Här är en liten bit av min krönika som publiceras i Sundsvalls tidning på fredag (tyvärr bara för plus-läsare men ska se om jag kan fixa det om nån vill läsa). Känner att jag sovit lite de senaste månaderna när det kommer till att *engagera mig*. Mycket har ju handlat om att jag varit anställd på public service och därmed inte FÅTT engagera mig politiskt (får inte vara partipolitisk nu heller iofs).
Samtidigt känner jag att allt är politik och därför har det varit grymt frustrerande att inte ”få” uttrycka mig fullt ut och därmed har jag varit rädd för att göra det. För var tar jag vägen med känslorna när jag bara få uttrycka dem ”ytligt” ?
Så ikväll satt jag och skrev och skrev och skrev. Och raderade för det blev för långt. Sen skrev jag lite till ändå.
Men framförallt kände jag hur det brann hos mig igen. Hoppas att det brinner i några av er.
Kram
Åh, mycket igenkänning på detta. Jag vill gärna läsa!
Printade och skickade din text till min kusin. Vi dejtar båda en varsin kille just nu och kan RELATERA så hårt på din text. På alla relationer. Till män. Tyvärr. Du måste dela med dig om du kan sen <333
Precis så!
Hoppas vi får läsa hela!
Vill också läsa hela!
Det brinner i mig !!! Vill läsa hela nuuu
Yaaaas mer sånt här!!! <3
Alltså WOW, så bra utdrag! Hade vart så grymt att kunna läsa hela. Fan så bra ♡
Hur väl stämmer detta med verkligheten? tänker män bara på sitt eget och gör inget för någon annan?
Låter som du kicka Anton i baken, alternativt sluta bry dig och låta ”katastrofen” med bortglömda släktingar ha sin gång.
Tack för jättefin och intelligent tanke Jimmie <3
Vad skulle hända om du bara lät det vara och han fick klara ut det själv?
Om det är detta som det är ”att vara kvinna” kanske det bästa vore att fokusera på att antingen sluta vara kvinna eller ändra uppfattning om vad det är att vara kvinna? Det låter mest som att ”kvinnor” tar på sig uppgiften att fylla ”behov” som inte behöver fyllas, och det verkar som ett väldigt slöseri med energi. Men den sunda reaktion är väl att skita i det? En partners familjs födelsedagar? Herregud. Vem bryr sig? Och hur kan någon få för sig att tro att det är viktigt?
Men herregud har du hört talas om patriarkatet? Det går inte att bara sluta vara något en fostrats till hela livet och som genomsyrar hela världen och dess maktuppsättning.
Läs annars ”Det kallas kärlek”, en sociologisk avhandling om jämställdhet i heterorelationer utan barn. Där förklaras allt Hanna skriver om med grund i forskning.
Nu föreslog jag förvisso inte att man ska förneka patriarkatet. Jag försökte bara föreslå att problemet kanske inte är idén om manlighet utan idén om kvinnlighet. Att någon ska uppleva att det är deras ansvar att hålla reda på partners familjemedlemmars födelsedagar verkar sinnessjukt. Så varför då inte fokusera på att sluta upp med det? Om det nu råkar vara så att det sammankopplas med vad det är att vara kvinna så är väl det problemet – precis som att det finns en herrans massa idioti som sammankopplad med manlighet.
Och att kalla det kärlek? Om det nu är omsorg om sin partners brors födelsedag som är definitionen på kärlek, ja då kanske man ska fundera på hur man definierar kärlek…
Akta! Nu är Jimmy och Anders här och ska berätta hur det ligger till PÅ RIKTIGT!!! Så att vi verkligen förstår. Tack grabbar. ❤️
Alltså Mandi och S<3
"Det kallas kärlek" är helt fantastisk. Lärde mig så mycket av att läsa den.
Hade varit så intressant att få läsa hela din krönika Master! Det brinner och stormar inom mig.
Ska kolla in och läsa <3
<3 <3 <3 <3 <3
Bra snack!
Ja men precis Anders! Varför inte bara skita i det? Att bry sig om andra människor, deras känslor och mående. Tror definitivt att världen varit en bättre plats då. <3
Han menar inte att man inte ska bry sig, men att lägga energi på att försöka täcka upp alla de ”fel” som kvinnor tydligen ser hos män är meningslöst, eftersom männen inte inser att de har ”fel” utan tuffar på som vanligt.
