Idag är det tio år sedan jag och Anton hade vår första dejt. Ett decennium sen han hämtade mig i sin mammas blå Peugeot och vi sov under samma täcke. Då var vi barn – bodde hemma och visste egentligen ingenting. Men det visste vi inte heller.
Idag vet vi mer. Lite i alla fall. Vi vet att saker inte är svartvita, att känslor kommer och går, att det är lätt att tappa bort varandra bland jobb och andra saker. Att det här med tvåsamhet inte alltid är självklart och tål att funderas på.
Det har hänt mycket det här tionde året. Jag skulle kunna skriva en jävla novell om hur viktigt det är att försöka vara förstående och respektfulla mot varandra för att få det att hålla. Om hur lite tid vi haft, livskriser och hur svajigt det varit emellanåt. Om ledsamheten och tyngden i bröstet över att det kanske kommer ta slut.
Men det är ju egentligen rätt enkelt även om vi så ofta krånglar till det. I slutändan vill jag vara med dig, och du med mig. Allt annat får fan vara som det är.
Jag vet ju att du vet, men tänker att det kan vara en fin grej att skriva det i text så att alla andra också vet: att leva tillsammans med dig är så jävla roligt!!!!!!!
Det är spännande, härligt, tryggt, utmanande och helt fantastiskt. Du är en klippa. Du är klok och inkännande. Din näsa i profil är helt perfekt och när du bjuder upp till saxofonmusik förvånar det mig hur bra du faktiskt kan svänga på höfterna.
Du har lätt att ta folk och är vad man brukar kalla ”likeable”. Till och med människor över 80 kan du prata med. Om någon behöver hjälp med barnvagnen eller putta en bil i snön är du alltid den som är först fram för att hjälpa. Du är jämt snäll mot alla men kan bakom stängda dörrar prata skit om folk på ett sätt som får mig att skratta rakt ut. Ofta lyckas du sätta fingret på folks egenskaper och beskriva människor på pricken så som jag tänkt men inte kunnat formulera.
När något är riktigt orättvist så säger du ifrån, och även om jag rent idealistiskt ”hatar våld” så gillar jag ändå när du brinner av och bär en kille i kragen för att han varit en jävla idiot mot mig.
Du är beskyddande men aldrig någonsin kontrollerande. Till och med när jag är direkt elak mot dig så förstår du mig och tröstar mig fast det ibland borde vara tvärtom. Du får mig alltid att känna mig fri och självständig, ska jag göra något som känns läskigt är du den som pushar på och får mig att våga. Aldrig någonsin skuldbelägger du mig för en dålig fylla med en efterfest topless hos en kille du inte träffat.
Du är bjussig och generös, när jag ska swisha dig för saker så underdriver du alltid priset, det vet jag ju, fast jag tror att jag aldrig sagt det till dig? Ditt hår luktar ständigt gott och när du är nyduschad finns det inget ställe på dig jag inte vill pussa. Du fiser aldrig och har nästintill accepterat att jag alltid gör det. Du är okej med det och det är rätt stort med tanke på det som brukar komma ur mig.
Ibland tittar du på mig som att det inte finns något annat i världen, fast jag råkar veta att det faktiskt gör det. Du ger mig komplimanger för min hjärna mycket oftare än mitt utseende, och när jag brinner av över det är du såklart världens klokaste som redan har tänkt att jag inte behöver fokusera så mycket mer på hur jag ser ut. Det är lätt att utmana normer med dig i ryggen.
Ditt skratt är ofta tyst och låter mer som inåtandningar, men ibland, när något är riktigt jävla roligt, så brister du ut i ett gapskratt som jag i princip skulle kunna ha som ringsignal för att jag mår så bra av det. Du har fler intressen under en vecka än vissa har under en hel livstid och kan så pass mycket att folk ibland ringer till dig istället för att googla.
Sällan behöver jag tvivla på vem jag är, för det är så lätt att veta att jag i alla fall gjort något bra som fått vara med dig det senaste decenniet.
I tio år har jag älskat dig nu och kommer alltid att göra det på ett eller annat sätt. Tack för att du vill vara i mitt liv, det gör det cirka hundra procent lättare att utstå.
Ikväll dricker vi skumpa och äter gott (om vi inte fortsätter vara sjuka……. då grälar vi i soffan) Tjoho!
