Var på ett 12-stegsmöte i måndags kväll. Alltid starkt och fint att höra om människor som varit på mörka platser men som nu har hittat en lösning och en kraft större än dom själva.
Man får en applåd och en kram av mötesledaren när man kommer tillbaka efter ha varit “ute och använt”. Det är verkligen en varm uppmuntrande och odömande stämning i dom där rummen. Folk uttrycker inte sin besvikelse eller lägger huvudet på sne. Dom ger en en kram och säger “välkommen tillbaka” och “stanna kvar”. Man känner sig inte klappad på huvudet. Folk där har ju varit med om saker. Dom har levt. Man är aldrig värst hur mycket man än försöker. Minns en delning om en kille som fixat…nej just fan. Det som sägs där, stannar där. Jag gillar dessa möten men det är inte helt utan skav. Här är mina inre konflikter jag brottas med nä jag är i dom där rummen.
- Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen – att våra liv hade blivit ohanterliga.
Första gången var detta en stor chock för mig. Va!? Jag ville ju bara sluta knarka. Inte dricka. Jag som nyss upptäckt nebbiolo tack vare ALF Tumble och Petters vinpodd! Berövad och vresig jag gick ut och söp och några veckor senare när det hade lett till en pundarnatt gick jag tillbaka för att lyssna lite noggrannare.
Man ska erkänna sig maktlös inför alkohol och ALLA sinnesförändrande substanser och ett ens liv har blivit oregerligt. Man pratar ofta om rock bottom. Att det är först när man nått sin absoluta botten man kan erkänna sig maktlös, släppa sitt ego och överlämna sig till programmet och Gud.
Jag hade nog inte nått ROCK bottom när jag började förra hösten och inte nu heller TROR jag men jag vill BROMSA innan jag är där. Mitt liv är inte helt oregerligt än men man får väl ändå säga att börjar svaja rätt ordentligt? Ska jag inte vara där i det här skedet? Ska jag gå ut och härja lite till och återkomma när jag blivit hemlös och arbetslös och inte har nån ork att tänka kritiskt kvar? Jag förstår att det är SKÖNT att erkänna sig maktlös men jag kommer inte ifrån att det känns LITE som att skylla ifrån sig. Är man någonsin HELT maktlös inför någonting? Man har väl ändå alltid ett val? Problemet upplever jag inte att jag inte kunnat låta bli att stoppa i mig dumheter, utan att jag inte kan motivera för mig själv tillräckligt bra varför det är en dålig idé. Eller så kan jag det men skiter i det.
- Kom till tro att en Kraft större än vi själva kunde återge oss mental hälsa.
Dom poängterar att det är ett andligt och inte ett religiöst program men en del är noga med att poängtera att det inte är ett beteendeterapeutiskt självhjälpsprogram utan ett själsligt GUDsprogram. GUD-grejen har jag inte längre några STÖRRE problem med. Absolut kändes det obekvämt att att man ska be till gud i början men dom har ju kommit runt det där lite fiffigt genom att säga att man får definiera en högre kraft HUR man vill. Många säger att dom tänker att gud står för “Grupp utan droger” eller “Group without drunks”. Kraften i att människor samlas och hjälper varandra och att det bidrar till mental hälsa köper jag absolut. Men en oandlig lösning är alltså inte möjlig. Miniskav ändå.
- Beslöt att överlämna vår vilja och våra liv till Guds omsorg, sådan vi uppfattade Honom.
Här börjar det bli lite luddigt. Överlämna vår vilja och våra liv. Vad fan betyder det rent konkret? Gör exakt det som står i den stora blåa heliga boken från 30-talet och tänk att din egen vilja är din inre sjuka narkoman som försöker dra ner dig i fördärvet? “Ja men hur har det gått när du låtit din egen vilja styra då?” ställer dom som motfråga om man är lite motvals. Ibland helt ok ibland inte alls så bra. Det är som att man har förbrukat sin rätt till en egen vilja för att man festat för mycket.
Alla omissbrukare har väl inte heller en vilja som ALLTID styr dom i ljusa riktningar i livet? OCH: det är ju min egen vilja som fört mig till det här mötet? Är det också fel då? Eller är det guds vilja? Förvirring. Min egen vilja har ju gjort mig till den jag är OCKSÅ? På gott och ont förstås men inte BARA ont?
