Jag ska vara ärlig med er: jag spydde i morse. Ledsen om du läser det här vid frukosten, som en ofta gör med dagstidningar på söndagar, men jag måste få berätta om det här. Är du känslig är mitt råd att äta upp innan du läser vidare. Är du riktigt känslig är mitt råd att sluta läsa typ här.

Men för första gången på sju år låg jag imorse utslagen över toalettstolen och såg skräckslaget på när skagenröra, lax, potatis, snabbmakaroner och ca 2 liter champagne lämnade mitt inre från helt fel håll. När jag trodde det var över började jag må så pass illa av doften från skagen och magsyra att jag blev tvungen att spy lite till. Och så där höll det på i säkert en kvart. Vilket jävla moment 22 det här med spya är förresten? Att du spyr av att du spyr.

Nu kanske ni tänker att jag var en av de olyckliga som dragit på mig en classic vinterkräksjuka, men sanningen är kanske mer ovärdig – jag var så fruktansvärt bakfull. Och det är vad den här krönikan ska handla om nu: bakfylla. Kanske kan den fungera som en varm förlåtande filt till alla er som är där just nu, jag menar, det är ju ändå söndag.

Anledningen bakom fyllan och den tillhörande spyan var helt enkelt Guldbaggegalan. Jag var reporter på röda mattan och hade ett rouge i ansiktet som kostade över 800 spänn. Klänningen var ny, skorna höga och mitt humör nästan störigt peppigt. Så pass peppigt att jag tyckte det var fullkomligt rimligt att dricka min kroppsvikt i gratisbubbel.

Andra saker jag också tyckte var fullkomligt rimliga under kvällen var att jämföra tuttar med en deltagare från årets På Spåret, prata alldeles för intensivt med en gammal skådisidol som uppenbarligen inte ville prata med mig, dansa breakdance med tv-man och slutligen snacka med en producent jag känt i cirka en dag om exakt ALLT jag tänker på eller någonsin har tänkt på.

Varför är man sådär? Eller nej, varför är JAG sådär? En sån som vaknar dagen efter med bakisångesten från helvetet för att jag alltid sagt för mycket. Tyckt för mycket. Avslöjat för mycket. Öppnat mig för mycket.

Var det verkligen nödvändigt att i detalj gå igenom mina familjerelationer eller den där gången i högstadiet då jag råkade kissa ner mig på bussen hem eller gå igenom alla felsteg jag någonsin gjort?

När jag ligger där över toalettstolen känns plötsligt den psykiska krämpan värre än spyan. När maginnehållet är helt ute så lutar jag mig mot den kaklade väggen och försöker hitta någon lösning på ångesten. Så slår det mig: jag skriver en krönika om det, så får jag det ur systemet!

Så här är den.

Men fan. Nu har jag sagt för mycket i den här texten också.

Krönikan publicerades i Sundsvalls tidning 1/2.