– Hade du det tråkigt i helgen eller?

Frågan kom från en på jobbet som hade sett att mina föräldrar var nere och hälsade på över helgen. På ren rutin mumlade jag något om att det inte hände så mycket men att det var rätt mysigt ändå. Bläddrandes i en Hemmets Journal i ett trist lunchrum i tv-huset började jag tänka på den nyss ställda frågan och insåg att den kändes felställd.

Tråkigt? Med mina föräldrar? Varför då? Sanningen var ju den att det var jag som tjatat ner dem hit och med glädje umgicks med dessa två tunnhåriga 60-plussare med krämpor, snarkproblem och fickor på tarmarna. 

Det här med föräldrar är en märklig grej. Du föds i tron om att de klarar allt, att de är hjältar, helgon, allvetare och gudar. Sedan går du ur femte klass och för mig var det där någonstans jag började se igenom allt det där. Plötsligt ser du morsan bryta ihop utan kontroll, märker att din pappa hade ett stavfel du upptäckte före honom och att de båda inte alls alltid vet bäst. Att de till och med ibland har väldigt, väldigt fel.

Kort och gott kommer upptäckten av att de är människor. Precis som mig. Och dig. Och att de, fansansfullt nog, hade ett liv innan oss. För mig (och säkert för många av er) var det där lite av ett trauma som barn. Om nu mamma och pappa BARA är människor och inte skapades endast för min och mina syskons skull, hur ska de då kunna ta hand om oss? Människor gör ju fel! Människor kan ju dö! Tanken var omvälvande. Tanken på att vanliga dödliga felande människor hade ansvar för mitt liv. Speciellt människor jag ibland tyckte hade så mycket fel.
 

Åren gick, jag fyllde 23 och började av helt andra anledningar att gå i terapi. Psykoterapi närmare bestämt. En sån där terapi där man vänder och vrider på varje sten för att lokalisera var ens nuvarande mående egentligen kommer ifrån. I den terapin ingick det också att analysera relationen till mina föräldrar. Fan vad arg jag var på dem. Precis som när jag var 11 gick det nämligen återigen upp för mig att människor gör fel.
 

Och det stora problemet med föräldrar är att deras fel och brister dessvärre ofta går ut över deras barn.
 

Men så går åren ytterligare, och det finns tid till reflektion och bearbetning. Och för mig kom det plötsligt helger då jag kände stark längtan efter att umgås med mina föräldrar – trots deras fel och brister. Dagar då jag kom på mig själv faktiskt ha ärvt några av felen (HELVETE!) och stunder då jag ibland kunde uppskatta några av dem.

Jag hade inte tråkigt den där helgen. Faktum är att är det någonting jag aldrig har med mina föräldrar så är det tråkigt. Vi drack drinkar och pratade om livet, barnuppfostran, politik, feminism, relationer och ibland sa de saker som jag nästan ville skriva ner (gjorde såklart inte det, hade varit ju varit otroligt cheesy). Men att få umgås med mina föräldrar som de felande människor de är innebär plötsligt att komma dem lite närmre och upptäcka två intelligenta, roliga, otroligt öppna och omtänksamma individer.

Kom ner nästa helg igen, jag saknar er!

En onsdagskväll för två veckor sedan ringde pappa. Det var det vanliga på-väg-hem-från-jobbet-så-jag-passar-på-att-ringa-mina-barn-samtalet som jag får ungefär alla vardagar i veckan. Från en telefon på en landsväg mellan Sundsvall och huset utanför Matfors berättade han något som jag tänkt på sedan dess. Han förklarade hur han den senaste tiden fått flera, för honom nya, insikter om kvinnoförtryck, sexism och feminism – något han konstaterade var min förtjänst.

Att få vara den som lär min pappa något viktigt känns stort, speciellt eftersom det i hela mitt liv har varit precis tvärtom. Har det inte handlat om algebra eller politik så har det varit existentiella frågor och livet i stort som pappa och jag pratat om. Storögt har jag lyssnat och ställt frågor som alltid fått ett svar. Min kloka pappa har varit mitt alldeles egna Google.

Men inte ens Google har alla svaren och extra svårt är det kanske om det dessutom är fött på 50-talet och saknar snippa.

Jag vet att pappa inte är ensam om att ha levt ett långt liv utan att på riktigt förstå vad en ”könsmaktsordning” faktiskt innebär. Och jag vet att det inte är av ondo. Jag vet att många ryggar tillbaka av begrepp som ”feminism”, ”patriarkat” eller ”genus”. Men jag vet också att de flesta normalt funtade människor säger sig vilja ha ett ”jämställt samhälle”. Ändå är vi långt ifrån det, varför?

Kanske ligger en del av svaret i just min pappa. Jag har tänkt mycket på hur den klokaste människan jag känner kan ha undgått en av de viktigaste frågorna jag vet. Kanske ligger svaret i att han som vit heterosexuell halvrik man har en helt annan utgångspunkt än mig. Världen vi alla lever i är skapad av och för sådana som honom, och i den världen är jag ofta undantaget. En värld han sällan behöver ifrågasätta eftersom det inte är han som riskerar att tjäna mindre på grund av sitt kön, inte han som är livrädd för att gå ensam i mörkret, inte han som lägger ner timmar på att övertyga sig själv om att hans utseende duger och det är inte han som aldrig vågar starta en diskussion i ett rum fullt av män, rädd för att behöva utstå otaliga härskartekniker.

Samtidigt är det inte heller han som sover på jordgolv i Kenya, men ändå har han ett fadderbarn där.

Till skillnad från barnfattigdomen så är kanske jämställdhetsfrågan mellan könen mer subtil och orättvisorna är inte lika greppbara som tidigare. Nu när kvinnor i Sverige faktiskt får rösta, göra abort, har några chefspositioner och till och med får kommentera fotboll(!) så vad mer kan vi begära ..?

Om än lite sent i livet insåg min pappa att det fanns mer att begära. Mycket mer. Och förutom en benhård struktur som värderar oss olika beroende av kön fann han också sin egen del i detta.

Ett sent feministiskt uppvaknande är bättre än inget alls, och kanske allra viktigast är det feministiska uppvaknandet hos alla vita rika heterosexuella män där ute. Och behöver ni hjälp med att förstå och komma in i den feministiska kampen vet jag en man från en telefon på en landsväg utanför Sundsvall som gärna hjälper till.