Kontentan är i alla fall: krossa din egen vilja och ersätt den med andlig vilja.
Frågorna lyder: Är du villig att göra vad som helst för att bli nykter och drogfri? Är du öppen för att det finns eller KAN finnas en makt större än dig själv? Erkänner du dig maktlös? Svarar du ja på dessa kan du jobba vidare i stegen. Annars kan du fortsätta gå på möten och lyssna på hur folk tjatar om att du måste ta en sponsor och göra stegen. Annars blir du aldrig fri. Jag sa ja när jag började i programmet förra hösten men jag är inte helt övertygad om att jag verkligen på riktigt var ärlig mot mig själv.
Here’s why:
I dessa rum gör man ingen skillnad på sinnesförändrande substanser. HAR man den här sjukdomen spelar det ingen roll om det handlar om en spliff, ett glas, en lina, opiater, E, lustgas eller benzo. Jag känner inte igen mig i detta. Jag har aldrig inte kunnat sluta dricka när jag vill. Jag tycker inte alkoholruset är SÅ bra. Därför vill jag alltid upp en våning till när jag dricker.
Jag har aldrig gillat gräs och enda gången jag testade benzo (och drack) blev jag introvert,trött och vresig. När jag tar kokain blir jag däremot maktlös. Jag tappar jag kontrollen över hur mycket jag tar. Jag kör på tills påsen är slut även om det bara är jag och gaytwinks.com som sällskap kockan 09:30 på morgonen. Det har jag inga problem med att erkänna för jag har sett det och jag vuxit upp med det och jag hatar det.
Deras definition av beroendesjukdomen skiljer sig kanske lite från sjukvårdens? Man delar upp den i tre delar:
- En mental besatthet: Man tänker på sprit eller droger konstant.
- En fysisk allergi: När man får i sig skiten får man en onormal reaktion och kan inte själv bestämma när man ska sluta.
- En själslig bristsjukdom: Man har något slags hål i hjärtat som man försöker fylla med substanser. Detta kan vara endast fyllas med ett andligt uppvaknande. Det är egentligen inte substanserna som är problemet utan det är ett symptom på det underliggande pisset som vi flyr ifrån när vi brukar.
Jag skriver under på 2 och 3. När det kommer till ladd och i viss mån E, men inte till andra substanser. Jag går inte runt och tänker på ladd hela tiden men när jag väl börjat kan jag inte sluta och ja, jag skulle väl absolut kunna bli ansiktet utåt för hål i bröstet.
Det som skaver lite för mig är väl att jag inte känner igen mig helt i deras problemformulering och jag kan ibland tycka att deras synsätt är svartvitt och aningen förenklat? Men jag också att är man i dom där rummen tillräckligt länge låter allt dom säger till slut rimligt och man vill ju som människa alltid passa in i gruppen först och främst. Så man (jag) undviker att lyfta funderingar som inte följer gruppens tänk. Men sen när/om man kommer ut och träffar andra människor kan det börja skava rätt ordentlig när man pratar om det här.
Jag förstår att “stora boken” och programmet skapades i 30-talets USA och eftersom det förts vidare typ helt oförändrat är det väldigt färgat av den tidsåldern och den kunskap som fanns att tillgå då. Men att vägra ta in nånting annat på ämnet som kanske framkommit de senaste 80 åren känns ibland nästan lite antiintellektuellt.
Men även om man inte känner igen sig EXAKT till 100% i deras formulering av beroende och kan skriva under på allt dom säger kan man ju ha ett problematiskt beteende man VILL förändra? Men det kanske inte är där man ska vara i det läget? Detta får mig att fundera på om jag kanske skulle vara mer behjälpt av någon annan lösning där man inte måste underkasta sig en världsbild man egentligen inte riktigt tror på.
LITE som att man vill lära sig mer om geologi och den grupp (som är gratis) som kan lära en allt om geologi också är övertygad om att jorden är PLATT och för att få vara med och lära sig mer om tellus måste man skriva under på det först.
