Fick den här kommentaren i mitt kommentarsfält ikväll:
>Hanna och alla kloka i kommentarerna!
Blev lämnad av min sambo a.k.a min livs kärlek för en månad sedan. Han träffade en annan och mitt liv blev ett mörker.
Hur träffar jag nytt folk? Nya killar? Ny partner?
Umgås inte naturligt i ett sammanhang där andra män av ”min typ” finns. Och alla är i princip upptagna…
Har få vänner kvar och känner mig ensammast i världen. Min sambo var perfektion i mina ögon på alla sätt, och jag älskar honom och hans familj och vänner fortfarande vilket äter upp mig inuti.
Någon som varit med om liknande? Hur går man vidare? Hur hittar man någon ny? Kommer man över sorgen.
Kram<
Jag kan bara i fantasin föreställa mig det där avgrundsdjupa hålet som öppnas under fötterna när den man älskar och vill leva med inte längre vill vara med en. Det finns ju trots allt tusentals filmer, låtar, böcker och andra berättelser i ämnet och vittnesmål om att andra är med om samma sak. Överallt i världen och närsomhelst i historien.
Men det blir bättre, men måste nog vara riktigt vidrigt ett tag.
Vad fint det vore om någon annan här i mina kommentarer som gått igenom liknande grej ville ge konkreta tips eller dela med sig av sin mejladress? <3
Det här får ju mitt jävla hjärta att brista. Är så himla rädd för att min pojkvän ska göra slut av nån orsak?? Vet ej varför, har kanske en dålig period.
Hur som helst, grät konstant i 3 dygn då vi tog slut med mitt ex. Sov inget och åt typ två skedar gröt per dag pga ingen aptit. Åkte till en annan stad och träffade mina vänner, drack bort mina sorger och hånglade som om alla jag mötte varit Jake Gyllenhaal. Mitt tips till dig är att greppa tag i vem som helst nära dig och hitta på saker och släppa hämningarna. Det funkade för mig. Men ärligt talat vet jag ju inte om det skulle fungera för typ mig igen.
Har inte varit med om samma sak, men all kärlek i hela världen till dig <3 Delar med mig av mina topp-låtar från min fuck you-lista.
https://open.spotify.com/track/1jI1aLmm5HTwiMtvsbwDJw
https://open.spotify.com/track/6UJbhZER5yrbaAG66rrr4Z
https://open.spotify.com/track/3W10SlKHowI221DSeMqnjp
Och sen, när du varit arg och sådär, då spelar du denna på högsta volym som en eloge till dig själv och sjunger med:
https://open.spotify.com/track/1FsH6OZCKLWbBgqj8JcCvO
Nu kommer ett mega-långt svar, men jag känner väldigt mycket igen mig i det du beskriver.
Mitt ”life-hack” när jag var i den situationen (för nästan 2 år sen) var att gå till vårdscentralen, säga att jag inte kunde sova eller jobba pga ledsen. För då kommer det magiskt en remiss till en terapeut. 10 ggr för 100kr/gång. Men, det viktigaste här för mig var följande: jag väntade med att gå och få remissen i nästan 6 mån.
Landade i uppbrottet på egen hand, träffade bara mina bästa kompisar, ältade vad som hänt 1000 gånger, började träna fyra gånger i veckan och levde typ som en eremit. Sen, när jag inte längre var ledsen över relationen som gått sönder, gick jag till en jättejobbig kbt-terapeut som frågade saker som ”varför ringer du inte bara folk du inte pratat med på 5 år?” och sånt. Det gav mig väldigt mycket att få jobba framåt med terapeuten, vi pratade om hur jag ville att mitt liv skulle se ut och vad jag kunde göra för att nå dit, istället för att diskutera uppbrottet.
Den där perioden innan jag gick dit är ytterst individuell, vill du gå ut och hångla eller ligga så GÖR DET! Eller ligg hemma och pilla dig i naveln och gråt. Allt är tillåtet i sorg. Men när du mer känner att livet är skit i största allmänhet än att livet är skit för att han är en skit, då ska du gå till vårdscentralen. Överdriv om du inte mår så dåligt och gråt mycket – det är det som funkar.
