Historien om när en hardcorehatare åkte på hardcorefestival

3:28 5 Maj 2015

Mosh under svenska hardcorebandet The Hammer.

Jag var på mitt livs första hardcorefestival förra helgen. Om det hade jag nästan räknat med att behöva skriva en riktigt Vice-ig, raljant, hånfull text. Men det blev inte så.

Vad ni måste veta är att jag aldrig har lyssnat på hardcore i hela mitt liv, aldrig har varit på en hardcorespelning, knappt ens har träffat någon som har med hardcore att göra. Sen råkade jag bli ihop med ett hardcore-fan, och sen råkade jag lova att följa med när hans kompisar anordnade en hardcorefestival i Eskilstuna vid namn Alive & Well. Jag var livrädd i veckor innan. Förväntades jag ”mosha”? Skulle jag bli lynchad om jag tog en cigg? Hur skulle jag stå ut med den sanslöst dåliga musiken?

När vi kliver ur bilen vid Balsta Musikslott i Eskilstuna, där Kent en gång för trehundra år sen hade sin replokal, ser jag mig omkring i vild panik. Vad jag ser? Otaliga personer i luvtröjor, skägg, sneakers, kepsar, glasögon, snagg, bandtröjor. De ser inte så konstiga ut (förutom att många killar envisas med att ha på sig knälånga camoshorts). Jag tänker att jag kanske överlever, trots allt. Sen börjar banden.

Miles Ahead.

Den första gruppen som spelar, ett av två band med kvinnlig sångare av de femton som spelar på festivalen totalt, heter Miles Ahead. Mellan låtarna – som jag ärligt talat inte kan säga så mycket om, jag kan än så länge ingenting om hardcore, det låter bara som oljud i mina ovana öron – tar hon upp diverse hjärtefrågor: feminism, djurrätt, antirasism, socialism. Det är så gulligt och fint att resten av kvällen liksom flyter förbi i en dimma av veganska milkshakes och den märkliga dans hardcorefans dansar, så kallat ”moshande”.

En studie i mosh.

Jag skulle vilja stanna vid detta moshande. Det är nästintill omöjligt att beskriva för någon som aldrig har sett det, och ingen som inte har varit på hardcorespelning kan omöjligt ha sett något liknande. I ena sekunden rusar man blint emot varandra, för att i nästa övergå till något som liknar ett sorts stampande i golvet, med ett ben i taget och samtidigt som man slänger med armarna, för att sen kasta sig upp på sina kompisar och bäras över publiken av deras blåmärkta armar. Sen ramlar man ner på golvet. Sen börjar man om igen.

Hardcorescenen, åtminstone den svenska, präglas av straight edge-rörelsen. Festivalen är som en naturlig följd av detta ”drogfri”, alkoholfri, vegansk och smått skräckinjagande. Det är därför jag var rädd för tidigare nämnda ciggutskällning, men jag ser ingen tjära och inga fjädrar under hela helgen. Och det är på sätt och vis en lättnad att ingen dricker, för trots den onekliga fina stämningen är testosteronnivåerna höga. Alkohol hade kunnat utlösa, ni vet, sånt som alkohol brukar utlösa, och det är behagligt att slippa oroa sig.

Lowest Creature.

Jag har sett en kille kasta sig upp i omgivningens händer och tappa sin bruna mössa i processen, varpå fem oroliga killar runtom organiserat plockar upp den och skickar den genom publiken tillbaka till honom. Jag har sett en annan kille falla handlöst rakt in i ett bord med bandtröjor, resa sig upp, borsta av sig, och noggrant rätta till tröjorna igen. Det är inte ocoolt att ha öronproppar. Överlag är det så otroligt sympatiskt, alltihop, att det är svårt att inte tycka om hela scenen, trots märkligt dansande och camoshorts.

Och det är så det slutar. Ett av de sista band som spelar heter xRepentancex och är närmast att betrakta som en sorts undergenre till hardcore kallad hardline*, som – i motsats till hardcorescenen i övrigt – förespråkar pro-life och en sorts tweakad islamism. Det är förstås mindre sympatiskt. Allt inom hardcorescenen är inte perfekt, långt därifrån, men om jag väljer att inte se hardline som representativt för hardcore är jag närmast att betrakta som omvänd. Jag har stått ut med fjorton enskilda spelningar – nej, inte stått ut, jag har faktiskt nästan tyckt att de är behagliga.

Jag moshar inte på den femtonde och sista spelningen. Men jag kommer på mig själv med att röra huvudet fram och tillbaka, nästan omärkligt, i takt med musiken.

***Sen detta skrevs har otaliga mer kunniga hardcorepersoner än jag – som alltså inte kan någonting om hardcore – påpekat att de absolut inte ser xRepentancex som ett hardlineband. Personligen tycker jag att vissa saker verkar, vad ska vi säga, påminna, men jag vet som sagt ingenting. Det är så svårt att höra vad de sjunger om, ni vet. Förlåt för misstag! Snälla sluta bråka om mig i olika hardcoregrupper på Facebook! Jag kommer inte våga komma nästa år!

2 kommentarer | “Historien om när en hardcorehatare åkte på hardcorefestival”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Herman Vse skriver:

    Grymt skrivet! Var själv på festivalen, bästa helgen på länge!
    Tänkte bara säga att xRepentancex inte alls är hardline. Det är vegan straight edge, som är i stort sett samma sak, förutom pro-life och homofobi-tramset.
    Tack!

  2. Emma skriver:

    Tack för positiv feedback på Miles ahead. Det blir jag glad av!

    Vill tillägga att xRepentancex inte är ett hardline band och har aldrig varit. De är ett vegan straight edge metal/hardcore band. Absolut inte Pro-life, absolut inte emot hbtq. Ett hardline band skulle aldrig få bli bokat i hardcorescenen i Sverige.

    MVH!
    Emma

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp

Andra bloggar

Mest läst på NG

Mest läst på NG
Tillbaka
Mer inlägg