Varför inte låta killen lära sig att ta hand om det i sin egen takt? om du hindrar din kille från att begå misstag så är du ju krockkudden som gör att killen fortsätter köra 150 på 30 väg, du gör dig bara en otjänst.
Äntligen!!!! Längtat efter detta!
Är det här en medveten eller omedveten parafras på Agnes Lidbecks roman?
100% medveten
Då vore det bäst om du var tydlig med att det inte är dina tankar eller formulering.
Men vänta va? Skulle ”finna sig” vara ett patenterat uttryck? Har alltså inte ens LÄST boken men är 100% medveten att det FINNS en bok som HETER ”finna sig” – så tänker att någonstans i bakhuvet fanns uttrycket kanske? Det jag skriver här kan omöjligt på nåt sätt vara från den boken då jag inte kan en enda rad som står i den :-) Det är på precis alla sätt mina tankar, hela krönikan UTGÅR från ett minne jag har från sjunde klass.
Jag frågade om din krönika var en medveten eller omedveten parafras på Agnes Lidbecks roman. Du skrev ”100% medveten”. Ge credit where credit is due. Allt annat är oetiskt.
Och ”finna sig” må inte vara ett ”patenterat uttryck” men det är titeln på hennes roman.
Haha, sorry men missförstod nog vad ”parafras” betyder? För nej, det är ingen ”parafras” på Agnes Lindbecks roman. Däremot är jag ju medveten att det finns en roman som heter ”finna sig” – och tycker självklart att man ska ge credit om man ”kopierat” någon annans text, vilket ju nu verkligen inte är fallet. :-)
Så bra skrivet! Vill verkligen läsa hela!!
Detta vill jag läsa!!! Har tänkt på texten sen du la upp på insta igår!
Och har verkligen saknat dina texter om politik och samhället osv.
<3 !!!!
YES!! Jag vill också läsa, har inte plus!
Vill verkligen läsa, har också saknat sånt här för det är ( i princip) alltid 100 procent igenkänningsfaktor!! Tänker på din krönika om frågor kring matbordet också. Att bry sig om stämning + relationen, varför är det så inpräntat??!!
Herregud vad sant detta är.
Behööver läsa denna! Tycker alltid att det är svårt att förklara ”emotionellt ansvar” för snubbar. Så självklart för en själv men inte alls för snubben.
Tack Hanna för dessa texter du skriver som sätter ord på sånt som kan vara svårt att greppa för många då vi ofta kan leva i det utan att vara medvetna om det. Speciellt tror jag att ungefär noll snubbar ens är medvetna om detta då de mest tänker på sig själva :)))) Känner också hur det brinner när jag läser detta.
Åh vill läsa hela!! Relaterar! Är singel sen ett halvår och gissar att jag kommer vara det resten av livet pga att jag numera vägrar att finna mig… Måste live’ va så svårt :(((((((( (lättare utan boys men mer ensamt:):(:))))))
Vill gärna läsa hela jag med!! Ungefär 100% igenkänning på det du skrev.
Går ofta med dessa tankar och väldigt mycket de senaste månaderna sedan jag blev sambo med en man. Tänker mycket på hur vår arbetsfördelning är hemma OCH oroar mig samtidigt över att jag också är den som ska påminna om allt, så att det inte blir jag som gör allt. Jag är generellt sett mer driven och tar tag i saker lite snabbare än vad han gör, han har generellt lite längre startsträcka i allt han gör. Sen när han väl fått upp farten kan saker gå rätt fort. Jag VET att jag antagligen behöver backa för att han ens ska få chansen att komma på vad som behöver göras. Har seriöst funderat på att göra ett schema över hushållssysslor och kartlägga vad vi gör och hur lång tid det tar… Men då är man ju där igen och *tar ansvar* för relationen. Ibland känns det verkligen som att hur man än gör blir det fel…
Tips! :)
https://vardgivare.skane.se/siteassets/3.-kompetens-och-utveckling/projekt-och-utveckling/jamstallt-foraldraskap/checklista-for-familjen—om-ansvarsfordelning.pdf
Har spanat in det tidigare ;)
Jag funderar också mycket på det här. Och har kommit fram till att det kanske mest handlar om att killar/män generellt inte har samma behov av att ha kontroll och ordning omkring sig? Jag VILL ha ordning och städat hemma, så därför städar jag oftare. Men de gånger jag låter bli och låter det vara stökigt hemma märker min sambo knappt av det, medan jag har halvt panik över att det är så rörigt. Så det blir väl någon sorts krock mellan våra behov. Jag tror ärligt talat inte att min sambo ägnar mindre tid åt hushållssysslor för att han inte vill eller är lat, utan för att det helt enkelt inte är lika viktigt för honom att ha det städat och fint. Men det blir ju dock ganska jobbigt när vi har så olika krav/behov kring sådant.