Det finns också en stämning som är att 12-stegsprogrammet är den ENDA lösningen för en långsiktig nykterhet. Alla som blivit nyktra på andra håll är typ inte sjuka på riktigt. För är man alkoholist eller narkoman på RIKTIGT är det BARA 12-steg och ett andligt uppvaknande som funkar. Man kan inte bara SLUTA punda. Man måste hitta nåt ANNAT. Vad? You guessed it. G. U. D.
Frågan man också KAN ställa sig är givetvis om det spelar SÅ stor roll om man köper hela konceptet till en början eller om det hjälper att gå dit ändå och bara GÖRA det som föreslås? Bara hamra in att allt dom säger är rätt och att alla invändningar man själv har är fel? I rummet presenteras en andlig vilja. Din egen är sjuk och ska motarbetas. Köp det bara.
Man ska hålla käften, böja på nacken och göra exakt som man blir tillsagd och ett av mina problem är att jag har svårt för det. Det kanske är mitt största problem? Min fobi för auktoriteter. Jag kanske bara måste släppa det?
För även om man inte fattar HUR det funkar kanske det funkar? Som knark? Jag fattar ju inte exakt vad som händer är jag tar E eller kola men ATT det funkar, det vet jag ju. Man kanske också KAN banka in budskapet? Till slut blir man kanske hjärntvättad? In a good way. Jag kanske bara gav upp för tidigt? Vi får se.
Tack för att du delar med dig av fett intressanta tankar om programmet som man ofta inte hör.
Hej Fredrik,
Jag är sedan ett år helt nykter från allt. Och det är väldigt viktigt att våga inse att man inte kan hantera alkoholen för att kunna motstå det andra. Börjar man tumma på principerna och dricker alkohol (men inte tar droger) så kommer du (som du redan erfarit) börja tumma på att inte ta droger också.
Oavsett vad 12-stegs programmet säger så är detta något jag enligt egen erfarenhet kallar för ”hård fakta”.
Så för din egen skull: sluta drick och sluta umgås med folk som dricker och knarkar. Jag har lyssnat på din podd och du slår mig som en kreativ, smart och rolig person. Det enda som verkar förstöra det för dig är att du känner ett behov att ändra på den fina personen du redan är. Sluta upp med det på en gång och gör som många andra och lev ett nyktert liv.
Det kommer att gå bra för dig.
Kram
/Erik
Kanske svårt att jobba i mediasverige om man ska sluta umgås med alla.
Har samma erfarenhet. Det är i fyllan jag blir riktigt sugen på tjack och nedsatt impulskontroll och omdöme i det läget känns alldeles för riskabelt för mig.
Kan också relatera att jag är maktlös inför drogen, dvs när jag väl börjar kommer det för eller senare också spåra ur.
12-steg är inget för mig, dock. Hade jag behövt behandlingsprogram så hade jag försökt hitta något KBT-baserat
Hej!
Jag är en relativt nyutexaminerad psykolog och tänkte dela mina spontana tankar från din beskrivning av 12-stegsprogrammet.
Fokuseringen på det andliga är smart, och på ett vis är de längre komna än sjukvården som mest fokuserar på det mer konkreta.
Vi människor befinner oss i en märklig situation där hjärnan och tankarna är kapabla till komplexitet som får oss att känna oss som halvgudar, samtidigt som vi är fast i kroppar som är hopplöst primitiva, som sakta sönderfaller och kommer så småningom ätas upp av likmaskar. För att hantera detta har vi byggt en symbolisk verklighet – kulturen – där vi kan leva ut olika hjälteprojekt och hitta mening. Vissa lyckas och är nöjda, andra är mindre nöjda och kan då ta till diverse strategier för att hantera detta, exempelvis sprit och ladd.
Tricket för att släppa detta behov är att sträcka sig mot ett mer abstrakt ”bortom”, och det är där gud kommer in i bilden. Vi lever ju alla delvis i en symbolisk värld, och frågan är på vilken nivå av illusion man mår bäst av.
