Över hela världen blir kvinnor utsatta för våld. Sexuellt och rått. Det sker här överallt på planeten vi lever på, och de som utsätter kvinnor för det här har en sak gemensamt.

De är män.

Ändå tycks diskussionen kring det män gör mot kvinnor alltid, alltid hamna snett. 

Aldrig når den ända fram bland tysta männen. De som så sällan skriver, säger eller pratar. Som går på autopilot med tanken ”det rör inte mig” medan de går, springer och badar bubbelpool fritt. 
Aldrig med den där förlamade rädslan för att någon ska göra saker med ditt inre om du inte slår in din portkod tillräckligt snabbt, tar dig ur den där poolen, konserten eller bilen. 

Sen handlar det om en syster, flickvän eller mamma – en kvinna som bevisligen kan vara någon istället för något – och då finns den aktiva medkänslan där.

Eller så, som idag, hamnar diskussionen hos männen som gärna skriker. De som samlar styrka i forum och slår stenhårt med kvinnors kroppar som slagträ i rasismen. 

När det visade sig att en del av det kvinnor tvingas utstå kom från män de inte identifierar sig med, män födda på en annan plats i världen, väcktes plötsligt intresset för det män utsätter kvinnor för – dagligen. För det här är tydligen ”en annan sorts män”.

Som om händelsen vore isolerad? Som om mäns våld, sexuellt och rått, inte drabbat kvinnor i århundranden här i Sverige.

Och fortsätter göra det.

”Käften jävla blatteälskare, hoppas du blir våldtagen.”

Skriver han som nyss ville skydda Sveriges alla kvinnor. 

Och så går vi omkring här, försöker vara ”logiska” och inte rädda. Skriver grejer, funderar, läser kurser och böcker i ämnet. Vågar förstöra stämningen på middagar man hoppades skulle vara trevliga, frustrationsgråter när ingen vill lyssna och biter hål i kinden när någon förminskar. 

Och där framme går de som fortsätter leva sina liv med skyddslappar
eller peka åt precis alla andra håll än inåt.