Vet ni, nu tycker jag att flera av er är orättvisa mot mig i kommentarerna. Jag fick alltså först en kommentar som handlade om att jag ibland kunde skriva ”oerhört osympatiskt”, som exempel på detta använde läsaren att jag ibland kallar mamma för ”banken”. Jag uppfattade kommentaren som otroligt dryg och (som många andra liknande kommentarer) inlindad i ”älskar ju dig ändå” -fraser för att riktigt komma innanför skinnet mitt.
Jag uppfattade den som såpass dryg och orimlig att jag valde att svara på ett väldigt övertydligt osympatiskt sätt med mig själv som ”master”. Jag brukar ju få kommentarer om att det är… tja, kul. Och jag vill ju vara ROLIG för er.
Men istället reagerar då ytterligare människor att ”JA TITTA DU ÄR JU OSYMPATISK!”, och någon ville att jag istället skulle svara seriöst på kommentaren. Men jag funderar på hur jag skulle kunna ge ett rimligt svar på en sådan orimlig kommentar? Att jag ibland (senast ngt år sedan) kallar mamma för ”banken” trodde jag framgick var med humor, jag har ju dessutom väldigt öppet resonerat kring min medelklassbakgrund (vad det breda begreppet nu än betyder…) och hur det är få förunnat att få det ekonomiska stöd jag fått. Jag trodde att det framgick att jag förutom kön, funderar mycket kring klass.
Ni må då tycka att jag emellanåt är världsfrånvänd eller att min humor är krass, men att jag är osympatisk kan jag faktiskt inte gå med på. Tvärtom tycker jag att jag bryr mig otroligt mycket om andra människor. Jag vet inte om det är av ren egoism som jag bryr mig om en slags ”rättvis värld”, men jag BRYR mig i alla fall. Och jag trodde verkligen att detta var något som framgick på bloggen.
Ja hörrni. Det finns ju uppenbarligen en del problem med att hålla på med blöggeriet. Ett av dem är att ni får en bild av mig jag inte alltid kan leva upp till. Jag vill ju att detta ska vara mitt krypin på det sättet det alltid varit dvs. ett ställe där jag ”får vara den jag är” och få respons av människor som känner igen sig och som också delar med sig. Samtidigt vill jag inte att läsare där ute ska uppfatta något fel och plötsligt börja köpa fotpallar i skinn, äta massa kött, kräva pengar av sina föräldrar, hamna i skulder av konsumtionshets, få ätstörningar och till sist köpa ett djur till någon som absolut inte kan ta hand om ett djur.
Balansen mellan att ”bara vara människa med fel och brister och få människor att må bra av att känna igen sig i detta” OCH att ”ta sitt ansvar för en rättvis värld och hela tiden jobba mot att vi tar hand om varandra och världen på ett bra sätt” …är svår nog i verkliga livet, problemet är väl att här i bloggen är det inte bara jag själv som ser mina handlingar, utan tusentals andra.