Jag och min man har det så, vi har olika behov av att ha städat hemma. Men jag har förklarat för honom att om han låter bli att städa/se smuts/hålla ordning så tolkar jag det som att han inte tycker att mitt behov är viktigt. Att jag blir stressad och tycker det är jobbigt med stök ( halv panik som du skriver) är ju väldigt respektlöst att strunta i. Speciellt när han står för hälften, minst. Det är ju inte som att han gör våld på sig själv för att han diskar och dammsuger oftare än om han är själv. Det handlar om respekt tycker jag..
För att ge lite perspektiv från andra sidan så är jag precis tvärtom och har alltid varit den typiska ”killen” i mina förhållanden. Jag kan leva i ett rejält stökigt hem, jag bryr mig inte så mycket. Klart det är roligare om det är rent och städat, men jag prioriterar ofta att t ex jobba mycket, umgås med kompisar eller ägna mig åt mina intressen. Mina pojkvänner har istället varit dem som velat ha det rent och städat hemma. Jag har självklart försökt anstränga mig för deras skull, samtidigt har jag känt att om de vill att jag ska lägga massa tid på att städa så respekterar de inte mina prioriteringar. Jag har alltid tänkt att den som har störst behov av att ha det rent får lägga mest tid på att städa. Sen får man såklart kompromissa från båda håll om man har olika syn på städning och hushållssysslor – den som inte bryr sig får väl göra det lite mer än den annars skulle ha gjort och den som bryr sig får väl acceptera lite mer stök än den annars skulle ha gjort.
Får jag fråga om du inte inser att du stressar upp honom genom att ha en massa krav? inse att det går åt båda hållen och att din verklighet inte är viktigare än killens.
Dina krav kommer bara leda till att antingen så tröttnar du för att han tillslut kommer strunta i dem, eller så tröttnar han för att du är för jobbig att ha att göra med.
Så bra och så sant!
Saknar verkligen dina krönikor och vill såklart läsa hela denna.
Det är så synd att du inte får skriva allt du vill, för jag älskade dina politiska texter. Men har full förståelse för att det är som det är.
Dina ord berör alltid Hanna <3
Hej! Relaterat och brinner men uppskattar och stärks när jag läser det du skriver.
Vill egentligen bara ge värsta gammeltipset om ”scener ur ett äktenskap” som finns på SVTplay nu! Så otroligt mycket att tänka över och det är tragik men ändock stärkande. Vet att det är en riktig gamling men ändå så aktuellt för lite för många tror jag!
Vill hemskt gärna läsa hela krönikan <3
Bra artikel i ST idag! Tänkvärda och tyvärr helt sanna!
IGENKÄNNING. Vill också läsa. Måste typ. Och möjligtvis även visa för pojkvän :))) <333
men EXAKT det här. exakt
Fixa gärna hela artikeln, vill läsa! :)
Herrreeewuuud (trodde denna skulle finnas till beskådan när jag skrev till dig i all exaltering via instachat haha). Jag behöver läsa denna, skriva ut och rama in. Finns inget jag diskuterar mer med min sambo än att jag saknar de facto att han ”tänker på mig”. Alltid jag som städar så han ska hinna repa, bjuder på mat eller aktiviteter för att han vill jobba mindre (= lägre lön), köper hem presenter eller planerar helger. Han älskar mig det vet jag. Men att han tänker på mig lika mycket som jag tänker på honom finns inte på kartan. Viktigt ämne. Bra diskussion.
Bra skrivet. Mycket av det här går jag just nu och tänker på, särskilt i relation till mitt förhållande. Från småsaker som att min pojkvän inte kommer ihåg mitt mellannamn eller tänker på att man kanske ska ha med en gå-bort-present när ens nära vänner bjuder in på inflyttningsfest till större saker som att det känns som att hans intressen styr vår vardag mer än vad mina intressen gör. Försöker vara mer självisk och bara köra på med mitt men det fungerar aldrig i längden heller… för man bryr ju sig om dessa småsaker och om jag inte köper den där inflyttningspresenten så blir det ju ingen?
hur som helst, mycket igenkänning… vill verkligen läsa hela krönikan! :)