Denna lista säger allt!
http://egoinas.se/?p=26425
❤️
Älsk, det har bara gått en månad. Gråt, skrik, ut och spring eller gå på gym och träna skiten ur dig bara för att rensa ur allt du bär på inom dig, Det måste få ta sin tid. Du är inte redo att träffa någon ny efter bara en månad. Lär dig att trivas med att vara själv först. Sen, bästa tipset: ut och res. kanske t.o.m en organiserad resa i grupp, för att se världen och du kommer att se hur relativt allt är. Det kommer att gå över: jag lovar.
Hej!
Ush jag har också varit med om detta!
Men hallå! När den värsta sorgen lagt sig lite och om det, som för mig, går över i ilska har jag en lista på superbra böcker som kan få en att bli lite mer ”men hallå behöööver en verkligen en tvåsamhetsrelation för att vara lycklig här i livet!?”
Svaret är naturligtvis NEJ! Även då jag helt och till fullo förstår vad du går igenom just nu!
Så även ifall det känns långt bort så finns det så mycket att leva för som inte nödvändigtvis måste innebära en partner. Häng inte upp din lycka på en annan person häng upp den på dig själv! Och framförallt, häng inte upp ditt VÄRDE på en tvåsamhetsrelation. För när en blir lämnad eller när en relation tar slut är relationen eller du som människa inte misslyckad! Det är bara så att i vissa perioder i livet passar det utmärkt att dela sitt liv med något och ibland inte – precis som att ibland har en perioder där en har massa lust och får massa ur en vänrelation som ibland ( på grund av att en utvecklas) kanske tar slut och en slutar att umgås med den vännen
Här är alltså lite peppig litteratur som i stunder som dessa kanske kan peppa en att hänga upp sin lycka på livet självt!
– Happy Happy av Maria Sveland
– Prins Charles Känsla av Liv Strömqvist
– Kunskapens frukt av Liv Strömqvist
– En liten handbok i Konsten att vara lesbisk av Mian Lodalen
– Bitterfittan av Maria Sveland
– Why we should all be femimists av Chimamanda Ngozi ( finns även som Ted Talks)
Jag vill även tipsa om att läsa och se filmer som handlar om vänskap och systrarskap generellt och inte massa jävla kärleksfilmer som ger oss så sjuka ideal om vad kärleken är för något. Det finns så mycket olika slags kärlek som ger en precis lika mycket lycka (om inte mer) då dessa inte är så sköra som tvåsamhetskärleken (Suffragetterna till exempel… Eller Pride! Filmer som är så himla superfina!)
Hoppas du hittar dig själv och din livslust snart igen! Världen behöver dig!
Kramar
Ett tips är att skaffa Tinder, du behöver inte träffa någon eller ens skriva till någon.
Jag använde Tinder aktivt efter ett uppbrott bara för att få lite bekräftelse. Drömde mig bort kring alla matchningar och fick tillbaka en självkänsla som låg ganska långt in.
Nu använder jag tinder som ett dejtingverktyg.
Har inte varit med om samma sak, men jag vet att det finns en fantastisk blogg som skrevs av en tjej som gick igenom samma sak. Hon beskriver den där avgrundsdjupa, att inte kunna sova i deras lägenhet, och hur allt långsamt blev bättre. Bloggen heter trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se verkligen ett tips. Läs från början. Hoppas att du mår bättre snart
Fantastiskt ärlig blogg att läsa när man själv upplever/har upplevt samma. Säger precis som personen som skrev tipset, läs från början! Kram, det blir bättre <3 jag lovar!
Var med om samma sak bara det att det var jag som gjorde slut. Inte för att jag inte älskade honom utan för att han fick mig att må dåligt (många skulle nog klassa hans beteende som psykisk misshandel).
I alla fall. För att rädda mig själv förlorade jag personen som jag älskade mest av allt, hans underbara familj som var min extrafamilj när min egen familj var trasig samt vårt gemensamma umgänge.
