I morgon ska jag vara med i ett nytt webb-tv program som Monki står bakom. Hela grejen handlar om mod och våga vara sig själv (vad fan det nu egentligen innebär). Jag och andra myz-bloggare (Sandra Beijer, Flora Wiström, Amanda Berg) kommer fungera som en panel där vi snackar om dessa ämnen och svarar på läsarnas frågor!
För det alltså NI som är med och bestämmer vad vi pratar om. Har du funderingar över *livet*, kärlek, jobb, ångest, vänner, känslor etc. så ställ de här i kommentarsfältet så ska vi försöka svara på din fråga i programmet.
Ps. självklart får du vara anonym!
PUSS ÄLSKADE NI
Jag undrar hur fan man gör när ens hjärta plötsligt slår stenhårt för han som förut var en vanlig kompis?
Okej här kommer en fråga jag ställt tidigare i kommentarsfältet men ej fått svar på (obs obs är inte bitter obs<3). MEN i alla fall. Hur gör man för att våga diskutera och argumentera och *ta debatten*? Jag blir nämligen så satans MESIG?? Sjukt dålig egenskap. Blir bara så himla osäker och obekväm när folk höjer rösten eller argumenterar emot mig. Jag undviker i nuläget att debattera och smiter helst iväg när någon försöker sig på det med mig. För jag vet inte vad jag ska säga, det är som att jag blir 100% dum i huvudet, jag glömmer bort alla argument och alla snärtiga svar jag har i tankarna. Jag vet att jag kommer bli till en liten boll och mesa till mig när det väl gäller. Pipa ett "ehhmmmnäjavenneomjustdenfrågan" och rulla iväg. ÅHHHhHHHHHhhhhhHH så himla frustrerande. Obs har förmodligen grund i ett dåligt tidigare förhållande då jag och exet hade mycket olika åsikter men han körde över mig exakt hela tiden med härskartekniker osv.
Okej lång fråga kort: hur gör man om man för att våga argumentera för det man tror på, när man egentligen är en liten mes?
Hej!
Om man ligger med en kille som livnär sig på att vara modell, och denne i frågan ofta konstaterar hur vacker man själv är. Ja, och man vet om att man ändå har ett fördelaktigt utseende, men trots det så fattar man inte att en Prada modell säger en sådan sak till ens lilla lilla jag. Så min fråga är helt enkelt, hur gör jag för att detta inte ska bli ett problem? Hans utseende alltså, för allt för ofta slås jag av ‘ojoj, vill han vara med mig han som är så snygg….’ Sen vill jag bara käftsmälla upp mig själv och inse att allt inte sitter i utseende och att jag ska sluta förminska mig själv.
Men hur gör man?! Hur slutar man lägga så mycket vikt på en sådan bagatell, vilket det egentligen måste vara.
åh.
Hur gør man nær man tycker så mycket om någon men personen inte fattar vad feminismen står før? Hur gør man før att inte vara så arg precis hela tiden? Och mina vænner som jag tidigare ælskade kan ju nu støra mig på hela bunten nær dem ær materiella, pratar om utseende, uttrycker sig lite ikkefeministisk osv. Hur hittar man balansen? Hur gør du? TACK før den bæsta bloggen.
Hur tror ni att vi påverkas av alla sociala medier och all teknik som vi nördar med hela vår vakna tid? Blir vi självupptagna, får vi ångest, kommer det få oss att tillslut få nog och flytta ut till ett torp på landet med ett gäng höns och en get? Eller är det allmänt bra istället?
Är det bra att vara särbo med sin partner? Eller är det alltid bra att flytta ihop?
Vad gör en när allt känns meningslöst?
Jag tycker jag är en stark tjej; ambitiös, oftast snygg, intelligent, feminist, rolig – har folk omkring mig som älskar mig.
Ändå känner jag ofta att jag måste göra killar till lags, inte män som grupp så utan killar runt min ålder, av intresse. Jag dras ofta till dåliga killar, utan ambitioner, ibland skev kvinnosyn, som super/tar droger – mina totala motsatser. Och som helt enkelt inte behandlar mig bra. Om de behandlar mig dåligt så går jag därifrån, är hård och tar det inte. Men mitt intresse svalnar inte, jag slutar inte tänka på dem och jag söker fortfarande deras bekräftelse på olika vis utan att de inser det, ibland utan att jag själv inser det förrän efter. Varför bryr jag mig så mycket om vad killar tycker om mig? Låter dem marginalisera mig, gör mig osäker, vill vara speciell för dem, göra dem till lags? Det är ju inte jag, egentligen. Känns ibland som att min självkänsla körs i botten i samband med killar och deras syn på mig. Varför? Vad gör man?
Hade du kunnat förlåta otrohet? Och tror du det finns en chans att gå vidare efter en otrohet?
MASTER! undrar om du alltid varit såhär öppen angående ditt liv? alltid varit så himla säker i feminism. om inte, när började det hela?
Jag har två funderingar som det känns som du kanske har några bra tankar kring!
1) Du skrev för inte så länge sen om att vem man är utan sin partner. Jag får också lite panik över detta. Jag träffade min kille när jag var 17, nu 23. Jag flyttade hem till honom från mitt flickrum en vecka efter studenten. Nu har vi börjat snacka barn, vi är liksom där nu – bostadsrätt, stadig ekonomi etc. Men jag får panik, tänk om jag missar nått från mitt liv som ung, och ifall det kommer göra mig till en olycklig småbarnsmorsa. Jag känner inte att jag behöver go crazy och festa eller så. Det enda jag verkligen kan komma på att jag saknar är att ha volontärarbetat och att ha bott själv. Tanken är då att vi skulle kunna bli särbos ett tag innan barn eller att jag åker och volontärar, men jag tror inte vår relation klarar det då jag har problem med tillit efter otrohet.. Det är ju honom jag vill ha i slutändan men ska jag bara acceptera att jag inte får göra det eller vad gör jag?
2) En helt annan grej. Jag har menskopp sedan halvår tillbaka och känner mig inte helt nöjd med den, de finns ju olika märken osv men vilken är bäst? Känns lite för dyrt att prova sig fram…
Jag är 19 år och har aldrig varit tillsammans med någon. Jag vågar inte släppa någon nära inpå och det leder till att det inte blir mer än kompisrelationer, förutom två gånger men då blev jag sviken båda gångerna. Hur ska jag göra för att våga släppa in människor i mitt liv?
Det här med att säga ifrån i vardagssituationer, när någon säger något sexistiskt lr främlingsfientligt lr förtryckande på något annat vis. Vad är de bästa tipsen för att våga säga ifrån då? Tex om en är med folk en inte riktigt känner, eller folk där en inte vill skapa dålig stämning? Tror du/ni fattar hur jag menar. Kanske också exempel när detta har hänt er?? och hur ni reagerade då.
Hej Hanna! Jag är en 17-årig tjej som pluggar IB i småland. Flyttade ner hit själv när jag började gymnasiet och jag tycker tyvärr det är riktigt tufft socialt. Blivit deppig med att hösten kom och i samband med det gjorde jag och min pojkvän slut, dock till det bättre, men samtidigt beslutade sig mina två enda tjejkompisar som jag kommit nära sig för att ”bryta” vänskapen med mig då de, tyckte jag varit så negativ att det tagit av deras energi och att jag kommit ”för nära”.
Jag förstår inte grejen med detta! Jag har aldrig haft svårt för att skaffa vänner men nu helt plötsligt måste man överanalysera sina vänskapsrelationer och kan knappt sova över hos varandra för att man då ”invaderar” personliga utrymmen? Jag är väldigt inbjudande, lättsam och öppen (tycker jag), men här verkar det uppfattas som att man är inställsam och klängig? Ska man bara aldrig höra av sig och spela svårfångad med sina vänner nu också?
Hur gör man för att komma på vad man vill här i livet? Har börjat på ett program men är inte säker på om det är det jag vill göra men har ångest för att hoppa av då det är en svår utbildning att komma in på…
Vad gör man när man blir kär i och tillsammans-men-ändå-inte-tillsammans med en som är 25 år äldre och inte ens kan tänka tanken att berätta om honom för sina föräldrar som bara är sju, åtta år äldre än så? Vad gör man när man får panik av hela situationen fastän allt känns så rätt så fort han är nära?
Du är bäst, Hanna <3
Så svårt att välja vilken av alla er bra som jag skulle välja att skriva till men så kom jag på att det finns bara en master för mig heh.
Iallafall så har jag på sistone inte klickat med en endaste av mina vänner. Jag tog studenten i våras, befinner mig i en arbetssituation utan arbetskamrater, osäker på vad jag skulle vilja ha för någon *fritidsaktivitet* för att träffa nytt folk och jag har en massa gamla vänner men känner lite smått att vi växer åt olika håll. Jag och ALLA. Oftast känner jag mig nöjd och glad med min familj och mig själv men till och med min mamma är orolig för att jag jämt är hemma och aldrig ute och träffar mina vänner? Jag har ingen lust att träffa dom längre bara.. vad ska jag göra?
guuuu va kuuul! :) ser fram emot o längtar till detta!
Alltså, tycker det är så jäkla tråkigt att raka sig och hålla på. Ibland gör jag det för att det är mysigt när benen är sådär lena. Men hur ska man bli självsäker i att man har håriga ben, armhålor, fitta? Vill liksom kunna dra ut en fredag och förvänta mig ett bra ligg, rakad eller ej. Jag är så medveten om att dessa tankarna är resultat av patriarkatet och kvinnoförtrycket, men det gör det liksom inte lättare att bortse från att man skäms lite. Eller alltså, jag bryr mig inte om vad andra gör, men är rädd för att andra ska bry sig om mitt jävla kroppshår. Jag vet att killar som nobbar en/tycker att man är äcklig pga kroppshår är idioter som inte är värda att få vara med en, men om man inte är ute efter en pojkvän som ska älska en och alltså BÖR respektera kroppshår även på kvinnor, utan bara ett fredagsligg som man aldrig kommer träffa igen, hur ska man owna sin punanibuske å ba fuck it?
En till fråga: vad gör man när man nyss kollat in antagningsstatistiken för den där grafiska design-utbildningen man vill gå, och så har alla jävlar som kom in förra året typ 20,0? Och så är ens enda hopp arbetsprovet, som är sjukt jäkla svårt. Hur hittar man orken att göra något kreativt och bra när man ändå tror att man aldrig kommer komma in?
Hej.. Hur vet man om man fortfarande är kär? Hur vet man när man ska ge upp ett förhållande eller när man ska fortsätta kämpa? Hur gör man slut? Hur klarar man av att såra en annan människa så fruktansvärt mycket? Hur vet jag att jag måste göra slut? Snälla hjälp mig jag är så förvirrad.. Mår så dåligt av alla frågetecken i mitt huvud :(