På 30-talet var det mer självklart att andlighet från de organiserade religionerna var det mest sofistikerade ”bortomet” man kunde sträcka sig mot. Idag är det inte lika självklart. Vilket ger oss möjlighet att hitta något annat. Kanske är det klimatkrisen. Kanske är det genom att skriva krönikor för nöjesguiden. Kanske är det genom att läsa på handels och bli hedgefondmäklare. Huvudsaken är att det ger tillräcklig djup mening för en att acceptera tillvaron som den är.
Väldigt klokt och tänkvärt även om jag har svårt att ställa mig bakom allt vad hedgefonder och Handels heter (till och med i hypotetisk exempelform)^^
Stort tack för denna insikt. Extremt klokt. Fick mig verkligen att börja fundera på om det inte skulle behövas 12-stegs-liknande program där ”bortom” kan få vara annat än GUD, som du är inne på. T.ex: intressen, umgänge av olika slag, eller karriärsrelaterade saker.
Blir så frustrerad.. eller arg.. eller kanske mest ledsen när jag läser det här. Att ifrågasätta 12-stegprogrammet är helt befängt och ett tydligt tecken på att du kanske inte är redo än. Kanske måste ner i skiten lite till? Jag har levt med en alkoholist/narkoman i snart 10 år.. vi kraschade många gånger, men alldeles för sällan för att förstå hur illa det egentligen var. Men det brukar bli tydligare i en tvåsamhet.. att man inte kan hålla det man lovat och att man har ett sjukt ego. Sveken blev egentligen inte större i själva situationerna men brutalare pga överenskommelser. Trots två barn så hamnade han i sitt egoistiska mönster och i den vidriga flykten. Han gick på några möten men 12-stegsprogrammet var ingenting för honom osv. Inte förrän den värsta kraschen kom några år senare så gick han dit, till CA, helhjärtat med öppna armar, skaffade sponsor (viktigaste!!!) och började programmet – till en början med en del ifrågasättanden kring ”gud” mm. MEN jävlar vad det hände mycket sen. Jag har inte kunnat sätta fingret på vad det är som gör att det är tortyr att leva med en alkoholist/narkoman.. för det här är ingen som berusar sig varken ofta eller hemma, inte blir han våldsam heller.. men det är en känsla som att man alltid kommer i andra hand.. Hur som helst; jag som anhörig kan intyga som alla andra som gjort 12-stegprogrammet att det är ett extremt effektivt och bra sätt. Det är ett livsstilsprogram som jag tror att dom flesta hade mått bra av och kunnat leva sundare med, bli mer empatisk, hantera tvåsamhet eller familj osv. Gemenskapen på CA är dessutom fantastisk, men det inser man nog inte förrän man är där HELHJÄRTAT. Heja dig och hoppas du landar där ordentligt! Och för att knyta ihop min reaktion så är det så jävla lätt att du smittar av dig med din negativitet till programmet istället för att rädda liv genom att få dit fler.. det är redan så jävla svårt för en sjuk person att öppna armarna helt innan man är nere i den djupaste skiten och kanske förlorat nära och kära.. eller annat som gör det värt att leva..
Jag har varit drogfri i strax 2,5 år och skriver under på det mesta Fredrik skriver ang. NA.
Det finns inte en lösning som funkar för alla, det är väldigt naivt att tro att AA/NA inte skulle kunna ifrågasättas och kritiseras. Att du tar det så hårt bekräftar ännu mer mina för omsr kring gemenskapen.
Huvudsaken är att man hittar sin väg till drogfrihet, den behöver inte vara som alla andras för att fungera. För mig har rätt medicin, beroendeenheten och sju helvetes jävla mycket kbt varit lösningen. Varken din eller min väg är bättre än någon annans, det räcker att den fungerar för en själv.
Varken Fredrik eller jag skrev om NA eller AA. Utan om CA. Och självklart finns det olika sätt men om du läste det jag skrev så tycker jag att det är ledsamt att klanka ner på programmet här. Ett program som för så många varit sista utvägen.. och framför allt kan vara den sista utvägen.. och det sista man behöver är ifrågasättandet för det är sjukdomen så duktig på att göra ändå – ifrågasätta allt som är en väg att tillfriskna. CA är lösningsorienterat och är en bra plats för att hitta en fin gemenskap och förståelse.. 12-stegsprogrammet kan man jobba i på olika sätt – utifrån vad som passar en själv. Det viktiga är att försöka vara öppen, resten brukar sponsorn vara duktig på att vägleda en i.
