återbesöka dom där serierna som spelar i en egen liga av emotion. Vars verkshöjd inte nödvändigtvis är det dom kvalar in på. Jag talar om dom där serierna man växte upp MED. Dom vars intron väcker så mycket minnen och känslor att man inte ens fattar vad som händer i kroppen när man hör dom. Man vet inte om man ska skratta eller gråta för det är river så mycket saker man inte kan sätta ord på. Jag tänkte lista MINA såna. Ni KAN ju ni fylla  på om ni VILL i kommentarerna sen. 

 

MacGyver

Min första manliga förebild tror jag. En manlig, snygg och cool snubbe som vägrade använda onödigt våld och dessutom var sjukt smart och teknisk och löste ALLA situationer. Ville så fruktansvärt gärna att han skulle finnas på riktigt. Kan till denna dag inte riktigt acceptera att han inte gör det. 

 

7th Heaven 

En ganska kletig serie med Espresso House-stora moralkakor som krävde både ett och två glas mjölk att svälja. Det kände jag redan som liten när jag glodde på skiten efter skolan. Men ändå är det nånting med familjeidyllen som var magnetisk. För att jag själv inte hade den typen av familjekonstellation? Idk. Men det VAR mysigt. Och musiken. Det varma mjuka odistade stratocaster-osande introt som är så inbjudande och vittnar om gemenskap, lojalitet och villkorslös kärlek och. Det är tryggt och mysigt och family first.. Sen att pastorn visade sig vara en child molester OFF camera kan vi väl lämna därhän i det här sammanhanget? 

 

Knight Rider 

Jag grinar inte när jag hör det här introt men jag känner fan smaken av messmör, Skogaholmslimpa och O’boy . Vanillin, sirap och siktad RÅG. Det är bara en rätt vanlig snubbe i väldigt tajta jeans och skinnjacka som slåss mot dummisar. Juste, och så har en en Pontiac Trans Am som kan fucking PRATA. Nej, inte som en papegoja utan TÄNKA och skämta och resonera. Fanns något med det som var så mycket goals att ens lilla pojkpitt stod givakt klockan 15:30 varje eftermiddag jag gick hem för att jag inte vågade fråga om nån ville ”hitta på nåt”.  Minirycker det i baguetten när det syntetiska arpeggiot drar igång än idag undrar ni? Jajebubb. 

 

Simpsons 

Om jag sökte upp min pappa imorgon och vi hängde varje dag resten av livet skulle jag ändå ha mer tillbringat mer tid med Homer Simpsons. Vi snackar VARJE dag åren 1997-2005.  Ibland två eller tre eppar per dag. Det fanns inget bättre än att mysa ner sig med en kopp te och ömma ömsom skratta åt den dumsnälla “gula gubben” (som min mamma kallade serien) och hans dumdristiga upptåg. KAN varit här jag först kom i kontakt med skriven humor som tilltalar mig. Tror det satt sina spår. Att söka humorn i svärtan. Han må vara en klandervärd alkis som käkar tulpaner och försummar sina barn, men han är fanimej alltid DÄR för sin familj. Men också för mig. 

 

Beverly Hills 

Här finns det smärta tror jag. Det ouppnåeliga livet. Det där som man aldrig skulle få vara med om eller vara en del av. Vackra människor, dyra bilar, stora hus, feta fester. Palmer silikon ett stilla hav. Maktlösheten inför faktumet och vetskapen om att det där, det kommer man aldrig få uppleva. Längtan och sorg. Längtan till en annan slags skoltid. Längtan till en på ett sätt enklare men också mer komplex ungdomstid. Relationer. Kärlek. Sex. Allt det där jag inte fick uppleva. Eller vadå fick? Det jag inte tordes TA del av. Sorg för en framtida förlust av något man aldrig ens haft. Det här introt RIVER upp saker.

 

Skärgårdsdoktorn

Man sparar det starkaste till sist. The Stadium Breaker. Här snackar vi GÅS deluxe. Jag hade inte lyssnat på den här på länge. Triggervarning.  Nejmen det storbölas aktivt.

Antar det finns sentimentala känslor kring tidsepoken när detta sändes. 1997-2000. Jag var 6-9 år och hade väl inte så mycket dödsångest då. Minns att jag och min bror Max brukade smyga ut och köpa smågodis och “överraska mamma” varje måndagkväll när det var dags att återbesöka den bedårande Wilma, vresiga Axel Holtman, hans GENOMsympatiske son tillika ansiktet utåt för polotröja och trygghet: Doktor Johan Sten, Syster “skinn på näsan” Berit och Sören slashasen Rapp. Vi brände månadspengen för att kunna fylla påsen till bredden med salta sillar och sura nappar. Men punchpralinerna var viktigast, för det var mammas favoriter. Jag vet inte varför den här serien betydde så mycket för mig. För oss. Porträttet av en trygg, närvarande och kärleksfull pappa? Den idylliska skärgårdsmiljön? Dom styltliga storylinesen var det då rakt inte? Är det bara för att det var en trygg tradition att vår lilla familj alltid samlades samma tid, samma dag och delade nånting? Tillsammans.  

Det är ju också någonting med Stefan Nilssons pianoslinga som i sig är så vacker att man går sönder. Hur kan man skriva något så djävulskt fint och melankoliskt? Det är något lite sorgligt över det där stycket. Det LÅTER som förgänglighet. 

Det känns som att inget är mer borta för alltid än Skärgårdsdoktorn. Och det är något som går sönder i mig varje gång jag påminns om det.

Topp tre sorger i livet: “En film med titeln Skärgårdsdoktorn och alla rollfigurerna från tv-serien var tänkt att ha börjat spelas in 2010 men planerna blev aldrig verklighet.[5]”

Har ni också såhär starka känslor kring vissa serie eller är det bara jag som behöver gå i terapi och gräva i min barndom?

10 kommentarer | “Därför grinar jag till Skärgårdsdoktorn-introt”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Anonym skriver:

    Nej det går inte mer alltså. Du måste SLUTA med versalerna

    1. Sara skriver:

      Alltså ÄLSKAR din blogg!

  2. Erik skriver:

    Krunegård referens 👌🏻

    1. Erik skriver:

      Panik över särskrivningen och att man inte kan redigera kommentaren 😱

  3. Elin skriver:

    Man kan ju inget annat än att vara lite kär i dig. Otroligt fint!

  4. Emilia skriver:

    Fint!

  5. L skriver:

    https://www.youtube.com/watch?v=32eHOIwE_gA

    De Vilda Djurens Flykt…trauma på högnivå och gråter fortfarande.

  6. Annevi skriver:

    Barnen på Luna <3

  7. Anna skriver:

    Men, var det ändå inte som så att Axel Holtman var pappa till Wilmas mamma som bodde nånstans i Afrika?

  8. Pappa Keno skriver:

    ”Det LÅTER som förgänglighet”. Så jävla on point. Ergo: gås.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp