Ok vet att jag kommer låta som typ Blondinbella nu, men jag är faktiskt sällan sådär supernervös. Har liksom något slags inre övertro på mig själv i vissa tillfällen och bah ”jajajaja det blir bra lalala”. Men idag var jag fan NERVÖS när jag skulle träffa Gudrun Schyman. Någon jag beundrat sen jag började få något slags samhällsengagemang i början av högstadiet. Och det är ju farligt det där med att se upp till personer och göra dem till gudar för att sedan träffa dem. Kan ju så lätt gå i kras menar jag. Så känner jag ju varje gång jag träffar en läsare (ja, jag ser mig själv som er gud….).
Men Gud(hehe)run slog verkligen ingen dröm i kras. Slagkraftig, tydlig och mitt i prick tände hon hela publikhavets feministiska glöd. Aldrig har jag sett mina vänner sitta så storögt och tysta? Men det var ju så BRA. Älskar denna kompromisslösa, orädda och smarta människa. Är lite allergisk mot överanvändandet av begreppet ”geni”, men med Schyman känns det passande.
Lyckades inte få med ungefär sista halvtimmen i lajv-streamingen, men det kommer i en film senare – en film med kunskap ni får sprida till era vänner och familj, och kanske framförallt använda som pepp när den feministiska kampen känns långt borta eller svår att orka med. Eller helt enkelt behöver påminnas om feminismens kärna.
*Mys*