Tur harmbönen finns då om du blir så provocerad.
Har du ens läst den stora boken???? Please ifrågasätt inte något som har räddat andras liv i årtionden!!!! Så jävla klassiskt när man fortf inte riktigt ”är där”.. och så dumt att smitta av sig det här till andra som kanske istället bara behöver höra hur jävla bra det kan funka.
Jag har varit drogfri i 2 år. Det huvudsakliga stödet fick jag från psykiatrins öppenvård, där jag gick på regelbundna besök hos sjuksköterska, lämnade urinprov och fick gå en kurs i återfallsprevention. Därigenom fick jag stöd och hjälp att skaffa verktyg för att hålla mig drogfri, det var väldigt konkret.
Jag har också gått på NA-möten en period. Jag håller med om att det är en väldigt fin och varm stämning på mötena och att man alltid är välkommen där. Men jag kände mig också lite utanför, för jag har samma frågor som Söderholm. Jag tror inte på Gud, jag kan inte ta till mig de andliga aspekterna av programmet. Jag är inte heller så säker på nyttan med att bara sitta och prata och prata om sina olika bekymmer – det blir liksom lätt ett ältande bara, utan några förslag på hur man ska gå vidare. Jag är inte säker på att programmet hade hjälpt mig att bli drogfri om jag sökt mig dit först av allt och inte till beroendevården.
Jag säger inte att 12-stegsprogrammet är helt värdelöst, inte alls. Uppenbarligen hjälper det väldigt många och det har många goda kvaliteter och fördelar. Det jag vill säga är att det inte passar för alla. Att lägga skulden på den som är bättre hjälpt av något annat, genom att säga att ” det är dig det är fel på om inte programmet funkar för dig, för programmet är ofelbart”, det är vanskligt och ärligt talat lite sekteristiskt.
NA är mycket ältande. CA är bara lösningsorienterat och inget ältande alls. Tror man kan arbeta kring programmet på det sätt som passar en själv men med samma grund. Jag tycker bara att det är fel att i ett sånt här forum ifrågasätta programmet och dom möten som faktiskt vem som helst, när som helst kan dyka upp på.. dom flesta andra alternativ kräver bra mycket mer.
Testa harmbönen?
Hej Fredrik! Jag har varit nykter i drygt två år och gått på AA-möten till och från under tiden (första året under ”tvång” från mitt behandlingshem, sedan fortsatt självmant) och ifrågasatt både mötena, stegen och mig själv otaliga gånger under tiden. Har dock svårt att relatera till din tolkning av vissa av stegen, texterna och begreppen så skulle gärna vilja berätta hur jag ser på några av sakerna du nämner. Många av texterna ÄR luddiga och kan kännas förlegade men grundbudskapen är bevisligen till stor nytta för många.
För mig är maktlöshet inte ett sätt att skylla ifrån sig, för mig innebär det att mitt beroende blivit så starkt att jag inte längre är kapabel att ta de rationella beslut som stämmer över med mina egentliga ”nyktra” värderingar trots återkommande konsekvenser för mig själv och min omgivning. Det betyder inte att jag inte hade något val eller egen vilja utan att jag blivit så pass sjuk i mitt beroende att det inte bara räcker med att rycka upp mig eller säga åt mig själv på skarpen. Därav behövde jag ta in hjälp utifrån och börja lyssna på andra, friskare röster som varit i samma situation men tagit sig ur och byggt upp något nytt.
Att lämna över sin vilja och sitt liv till Guds omsorg var en mening jag länge hade svårt för och till viss del även inte är helt kompis med idag men jag försöker tänka på det som att jag inte ska fastna så jävla mycket i mitt eget huvud när alkisdelen av min hjärna sätter igång utan försöka vända mig utanför mig själv istället. Det är för mig inte samma sak som att bli ett viljelöst offer eller släppa kontrollen över mitt liv, tvärtom är det att ge mig en chans att återta kontrollen när det börjar svaja för är det nånting som är total kontrollförlust för mig är det att supa. Och supa för mig var 100% egenvilja, egocentrism och självömkande.