1,5 år senare mår jag helt okej enligt sviterna av hans beteende, men jag kom över honom för lite mer än ett halvår sen. Min poäng är att – man kommer över det. Man mår vidrigt rätt ofta men det är bara att stå ut. Gör allt som du mår bra av. Jag umgicks mycket med de vännerna jag hade kvar, gick ut och festade, blev full, hånglade med andra killar, använde Tinder som bekräftelse, utforskade vem jag var, vad tyckte jag om utöver honom? Gick i vackra trädgårdar, blev kliad på ryggen av mormor, bakade massa, stickade, köpte ett nytt nagellack i veckan och målade nagellack varje dag etc etc etc.
Ovanstående var saker som jag behövde för att komma över honom. Alkohol och hångla med andra killar är kanske inte det bästa för alla, men jag har aldrig druckit särskilt mycket alkohol och har väldigt bra kontroll över mig själv när jag gör det så det fungerade fint för mig. Om man vet med sig att en själv + alkohol + dåligt mående inte är bästa kombinationen ska man kanske skippa det då.
Hoppas något av detta hjälpte!
Hej!
Får så ont i hjärtat av att läsa detta, för det ligger så nära. Han jag älskade mest av allt krossade mitt hjärta för 2 månader sen. Det är det värsta jag varit med om. Inte bara själva uppbrottet utan att förlora allt det där man har levt med så länge. Hans familj, vår trygghet, hans varma famn, sin bästa vän och närmaste person. Jag vill bara säga att det blir bättre. Även om du bara ser mörker just nu så kommer det komma en dag, kanske om en månad eller om 2 år när du inte tänker på honom mer. En dag kommer det inte göra så ont längre, alla låtar kommer inte handla om honom och du kommer sluta leta efter honom.
Tänk, känn efter, gråt utav helvete, slå knytnäven i kudden, skriv. Gör något för dig själv, var med kompisar, drick vin men bli inte full. Det viktigaste är att tänka på sig själv, det har i alla fall hjälpt mig mycket. Tvingade till och med några av mina vänner (som så klart också var hans) att inte skriva grattis, att inte hälsa på stan, för det enda jag vill var att han skulle må lika hemskt som jag.
Städa bort honom från ditt liv, i alla fall såhär i början. Ta bort från socialmedier och fyll flödet med andra människor. Det blir så mycket lättare då. Var med dina vänner och familj, berätta hur du känner och gråt ut. Gå till en terapeut också så du får verktyg att bearbeta sorgen.
Vill bara skicka massa styrkekramar och säga att det kommer bli bättre.
Ps. vill tipsa om Sandra Beijers inlägg ”att komma över någon” det kan hjälpa lite.
I den mest kritiska fasen, dvs när man är så ledsen att det känns som om ett äckligt mörker äter upp en så tror jag att det viktigaste är att acceptera sina egna känslor. Man har blivit lämnad av den man älskar och det räcker så! Jag tycker inte att man behöver tänka på något mer. En dag i taget, vara snäll mot sig själv genom att lägga all form av press åt sidan och tänka att det är okej att må skit. Gråt, gråt, gråt, be om hjälp, säg nej, gör det som du mår bra av i stunden. Och försöka vila i tryggheten att om det skulle bli ohållbart jobbigt så finns det hjälp att få. Att göra slut är en pina man går igenom själv, men aldrig ensam.
Åh det där hände mig i våras och det är ju ungefär det absolut vidrigaste man kan gå igenom. Tror det viktigaste är som många skriver här ovan att låta det ta sin tid. Det blir bättre! Den meningen upprepade jag för mig själv hela tiden när det kändes som att livet var slut. Stressa inte in i något nytt utan satsa på att läk ihop själv innan du rusar in i något nytt förhållande.
Jag tror det är viktigt att försöka hitta en balans mellan att göra saker som tvingar en att tänka på annat och att ibland bara tillåta sig att ligga helt ensam och tänka på det. För mig var nog det som räddade mig att jag tvingade mig själv att gå iväg till jobbet varje dag. Det var inte lätt och jag kom ofta på mig själv med att sitta på mitt kontor med tårarna rinnande, men att få komma iväg och träffa kollegorna varje dag hjälpte mig verkligen. För vissa funkar däremot det här inte alls utan de vill bara ligga hemma och kolla på tv-serier och då är det helt okej att göra det!
