Om vi frågor människor i Sverige huruvida de vill ha ett jämställt och rättvist samhälle skulle de flesta med största sannolikhet svara ja. Majoriteten av oss går omkring med en tanke på jämställdhet som något vettigt. Rättvisa i positiva ordalag är ju något vi får lära oss om redan som barn. Att vi ska vara schyssta mot varandra. Lika lön för samma jobb osv. 

Ändå är vi inte där än.

Varför?

Kanske var det den frågan jag ställde mig som arg fjortonåring men aldrig riktigt då formulerade för mig själv. Jag funderade mycket på varför jag kände mig orättvist behandlad i skolmiljön, ute och hemma.

Hela mitt tonårsjag sökte något slags svar. På Internet fann jag feminismen. Himlen öppnade sig och ner regnade det svar på all min frustration. Som i ett ljummet sommarregn stod jag där med öppna armar och tog emot teorier, åsikter, diskussioner och funderingar från kvinnor som redan på 1700-talet funderat över sin plats i hushållet, samhället, jorden och världen. 

Det feminismen har gjort och ständigt fortsätter göra är att belysa orättvisor, problematisera och krossa dem. I historien kan vi se åtskilliga exempel på hur feminister drivit igenom stora politiska frågor, lyft tabulagda ämnen i ljuset och sakta men säkert puttat samhället åt ett håll där människor ska bedömas utifrån sina personer och inte kön, etnicitet, sexuell läggning, klass etc. 

Men feminismen har alltid upprört. Dagligen tar jag del av krönikor, statusdelningar och utspel från människor och partier som svingar mot feminismen. Nu senast idag en text som kritiserar organisationen Rättviseförmedlingen och en där Fi bagatelliseras till ett ”surdegsparti”.

Och varje gång känner jag samma sak:

Varsågoda att själva analysera, diskutera och fundera kring varför Sverige idag inte är jämställt. Varsågod att ta fram egna politiska förlsag och lyfta jämställdhetsfrågan från botten till toppen av er politiska agenda.

Samtidigt som de flesta av oss säger oss vilja ha ett jämställt samhälle är det väldigt märkligt att många verkar tro att detta sker automatiskt, att hux flux så ville pappor plötsligt vara hemma med sina barn! Och ojdå, nu är kvinnor på arbetsmarknaden! Kanske har det något att göra med bilogisk utveckling?!?

Nej. Rösträtt, abortlag, p-piller, nya våldtäktslagar, kvinnofridskränkningslagen, lika löner, sexistiska vd:ar som får sparken, uppluckring av skadliga könsroller etc. var ingenting som skedde automatiskt. Från Sufragetterna på 1800-talet (och ännu tidigare) till oss idag har det hela tiden sakta men säkert handlat om attitydsförändranden och ren kamp från just feminismen. En kamp för rättvisa och jämställdhet. 

Så. Istället för att skapa antifeministska fb-grupper eller att i Aftonbladet göra utspel mot feministiska organisationer och ”hipsterfeminismen” kanske det är en bättre idé att likt en modig fjortonåring ställa sig frågan: ”Varför är inte Sverige jämställt idag?” ….? Och sedan törstigt leta efter svaren och lösningarna.

För tro mig, då kommer vi snabbt se att ständiga utspel mot feminismen inte är vägen dit.