Och så mental besatthet: för mig är det inte heller att jag går runt och konstant tänker på alkohol, speciellt inte nu när jag varit nykter ett tag. För mig är det mer ett tunnelseende som uppstår när jag dricker eller snart ska börja dricka som gör att jag inte vill eller ens överväger faktorer som skulle varit viktiga för mig i ett nyktert och klarsynt läge. Och när den besattheten kickar in kan jag gå rätt långt och göra rätt mycket för att få fortsätta dricka, få tag på mer sprit och se till att ingen ska komma emellan och sabba mina planer. Det betyder inte att jag tänkte på alkohol 24/7 ens när jag var som mest aktiv men när tankarna väl fanns där överskuggade de det mesta annat.
Vet inte om vi bara har väldigt olika erfarenheter av möten och programmet. Har personligen aldrig känt mig tvungen till att göra nånting i AA varken från andra medlemmar eller min sponsor, i Hur det fungerar nämns ju till och med att stegen är ett förslag för tillfrisknande – inga regler eller paragrafer varje enskild medlem måste följa till punkt och pricka för att få vara med. Jag behöver fortfarande öva som fan på att vara ödmjuk och ickedömande både mot mig själv och andra och det har åtminstone funkat för mig hittills. Hoppas du hittar en väg som funkar för dig. Ta hand om dig så länge.
Bra nyanserat!
Alltid lite knepigt när man drar förhastade slutsatser om 12-steg (jag är medicinskt utbildad, dock ej neurolog).
Steg 1, om maktlöshet, handlar om att stimuleringen från känslocentrat är så mycket starkare så att den överskuggar den kognitiva delen i frontalloben. Det innebär att det inte hjälper att ”tänka rätt” så länge du har en överreaktion från hippocampus. Så ja – du blir maktlös. Därför behöver man träna upp den kognitiva delen (med KBT eller 12-steg, även viss beteendeterapi) så att den agerar som en motpol till det som betecknas som ”craving” eller drog-/alkoholsug alternativt ”post withdrawal syndrome”.
För mig är 12-steg en elegant stöld av många idéer/teorier/behandlingar. Det går i princip att påvisa varje steg i modern forskning, psykologi som neurologi. Nu nöjer jag mig med bara steg 1. Och det är bara steg 12 som inte är intressant rent formellt.
Hej Fredrik.
Tack för dina tankar och ord. Just idag behövde jag få veta åtrån mer brottas med detta 12 stegsprogrammet som jag nu jobbat med tillsammans med sponsor. Gått egenom de 12 stegen. Sitter på dagliga zoom möten och ibland fysiska möten. En del bra en del sämre. Men VARFÖR ifrågasätter jag programmet. Är det fel på mig? Är jag rädd för förändringar? Vill jag inte tro? Rent mentalt begriper jag att många blivit nyktra tillsammans i gemenskapen men varför känner just jag mig hjärntvättad och misstror samt snuddar vid sekt tanken. Jag e ju för fan nykter……..
Tack för inlägget! Jag har exakt samma problem/tankar.
Jag har så svårt att ta till mig stegen och det ovetenskapliga och att man bara ska köpa det. Det handlar om gemenskap och i den ska man hitta avhållsamheten och nykterhet. Och det är värme och härligt i gemenskapen, men om man som jag har svåra tillitsproblem och tycker det är svinjobbigt att träffa människor så blir det svårt.
Jag har så stora problem med sektliknande fenomen, föråldriga ovetenskapliga skrivelser. Jag har den största respekt och glädje för de som detta funkar för. Med hela min själ och hjärta. Men för oss som detta inte funkar för då?
Det finns ju en grundorsak till varför man började självmedicinera. Den måste ju adresseras. Sen att vara nykter över tid hjälper ju att bli fri det fysiska beroendet så klart, men grundorsaken måste lösas och det gör ju inte AA.
Jag har varit på så många konstiga möten där mötesledarna i princip slagit bibeln i huvet på mig och där går min gräns.
Jag är inte religiös och kommer aldrig att bli. Andlig är jag då jag är kreativ och behöver ha kontakt med mig själv för att skapa