För mig hjälpte det att träna mycket, men även att ha många vinkvällar med kompisar. Tillåt dig att göra sånt som du kanske normalt sett inte gör – vill man dricka vin 5 kvällar i veckan så är det faktiskt helt okej att göra det under en sådan period. Jag tillät mig att gå på massage typ varje vecka och shoppa massa nya kläder utan att få dåligt samvete.
Ett sista tips är att resa iväg! Ett miljöombyte kan göra så himla stor skillnad i den situationen. Jag kände åtminstone att livet kändes betydligt ljusare när jag satt på en bistro i Paris än när jag låg hemma på vår tidigare gemensamma soffa och tittade mig runt i en lägenhet som bara var full av minnen.
Samma hände mig i fredags. Efter två och ett halvt år älskar han mig inte längre. Allting är världens mörkaste hål och jag är 100% inte säker på om jag överlever det här eller inte.
Du kommer att överleva. Jag lovar dig. Även om det inte känns så nu och kanske inte kommer göra på ett tag, men en dag kommer det att kännas bättre. Du kommer att överleva, och den dag du kommer på det kommer du även förstå att man kan överleva allt efter det. Puss och kärlek <3
Usch, det gör ont i hjärtat av att läsa detta just för att jag vet PRECIS hur det känns. Det har gått 5 år nu och jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på hur dåligt jag mådde trots att jag är jättelycklig i mitt nuvarande förhållande (som för övrigt började som ett rebound efter mitt senaste kraschade förhållande…) Jag tror att man måste acceptera att det kommer att vara ett rent helvete och göra så jävla ont ett tag, kanske ett långt tag, och att man liksom måste embracea de känslorna när de kommer och försöka distrahera sig så gott det går. Själv började jag träna och ta hand om mig själv och min kropp, i början för att jag skulle visa honom vad han gick miste om men till slut hjälpte det mig istället att inse att jag klarar mig själv och är bra som jag är. Kollade alla säsonger av Satc, gick ut och festade med mina kompisar, gjorde om min lägenhet i den stilen som jag visste att han hatade, tränade… Det blir lättare, lovar! Och när tillräckligt lång tid har gått så kommer du inse att du är glad för erfarenheten för att du lärde känna dig själv bättre.
Så himla många fina och kloka människor här inne btw!
Det gör fysiskt ont att förlora någon som varit ens största trygghet. Och det värsta är väl att det förmodligen inte är sista gången du känner så här…vilket känns sjukt äckligt när jag tänker på det?
Det absolut bästa, som fungerade (nåja) för mig i samma situation, var att tvinga mina vänner att sova hos mig jämt, dricka vin med samma vänner och snacka skit om han, hänga på Tinder i jakt på bekräftelse och att äta FAST aptiten är lika med noll. Rök också, inte för att det är så PK att tipsa om, men man känner sig lite *badass – jag bryr mig inte om nått*.
Det går över, och om det blir en nästa gång, så har du lärt dig något och då kommer du tackla det med mer superkraft. <3
Det suger, det suger så jävla mycket, det som du tvingas gå igenom just nu. Har väl egentligen inga fler tips än dom du redan fått men såhär har jag hanterat det här året när jag har gått igenom mitt breakup: accepterat att det är okej att vara destruktiv tills man inte är det längre, festat varenda helg och haft så jäkla kul, hamnat på knäppa efterfester, ringt honom mitt i natten och gråtit, hånglat, legat runt, stått vid baren och hyperventilerat när jag fått syn på honom och hans nya brud och upprepat för mig
själv: nu dör jag nu dör jag. Jag har tillåtit mig själv att göra EXAKT det jag känner för, det är viktigt att vara snäll och tillåtande mot sig själv. Jag har gråtit på hallgolvet, jag har gråtit på krogtoan, jag har gråtit på gatan, jag har gråtit jämt. Och vet du vad? Det är okej. Det är inte svagt att gråta och att sörja, det är något man måste göra.
