Jag säger överraskar för att jag utgick från att det skulle vara PISS som det mesta men helvete vad glad jag blev när jag efter två minuter och 48 sekunder insåg att den här serien har nåt. Du måste kolla vidare det tar sig i avsnitt två och tre säger ju folk ibland om serier men jag tycker man KÄNNER direkt på tonalitet om det är något man tilltalas av eller inte. Direkt när William Spetz i rollen som lagom avmätt bög-kassör syrligt instruerar den fas 3-ifierade och arbetstränande Mona  hur man slår in tomater i kassan känner jag  det finns nåt här. Tonen. Den talar till mig.

Det är lite trasiga människor som tar relativt tveksamma beslut och man KÄNNER för karaktärerna för dom känns äkta och sårbara och rimliga i sin orimlighet.

Det är jäktade spontan-lavemang och utdragna scener med roliga men inte överdrivet snappy dialoger som känns trovärdiga och inte utstuderade och skrivna. William Spetz kommer till sin rätt som lite vilsen och försiktigt oförlöst kassabiträde-twink och eftersom han också skrivit manus känner jag första gången någon slags…är det….kans det vara…genuin respekt för honom kanske? Ja fan! (Vet att han gjort bra saker innan enligt många men inte orkat ta till mig nåt sätt dig ner)

Det är subtilt och lite mörkt och deppigt och färgskalan är grå och grön och blå och mörk cyan det är inte laugh out loud men det är kul för det är jobbigt och det skaver och det är som livet ofta är: beklämmande och pinsamt. Jag trodde inte riktigt på min vän Edvin Törnblom när han sa att det här var sevärt men jag är glad att jag gav det en chans för det här var fan bra och uppfriskande och jävligt härligt och hoppingivande att se! Det finns kanske hopp om inköparna på SVT ändå!