Har grov PMS. Känslorna utanpå kroppen bokstavligen talat. Cyklade till podinspelningen och så började det snöa, sen fastnade jag med min byxa i cykelkedjan och kom inte loss på 10 minuter. Så jag började grina på öppen gata förstås.
Efter dokumentären om Josefin Nilsson har jag haft ett pyrande mörker inom mig. Kom över twittertrådar från kvinnor som blivit misshandlade av sina män och under lunchen idag blev jag riktigt yr i huvudet av tanken på det män utsätter kvinnor för.
Jag mår så jävla dåligt av att tänka på hur makt missbrukas och hur vi lever i ett land med överfulla skyddande boenden där kvinnor och barn tvingas gömma sig från män som säger sig älska dem. Hur män kan begå så fasansfulla handlingar och fortsätta ha en plats i det offentliga samtalet.
Hur vi som samhälle blundar, accepterar och låter bli att ifrågasätta.
Jag blir galen av ilska. Jag vill springa ut på gatorna och vråla. Jag vill ha ett vapen och mörda männen som gör så här. Kroppen känns nästan tung av sorg. Sorg över Josefin och kvinnor som levt och lever som henne. Där män släckt ljuset för en, dragit undan mattan och fått en att tvivla på om man ens har en plats i det här livet.
Jag är trött på att försöka förstå och hitta svar på varför. Jag hatar de här männen. Det gör jag verkligen. Jag hatar hur de får fortsätta ta ljuset och livet ur kvinnor. Hur de tillåts göra det. För att de helt enkelt kan.
Vi måste sluta tillåta dem.
Bland annat det pratar jag om i veckans pod som kom ut idag.
Såg dokumentären igår och började fullkomligt hulkgråta. Är så jävla trött och less på det här samhället, less på att män får göra vad de vill och aldrig straffas för det. En får höra om alla dessa fruktansvärda historier, samtidigt som en man på bussen säger ”det finns alltid två sidor av myntet, vi vet inte vad hon hade gjort”. Igen, slungas man tillbaka, ifrågasätts och blir inte trodd på. Vad ska krävas för att samhället ska reagera? För att alla ska tro på dessa offer? Att kvinnor dör räcker ju inte. Att misshandlande kvinnor med fullständiga bevis i rätten inte ens blir trodda på. Fan jag orkar inte.
Jaa, idag frågade jag en manlig kollega om han hade sett dokumentären och han svarade ”vem är det?”. Kände hur jag började koka inombords för det här händer JÄMT. Kvinnor misshandlas och dödas av män. Vilka är det som hörs i manifestationer? Kvinnor. NÄR ska männen börja ta ansvar? Varför visar inte min kollega någon empati eller intresse?
FAst att bli arg på någon för att den inte vet vem det är känns ju inte helt logiskt. Jag är kvinna och visste inte alls vem hon var och har inte sett dokumentären (än). Betyder inte att jag inte bryr mig eller att jag inte har empati.
Såg också och grät, Josefin var så underbar och så talangfull och är ju nu död pga en jävla psykopat. Hon finns inte mer men han får fortsätta vara i den här världen och bli hyllad och prisad. Får kväljningar och blir också så otroligt arg.
Såg dokumentären igår och lyssnade på podden idag. Blev väldigt rörd över det du sa, väldigt konkret och så himla sant
Du formulerade dig så bra och respektfullt i podden i dag! Kan du inte publicera den så den når fler? 🙏🏻