Det kommer kännas som att du går sönder inuti, som att alla organ sprängs och som om hjärtat inte får luft. Du kanske känner att du kommer kvävas av alla känslor, av hat, av sorg, av kärlek.
Det viktigaste är att du lyssnar på dig själv, alla hanterar sorgen på olika sätt. Jag hoppas verkligen du har människor runt omkring dig som hjälper dig med det du behöver <3
Och vet du vad? Det kommer att bli bättre. Det finns fortfarande många dagar när jag tänker: kommer jag känna såhär föralltid? Kommer jag alltid att vara sönder? Men dom andra dagarna, jag är QUEEN. Jag bor i min egna lägenhet och det är jag som är queen in my castle. Det är så jäkla skönt när man inser att man lyckats bygga upp sig själv igen. Använd den här tiden till att fokusera på DIG, det är inte egoistiskt. Du är bäst och det här är hans förlust.
Lycka till med allt och kom ihåg att livet kommer tvinga dig framåt, det kommer en ny dag vare sig man vill eller inte. Det kommer bli bättre, kanske inte nu, men sen <3
Så många kloka kommentarer ovan!
Som någon tipsade läs Sandra beijers text för den hjälpte mig första tiden när ingen kunde förstå hur jag kände. I mitt fall var jag inte ledsen över just honom men att bli ensam, livet vänds ju upp och ner.
Jag blev dumpad i somras. Jag grät, grät på väg till jobbet, grät mig till sömns, grät på stan, grät i mina föräldrars armar och grät på löpturen. I en månad var det skit, jag drog från stan och kom bort från lägenheten vi bott i fyra år tillsammans.
Jag mår fyra månader senare förvånansvärt bra, vissa dagar är jag ensammast i världen men andra känner jag mig oövervinlig.
Mina tips är: gör allt du känner för. Lev som om det inte fanns en morgondag så länge du vill. Ät nostalgimat till middag (åt i början bara polarbröd med smör samt fil och cornflakes). Drick vin om du vill, gör det inte om det känns för instabilt. Stäng dansgolv med bästa vännerna, skaffa tinder och få bekräftelse (man behöver faktiskt inte chatta), unna dig nytt smink, en tröja du suktar efter eller restaurangmat en tisdag, gå och träna en fredag mest som ursäkt att basta och smörja kroppen.
Sist men allt så kämpa! Du är inte ensam, och glöm absolut inte att det var inte du som var fel. Aldrig klanka ner på sig själv.
Feel ya sister! Tog slut mellan mig och min pojkvän för två veckor sedan. Gråtit varje dag sedan dess, men känner hur det blir lite lättare dag för dag. Älskar att detta samtalsämnet dök upp här idag <3
Det är lite svårt att ge tips utan att veta om vilken typ av stad du bor i, eller om du har några intressen. Ska försöka ändå.
Tänk på dig själv och att du ska ha kul just nu hellre än att hitta någon direkt.
Hör av dig till de vänner du har kvar och berätta att du vill hitta på saker och fylla din kalender. Ta initiativ till att bowla, fika, ta promenader och spana på killar etc.
Åk iväg en helg och hälsa på en kompis i en annan stad. Miljöombyte. Be henom ta med dig ut med sina kompisar där.
Börja klättra. Har själv ingen erfarenhet av den sporten, men föreställer mig att det är härliga människor som håller på med sånt, och någon kommer behöva förklara för dig etc. Alltså, du får snacka med någon ny.
Tänk på NÄSTA SOMMAR. Jag vet, det är långt dit. Men jag tänker att då ska jag vara singel och sitta på massor olika uteserveringar och dricka kall öl i sommarvärmen och träffa nya människor. Livet kommer vara bra då igen. Fram tills dess förväntar jag mig ingenting, tänker att det får vara läkningsperioden. Med låga förväntningar är det lättare att bli positivt överraskad om någon/något skulle dyka upp :)
Fy fan. Fy fan fan fan fan fan.
Men vet du en sak? Det kommer en dag om några månader, något halvår, ett år eller så då allt fan känns bra igen. Du tycker jag är fånig och dum i huvudet nu när du läser det, jag vet, men jag lovar att det kommer en sådan dag. Jag vill inte göra det här till min historia. Men jag vill bara berätta att idag var första gången på sex månader som jag på ett genuint sätt var glad, sprallig och dansade ner på stan för att möta upp en vän. Det har vara många dagar av total mörker, skit och självförakt. Men det vänder faktiskt. För oss alla.
Och en sak till. Det här är aldrig i hela helvetet ditt fel. Jag är säker på att du är en fantastisk människa. DU är värd så mycket bättre. Lova att tänka så.
PUSS
Du är inte ensam <3 du kommer komma vidare. Även om det inte känns så nu, så kommer en dag då du gått vidare. Är med någon bättre. Även om du inte tror det nu. Du kommer skratta och vara lycklig igen.
Förra året hände samma sak för mig. Trodde jag skulle dö. Låg med dunkande hjärta de första nätterna, det slog så hårt att jag trodde revbenen skulle krossas. Kunde inte vara ensam en sekund. Det som hjälpte mig var att älta älta älta älta. Pratade med vänner och familj varje vaken minut första tiden. Jag hade varit tillsammans med min kille i fem år, och hade inte så många nära vänner. Men i sorgen vände jag mig till folk jag mest var bekant med och vågade öppna mig och mitt tips är att försöka våga göra det. Jag kom väldigt många människor närmre efter mitt uppbrott. Sen är tips att sök kvällskurs om du har nåt universitet i din stad. Börja träna, typ kickboxning och träffa folk därigenom. Men framförallt hjälpte det mig att göra saker, fixa i mitt nya hem, köpa nya kläder till mig, färga håret, ta hand om mig och sysselsätta mig. Och när gråten kom – gråt. När ilskan kommer – skrik. Jag satte ett datum, och det datumet skulle jag vara färdig. Jag satte datumet 4 månader från att vi gjorde slut. Jag tänkte först på honom varje dag såklart, varje sekund. Allt påminde om honom. Men månaderna gick, och jag minns att jag åkte hem från jobbet en dag och kom på att jag inte hade tänkt på honom på hela dagen. Fler och fler såna dagar kom, jag tänkte inte på honom. Jag trodde aldrig det skulle hända men tiden gör sitt.
Håll ut <3 även om det kanske inte känns så nu så kommer allt bli bra och du kommer komma över honom. Försök bara ha tålamod och ta hand om dig!!
Hände mig för ett år sedan, så jag förstår din känsla. Allting kraschade för mig. Från att ha varit en väldigt självständig människa (i förhållandet) så blev jag helt ynklig. Jag kunde inte åka tåg själv, gå till mataffären och handla själv (för vi brukade gå dit tillsammans och han brukade alltid köpa blåbär så jag kunde fan inte ens se ett blåbärspacket utan att bryta ihop) eller sova själv. Jag hade tur (i oturen) som hade pengar och chansen att åka ut och resa direkt efter, så att sätta mig på ett flygplan till Australien och komma iväg från allt hjälpte mig. Litegrann i alla fall.
Att distrahera sig själv är det allra viktigaste. Om du bara lyckas låta bli att tänka på hen i tio minuter så är det oändligt värt. Jag spenderade mitt liv med mina vänner vart enda vaken minut. De fick sova med mig. Laga mat åt mig. Krama mig när jag satt och hulkgrät i garderoben. Vakna mitt i natten och försöka hjälpa mig att somna. Säga att det är helt okej att jag stannar hemma från arbetsintervjuer för att det går fan inte att jobba när man är heartbroken.
En annan viktig sak är bekräftelse. Jag kommer ihåg den första killen som raggade på mig efter uppbrottet. En lång söt engelsman med brunt hår och en randig tröja. Han frågade om jag ville ta en cigg med honom. Jag fick panik och hittade på någon ursäkt. Men inombords var jag lyckligare än på länge. Folk ville HA mig. Jag behövde inte vara ensam i resten av mitt liv. Även fast jag bara ville ha mitt ex, så skulle jag kunna välja och vraka om jag ville. Det var en skön känsla.
Res om du kan. Det är det bästa tipset jag man ge. Och skriv. Skriv ner allt du känner. Det är okej att du förvandlas till en levande kärlekskliché när du blir dumpad, det gör alla. Tvinga dina vänner att lyssna på samma konversation tusen gånger om. Öppna upp dig för människor du inte står så nära. Jag skrev till en tjej jag var vagt bekant med och inte hade pratat med på två år, bara för att jag visste att hon hade ett svårt uppbrott i gymnasiet och jag ville veta om hon var lycklig nu. Skäms inte över dina känslor. Människor förstår.
Det finaste som finns är kvinnor! Fan vad fina kommentarer. Blir rörd av hur alla samlas och hjälps åt.
Mitt lille tips – mantrat: this too shall pass.
För det gör det, jag lovar.
Du är aldrig ensam<3
Håller med. Blir helt tårögd!
Varje morgon har jag vaknat med illamående och hjärtklappning. På jobbet har jag fått gå in på toaletten och gråta några gånger i timmen. Helgen är här och ”fredagskänslan” är ett helvete. Kvällarna olidliga. Livet känns meningslöst.
Men jag har läst alla kommentarer om och om igen. Det sista jag gör innan jag lägger mig, det första jag gör när jag vaknar om natten och på morgonen.
Tack alla <3 känns som att jag kanske kommer överleva trots allt.
Älskar er!
Mina tankar på pricken. Herregud vilken styrka jag blev att känna nu. <3 Gemenskapen bakom skärmen, så fint det kan vara.
För ett år sen rasade typ allt när han lämnade mig, när vi precis efter att ha pluggat klart, båda fått jobb, köpt lägenhet, möbler – allt som skulle va bra var inte det eftersom han egentligen inte alls trivdes bra.
Det jobbigaste förutom att man ”förlorat” sin bästa kompis var att hela ens planering också rasade & all tid man lagt tillsammans med varandra & med gemensamma kompisar inte längre ska spenderas. MEN, nu kommer det komma in nya personer i ditt liv. Dom finns där bara ett SMS bort. Jag började umgås med några gamla kollegor, och mina ”egna” kompisar sedan innan. Visst var det lite jobbigt att smsa ”out of the blue” som du upplever, men folk förstår och om dom är hyfsat vettiga kommer dom tycka att det är helt OK, annars är dom ju ändå ingen du vill umgås med.
Vi har varit ute på så mycket klubbar, hånglat med killar på dansgolv, raveat i Berlin, lagat middagar tillsammans, utvärderat Tinderdater (för JA, du kommer kunna gå ut med någon annan, och JA du kommer bryta ihop på hallgolvet när du kommer hem för att tinderkillen inte är han, men det är OCKSÅ OKEJ!). För sen en dag när du märker att du kan se på er favoritserie utan att börja grina och när du har kunnat rensa ut lite av hans saker så kommer du att märka att du kommit ett litet steg längre. Sen när du har börjat få en någorlunda stabil tillvaro kommer du att märka att vissa saker blir bättre och vissa saker kommer du att sakna in i helvetet. Men. Det kvarstår fortfarande att han har lämnat dig & ni kommer inte bli igen.
Snart kommer du märka att allt som var perfekt med honom inte är perfekt. Han kanske inte fattade hur kul du var, eller inte uppmuntrade någon sida som du inte visat på länge. Nu när du är själv har du friheten att bestämma exakt vad du ska göra & hur du ska va. Härligt va. Tills dess – kram & gråt & gör allt du vill för det har du rätt till. Och lyssna på bra musik under tiden. Det kommer bli bättre & till och med bra. Kram.
Varje morgon har jag vaknat med illamående och hjärtklappning. På jobbet har jag fått gå in på toaletten och gråta några gånger i timmen. Helgen är här och ”fredagskänslan” är ett helvete. Kvällarna olidliga. Livet känns meningslöst.
Men jag har läst alla kommentarer om och om igen. Det sista jag gör innan jag lägger mig, det första jag gör när jag vaknar om natten och på morgonen.
Tack alla <3 känns som att jag kanske kommer överleva trots allt.
Älskar er!
Fina du. Jag vet precis hur det är. Så bra tips här i kommentarerna! När jag blev lämnad utan förvarning trodde jag att jag skulle dö. Jag gjorde inte det. Men jag skrev en överlevnadsplan och följde någon punkt varje dag, jag grät och jag överlevde. Här är min plan.
Överlevnadsplan:
Promenera
Spring
Yoga
Sov
Ät
Var med vänner
Var med familjen
Andas
Jobba inte för mycket
Gråt (ej för mycket)
Drick inte (mycket) alkohol el kaffe
Läs bra böcker och dåliga tidningar
Köp en cykel
Fly inte från känslorna
Var ärlig mot dig själv
Var utomhus
Klappa en hund
Avslappningsövningar
Gosa med bebisar
Kämpa, du klarar det!
Vi var tsm i typ 5 år lite från till, träffades när jag drog efter studenten för att jobba utomlands men blev kär. Han var äldre och jag skulle hem och plugga, vi höll ihop men relationen var svårdefinerad mestadels för att jag inte satte krav då jag trodde han var en sådan där som är ”oföränderlig”. När jag tillslut bestämde mig för att det var slut på riktigt och skulle gåvidare gjorde det så jävla ont. Det var 2 år sedan nu och det, tänkte skriva ”gör fortfarande ont” men, det gör det faktiskt inte nu när jag känner efter. obs var inne på hans nya flickväns (?!!!) öppna (why) insta idag och kanske därför känslosam, för hon gör allt det där jag ville göra – ställer krav – jag kommer också ihåg när vi gjorde slut och han sa ”jag önskar du ställt mer krav – kanske hade det då…” inser ju också vilket as han är som lägger över hela ansvaret på mig, men var för ung då. VET att mitt liv aldrig hade kunnat vara det med honom men har lovat mig själv att vara ärlig i nästa relation. Jag tror att tiden gör att det slutar göra ont men att det alltid kommer vara ett par killar som man kommer minnas med sorg. Jag accepterar det och går vidare men tillåter mig själv att ibland titta tillbaka.
Detta är på riktigt det vidrigaste som finns. Jag blev lämnad i början av juni, och trodde att jag aldrig skulle överleva detta. Men nu har det gått fyra månader och dom flesta dagarna går det faktiskt bra. Jag trodde aldrig att det skulle hända, men TID är en fantastisk grej. Självklart kommer det bakslag, till exempel har jag varit så ledsen denna helg. Men nu tror jag faktiskt på att det kommer bli lättare igen. Läkning går upp och ner!
Mina tips är dessa:
Ta hand om dig själv! Mitt mantra denna tid har varit: ”Jag gör fan så gott jag kan”.
Försök gå till jobbet/skolan. För mig blev det mkt värre att bara vara hemma.
Umgås med folk du både kan gråta och skratta med. Ut med alla känslor liksom!
Läs Sandra Beijers inlägg: att komma över någon. Även kommentarerna! Det gör att man inte känner sig så förbannat ensam i misären.
Skaffa ett pinterest-konto där du pinnar alla citat som handlar om hjärtesorg, sviniga pojk/flickvänner, och att du är så mycket bättre än dom. Du kan få låna min så länge som inspiration: https://se.pinterest.com/alinalennartsso/heart-break/
SKAFFA EN HATLÅTLISTA ¨på Spotify. Nog mitt bästa tips ever! I början lyssnade jag på denna typ dygnet runt. Varsågod att låna: https://play.spotify.com/user/alinapralina/playlist/5wOutORVF1lbYbxqTV5axV
Och du: HEN SUGER. På riktigt. Den jäveln som bara ändrar sig från en dag till en annan är faktiskt inget att ha. Hur jävla gärna man vill ha personen tillbaka (jag vill det fortfarande, efter fyra månader) så ska man inte ha såna personer i sitt liv. För dom SUGER.
Ta hand om dig! <3